Jag mot världen mot mig


Det här med att vara självständig. Först trodde jag att det var jag mot världen. Sen kändes det som att det var världen mot mig. Jag har lärt mig från barnsben att klara mig själv. Tröstat mig själv. Prata med mig själv. Det har gjort mig stark och självständig. Fått mig att ta ansvar. Gjort mig mogen.
Trodde jag.
Familjen var aldrig ett sammanhang när jag växte upp. Den var mer ett tomrum. Eller ett krig. Fotbollslaget blev det inte heller. Liksom tonårskärleken, klasskompisarna. Inte heller jobbet. Trots att jag försökte. Laget jag tränade? Nej. Grannarna på gatan? Tyvärr. Grabbgänget? Jag är rädd för män i grupp.
Nu står jag här med en egen familj. En kvinna som jag tror vill vara med mig. Två barn som är beroende av just mig, men som har svårt att visa att de tycker om mig. De vet inte hur jag reagerar eller vem jag är. Känner att det finns någon slags klyfta mellan oss. Allt jag gör är jobb. Jag har aldrig lärt mig att umgås med människor som människor gör. Aldrig lärt mig att lita på någon. Trösta, älska, skratta, leva. Jag är självständig. Vet inte hur jag ska göra det tillsammans med någon.
Det enda jag vet är hur jag briljerar med mitt intellekt och min kunskap. För att få bekräftelse.
Fyrtioett år gammal har luften blivit tung. Surfuktig. Jag är inte självständig. Ensam är ordet. Utan sammanhang. Människor som tycker om mig och vill vara med just mig. För att jag betyder något. På något sätt måste jag lära mig hur det känns. För jag vet inte. Just nu känner mig jag ensammast i världen. Kan inte sova. Mår illa. Är trött och känner mig jagad. Blir aldrig färdig med något. Jag vill vara med någonstans. Dela mål med någon eller några. Vara jag med världen. Först då kan jag nog lära mig att vara den pappa jag vill vara. Så att det jag ser hos mina barn, det där med att vara självständig utan andra, kan nyanseras lite. Vill lära dem att lita på människor.
Min tankar snurrar ganska mycket kring det här nu. Jag har ingen aning om hur jag ska göra. Samtidigt som jag jobbar på och gör bra saker åt mina uppdragsgivare.

Den som inte är van att bli tröstad kanske inte heller inte har så lätt att trösta.

Livet i november 2012. Frågan hon ställde för någon vecka sedan. Den växer.