Kategori: Osorterat

Det här är grejen just nu. Tre dagar. Fint att jag får vara en del.

Har jobbat heltid i min egen regi i ett år nu. Det är fantastiskt på många sätt. Jag har förmånen att få jobba i uppdrag med inspirerande människor åt organisationer som vill göra bra saker. Jag väljer hur jag vill arbeta och jag är fri att tycka och tänka vad jag vill. Jag delar mitt arbetsliv mellan Örebro och Stockholm.
Och jag träffar nya människor.
Men, jag saknar en sak. Ett sammanhang som är större än uppgiften, projektet eller lösningen som ligger på bordet. Jag saknar kollegor. Ett fikarum. De där vardagliga samtalen om inget och allt. Värmen och känlsorna. Tårtandet. Firandet. Min bekräftelse ligger nu för tiden i att jag får accept på en offert och betalt för fakturan, rent formellt. Förstås har jag fina uppdragsgivare som låter mig förstå att de är nöjda med min prestation, men jag saknar det kollegiala. Människorna. Det varma kallpratet.
Nästa tjugo år har satt sina spår. Så jag saknar en flock. Mitt sammanhang. Samtidigt som mitt arbete känns toppen. Många andra frilansare känner igen sig. Jag tar några djupa andetag och tänker att jag ska bli bättre på att söka upp sköna människor att ta de där pauserna med. Hitta sammanhanget.
Det handlar nog att värdera tid mer. Tiden för samtal. Och kaffe.

Det finns stunder i mitt arbetsliv som är poetiska. Som när jag sitter i lobbyn på Kulturhuset och tittar ut över Sergels torg efter att ta träffat två av Sveriges mest inspirerande entreprenörer och kulturprofiler – Daniel Daboczy och Arno Smit på Funded by me. Vi har pratar om ett seminarium de ska hålla på Live at Heart i Örebro. Jag känner mig fylld av energi och vilja. Stolt och nöjd över att få hjälpa till att utveckla viktiga relationer. När jag vet att det kommer hända bra saker.
Såna här stunder känner jag att jag får göra något viktigt. Det känns fint.

En punkt som sammanfattar Almedalsveckan för mig. Jag lånar den av Ida Hult.
Det händer något när människor möts. Något bra.
Jag har mött många. Lyssnat, pratat. Sprutat ur mig tusen idéer i minuten i de där samtalen. Eftersom jag blir så inspirerad när jag möter människor. Visby och Almedalsveckan är en fantastisk mötesplats. Kanske den allra bästa. Unik.
Men, efter många år här har jag sammanfattat ett par punkter som skulle göra bidra till att göra Almedalsveckan ännu bättre:

1. Mer berätta vad du vill
2. Mindre berätta vad du inte vill
3. Mer fokus på jämställdhet, jämlikhet och mångfald
4. Mer lyssna
5. Mindre skrika
6. Mer bra livemusik
7. Fler internationella gäster på seminarier (världen är stor och intressant)
8. Fler kommuner som kommer hit med kunskap och berättar om den
9. Fler taxibilar
10. Fler alternativ på transporter till Gotland. Gärna ett mer hållbart än de som erbjuds.

Dessutom tänker jag att det behövs snyggare och mer diskreta profilprodukter för de organisationer som fortfarande känner att de behöver klä sina representanter i någon form av uniform eller enhetlig klädsel. Alla dessa fula pikétröjor funkar lite som Comic Sans för mig. Inte bra.
Fler pins istället.

Jag har idag skickat en fråga till en av de allra bästa byråkraterna jag känner. Den lyder så här:
Jag vill bli ambassadör för kvinnors företagande. Kan jag det?
Det här handlar om att två av mina hjärtefrågor jobb- och kunskapsmässigt. Jag är nu småföretagare i tjänstesektorn. En av majoriteten. De allra flesta av Sveriges företag drivs av en företagare som gör sin grej. Det som kallas enmansföretag. Eller ensamföretag. Jag kallar det företag. Vi är majoriteten, ju.
Jag jobbar i en bransch som domineras av kvinnor men där manligt företagande uppmärksammas mest. Vilket gör att branschen ofta förknippas med annat än den egentligen innehåller.
Det handlar om PR, kommunikation, samhällsutveckling, dialog och sånt.
Jag vill dela med mig av mina kunskaper och erfarenheter. Inspirera andra. Vara med och synliggöra och sprida alla de där andra erfarenheterna. Om kvinnors företagande. Skrev en rapport om maktstrukturer i Örebro län på uppdrag av Länsstyrelsen tillsammans med Sofia Hadders tidigare i år. Arbetet fick mig att vara med och förändra. På riktigt. Igen.
Har nu umgåtts flitigt med starka och inspirerande kvinnor i Visby ett par dagar. Eva Swede, Maria Berghäll, Maria Comstedt, Ida Hult, Pia Forsberg med flera. Känner mig inspirerad. Har djup respekt för arbetet med att främja kvinnors företagande. Det är bra, viktigt och gör skillnad. Jag vill vara en liten del av det.
Jag vill nämligen se fler företagare i Sverige. Och fler kvinnor som tar/får chansen att prova sina idéer.
Därför undrar jag om jag kan få bli ambassadör. Det är för få män som är ambassadörer för kvinnors företagare.

En bra plats och ett bra exempel på en anda som jag tycker unik för Almedalsveckan är Almegas initiativ med bloggplatsen H12. Ett nav för fristående bloggare. Ett slags presscenter för oss som skriver men inte är journalister. Här får vi bredband, skrivare, kaffe och ett skönt bemötande.
Ett bra exempel på hur det går att skapa bra kommunikation. Se till att det finns en arena, en mötesplats. Men försök inte styra samtalet.
Bra jobbat av Almega.

Jag har jobbat med förberedelserna under hela våren. Först lite sporadiskt och nu den sista tiden väldigt intensivt. Att fylla ett seminarium med 75 minuters kvalitet kan vara svårare än det verkar. Men, nu har jag och min uppdragsgivare fått ihop en finfin panel för ett semiarium. Det handlar om arbetslinjen. Att den måste kompletteras med diskussioner om hur människor kan få möjlighet, verktyg och mod att prova sina egna idéer. Att skapa jobb, inte bara leta. Att en arbetsmarknad med nästan 6 miljoner människor behöver fler arbetsgivare än 480 000, som idag. Att bilden av vad ett företag, en företagare och en entreprenör är för snäv. Att det finns idéer som måste få utvecklas utanför arbetslinjen.
På måndag 15:30 genomför vi detta samtal.
Sen ska jag gå runt på det här stora fantastiska mötet som kallas Almedalsveckan och lära mig saker, inspireras, träffa kvinnor och män jag känner. Och inte känner. Dela med mig av vad jag kan. Få annat. Det kommer bli fint.
När veckan är slut kommer de jag jag lever tillsammans med, barnen och hon som kallar mig sin man, över till Gotland och vi ska vara lediga en vecka tillsammans. Njuta av det som jag tycker är Sveriges vackraste plats på sommaren. Leva.
Jag har packat ned allt. Bockat av mina checklistor. Så det är bara att åka nu. Skönt.

Jag är väldigt tacksam och glad över att just nu få bidra lite till att göra Live at Heart till en angelägenhet för många fler. Denna fantastiska musikälskarfestival som arrangeras för tredje gången drivs av en fin blandning eldsjälar/superproffs. 6-8 september kommer de ta över Örebro och skapa en smältdegel där stadens scener, offentliga rum och möteslokaler kommer bli skådeplatsen för Musiksveriges Almedalsvecka. Där musikbranschen möter framtiden. Ett event som dessutom ger oss som bor i Örebro en chans att få se väldigt mycket bra musik.
För mig som en gång i tiden var med och startade nyligen nedlagda dagensskiva.com är det fantastiskt kul att få vara med och jobba med ett av mina största intressen igen. Musiken. Det har varit lite för lite av den i mitt liv. Framför allt arbetslivet.

Just nu är det fullt upp. Förbereder Almedalsjobb, skriver pressmeddelanden och hjälper mina fina uppdragsgivare att berätta viktiga saker. Träffar nya bekantskaper och diskuterar möjligheter att utveckla saker tillsammans. Det känns bra. Men, det börjar också bli dags att varva ned en stund. Sommaren har kommit, min barn har lov nu. Börjar med att stanna en vecka på Gotland efter Almedalsveckan. Bästa ön. Sen fortsätter jag mitt arbete i Örebro, Huddinge och Stockholm. Med kunder som vill framåt. Som vill utvecklas.

De två senaste veckorna har det blivit ganska uppenbart att kvinnor och män värderas annorlunda. Sofia Hadders och jag har undersökt beslutsfattande och maktstrukturer i Örebro län och där visat att kvinnorna i stort sett alltid är färre än männen på beslutsfattande positioner. Vad det ger för resultat har LO tydligt visat i sin undesökning om arbetsmarknaden där det visar sig att kvinnor tjänar mindre än män, oftare är arbetslösa och utför en större del av arbetet hemma än män.
Jag påminner på att det är 2012.
Därför vill jag vända på frågeställningen. Vända på försvarstalet. Nu är det dags för dig som tycker att det här sättet att bygga samhälle är bra att stå upp för det. Jag vill att du förklarar vad det är som gör att det blir bättre när män tjänar mer pengar, får flest och bäst jobb, lägre försäkringspremier, bättre villkor för det mesta och allt detta med sämre betyg och lägre kunskap. Snälla få mig att förstå vad det är som är så bra med detta eftersom jag behöver hjälp med att förklara det för mina döttrar, min mamma, några fina vänner och hon som jag lever tillsammans med.
Jag behöver i och för sig förstå det själv också. För efter att ha hävdat motsatsen, dvs att ett samhälle där kvinnor och män värderas lika högt skulle vara bättre, under många år har jag mest sett att det går åt andra hållet. Att skillnaderna ökar. Jag har sett de som tar plats i det offentliga samtalet och hävdar samma sak, dvs att jämställdhet är viktigt, förlöjligas, hånas och hatas. Sett hur de försvarar sin ståndpunkt. Trots att de förminskas.
Så jag vill vända på frågan. Jag känner många av er. Ni fattar politiska beslut. Ni rekryterar. Ni sitter på besluten. Snälla svara på min enkla fråga eller sprid den vidare:
Vad är det som blir bättre när män värderas högre än kvinnor?
Det måste ju vara bättre, eftersom politiker oavsett parti, fortsätter bygga samhället på den grunden. Eftersom företrädare för fack och arbetsgivare bygger på samma grund. Eftersom företagsledare, aktieägare, rektorer, lärare och andra också gör det. Jag vill därför inte ha ett copy/paste-svar från något program eller policy. Jag vill ha personliga, ärliga och genomtänkta svar. Som kommer från magen, hjärtat och hjärnan. Hos dig som är med och bygger samhället.