Jag måste prova. Se vad som händer om jag låter bli Facebook-flödet. Varför? När det är som bäst fyller det mig med inspiration och skapar möjligheter. Jag kan fyllas av lycka och bli alldeles varm i kroppen av saker människor delar. Men, jag kan också få panik av den ibland gråbruna sörjan av skit som sakta flyter fram som en lavaström och delar sig runt om mig där jag sitter och läser. Alldeles för ofta kan jag inte bara se, utan engagerar mig i något eller tar plats i en skruvad diskussion som inte är bra.
Det är då jag känner att mänskligheten går under. När vanligtvis kloka människor hetsar mot andra eller okritiskt delar med sig av smutsig propaganda. Eller bara dömer andra. Gör sig själva till mer värda.
Det händer att jag också gör det. Missbrukar information. Kommer till avslut för snabbt, delar direkt utan att tänka. Det känns inte bra.
Jag måste prova. Så nu lämnar jag statusuppdateringarna ett tag. Inte minst för att tvinga mig själv att inte tänka så snabbt och skriva hela tiden. Jag kommer kanske börja blogga igen om jag känner att jag behöver skriva. Framför allt kommer jag att söka upp längre texter och andra sammanhang igen. Jag vill hitta tillbaka till en verklighet jag levde i en gång. Troligen finns den inte längre. Världen förändras. Men nu ska jag läsa något annat. Texter som är längre än en statusuppdatering. Som skrivits i ett annat syfte. Jag tar en paus från klickmonstret. Försöker att vara aktiv istället för passiv i mitt informations(miss)bruk.
Så jag skriver inte några statusuppdateringar i februari. Läser inga. Avinstallerar appen. Läser och svarar på direktmeddelanden, men inget annat. Vad som kommer hända? Ingen aning. Jag kanska spammar ihjäl Instagram istället. Eller börjar tok-twittra. Eller får mer tid över för att lyssna och läsa. Jag hoppas det ska hända något med mig när försöker bli mer aktiv igen. På riktigt.
Kanske skriver jag världens längsta och mest pretentiösa statusuppdatering 1 mars.
Kanske inte.
Kvällen före terminsstart
Det är dags igen. Det verkliga och levande livet ska ta paus. Låtsaslivet i overkligheten ska ta vid. Huvudet fullt av tankar, magen full av känslor. Kämpa! Sommarens vidbrändhet, höstens terapi och arbete har landat i vintervilan. Har en rad klarare punkter på min livslista nu. Men de behöver bli ännu klarare.
Gott nytt år
2013:
Jag jobbade asmycket. Åt Huddinge kommun och Arena Huddinge. Åt Örebro kommun. Tillsammans med Maria Comstedt gjorde jag en utställning och ett sommarprojekt på Örebro slott. På uppdrag av Örebrokompaniet jobbade jag jättehårt med att få OpenART och Live at Heart uppmärksammat. Jag fotograferade två LipFish-kollektioner. Ledde morgonsoffor och konferenser.
Jag gick nästan sönder igen. Hittade en psykolog som hjälpt mig att tänka klokare än på länge. Fick hjälp av en kurator på barnkliniken att tänka lugnare kring mina barn och deras diabetes. Kom ut som ångestpappa. Insåg att jag är informationsmissbrukare.
Har kommit fram till att jag behöver hitta sammanhang att vara en del av. Inte stå utanför och titta på, utan vara med inne.
De bästa grejerna under året heter Vilda, Jakobsdal och Läppe.
2014:
Ingen aning. Den här tiden på året är det bara mörkt och grått. Har någon slags tanke att läsa mer internationella nyheter eftersom de lokala och inhemska mest gör mig dyster. Funderar på att lämna Facebook. Har köpt en papperskalender. Ska reclaima min handstil och vara mer på landet med hunden. Återta livet som pappa. Ska rösta för en politik som står för en långsiktigt hållbar utveckling, öppnare gränser och ett mänskligare klimat där alla är lika mycket värda hela tiden, överallt och utan undantag. Ett samhälle där vi inte förstör för våra barn. Jag måste försöka hitta ett mer stabilt sammanhang att jobba i. Där jag känner mig uppskattad. Jag vill inte vara ensam längre.
Ungefär så.
Den magiska skogen
Det är något med Sommarro. När jag går runt i den lilla skogen slår mitt hjärta långsammare och den vanliga oron och ångesten liksom tystnar. Dofterna påminner om något. Stående och liggande träd, mossa och utsikt mellan träd och sly. Ljuden från skolan, skratt, skrik och liv. Långt borta i bakgrunden hörs det svaga bruset från staden. Det känns varmt, skönt och tryggt här. Människorna jag möter stannar alltid och säger några ord. Blickarna är inte jagade här. Det finns tid att stanna en stund.
Sommarro är mitt eget Narnia. Jag kommer tillbaka till min egen barndom på något sätt. Den tiden framkallar inte alltid fina minnen, men i den här skogen släpps bara de fina sakerna fram. Därför älskar jag att gå här. Med eller utan hund. Jag undrar om alla människor har en sådan här plats. Eller är det bara rotlösa jag?
I vilket fall som helst har Sommarro blivit en viktig plats för mig igen. 35 år senare.
Genombrott
Händelserik förmiddag. Först genombrott hos diabeteskuratorn. Sen genombrott hos psykologen. Det är ganska bra mig för mig att se på mitt liv och vilka mina drivkrafter är. Jag börjar sakta men säkert komma fram till någon slags förändring. Väntar dock fortfarande. Stannar upp. Försöker vara här, nu.
Söndag från helvetet igen
Vaknar och ser att solen skiner. Hög klar luft. Blir glad och ser fram emot en lång och skön promenad i skogen med hunden. Det slutar med att jag står på vindsförrådet och letar efter adventsprylar. Ledsen och arg. Söndagar på landet innebär lugn och promenader vid Hjälmaren. Söndagar i stan innebär promenader bland glaskross, spyor och tappade kebaber. Kryddat med massor av måsten. Så nu stressar jag fram en magsur text innan jag betalar räkningar och kastar mig i bilen för att hinna till fotbollsträningen. Efter det ska jag sortera några tankar, papper och prylar för 24 timmars planeringsarbete i Stockholm.
Fortfarande väntar jag på att något ska hända som bryter detta. Psykologen tror inte att något kommer att hända utan att ser till att det händer. Men jag hinner ju inte. Jag är dum i hela huvudet.
Uppenbarelser?
Hos psykologen pratade jag idag mycket om ställtid, mobil-/sociala medier-/nyhets-/informationsmissbruk. Saknaden efter en plats eller ett tillstånd av närvaro och lugn. Såna saker. Riktiga saker. Senare under dagen var jag med på ett fantastiskt fint möte där jag fick vara med och diskutera idéer med nya entreprenörer. Öppet, förtroeligt, tillitsfullt och levande. Så väldigt levande. Känner att det är grejen.
Vadå?
Jo riktiga möten. Levande människor som pratar om viktiga saker och litar på varandra. Där vill jag vara hela tiden. Där vill jag känna att jag duger och har en plats. Svårare än så är det inte. Alltså är det dit jag ska. Ska bara reclaima min positiva syn på människor och omvärlen först.
Att gå före
Fyra fina vänner. Fyra lika fina barn. Vi har haft besök från ett tidigare liv i helgen. Stuvstakompisar och Snättringekompisar på besök. I Läppe och på Hamnplan. Härligt prat och viktiga saker. Riktiga saker. Mellan fyrtio och femtio händer en del. En av oss har pacemaker. En annan har just begravt en vän, en trummis. Bandet spelade på begravningen, utan sin vän. Istället med en metronom. Låt? Wish you were here med Pink Floyd.
Det har varit Allhelgonahelg. Min rotlösa tillvaro för mig inte till någon grav. Jag har levt med de levande. Novembermörkret känns kompakt. En sur förkylning har lagt sig i min hals. Jag är lätt febrig. Känner mig trött. Sorgsen igen. Det bräckliga i att leva skrämmer mig. Det här med att det liksom startats en nedräkning i mig som jag inte vet när den slutar. Men jag känner den, starkt.
Vi har pratat mycket om sammanhang och gemenskap. Att vara en del av något större. En sån där grej som gör att människor gått till kyrkogårdar i hela landet den här helgen. Med ljus och värme. Jag önskar att jag hade ett sådant sammanhang. Samtidigt dyker en minnesbild upp i huvudet. En av de finaste tolkningar av en poplåt jag sett. Den sjungs av en man som gick vidare inte långt efter det här uppträdandet.
I lördags morse sa Lisa Syrén något fint under Ring så spelar vi i P4. Hon pratade med ett barn om Allhelgonahelgen och att vi tänker på och minns de som gått före oss. Jag förstår inte hur jag ska kunna gå före någon. Jag vet ju inte ens var jag går eller varför.
ägd
Städar upp i lägenheten. Efter ett tag känns det som att alla papper, prylar och åtaganden äger mig. Igen. Det kryper och skriker i hela kroppen.
Vem är jag?
Jag är trött. Jättetrött. Det här med livskris och terapi har fram till idag varit toppen. Men idag öppnade jag något slags sår. Mitt i allt händer det andra saker och jag upptäcker att Värmland är en del av mig mycket mer än jag vetat om. Jag är halvtysk. Och halvvärmlänning. Så nu ligger jag och lyssnar på den här och känner mig tragikomisk.
Vem är jag?