Av uppkommen anledning kommer här ett litet uttalande, en förlängning av det jag skrev om att fatta det ofattbara. De senaste veckorna har gruppsorg, grupphat och annat gruppknas förekommit i hög utsträckning i närheten av mig. På gott och ont. Mina tankar handlar också om de goda och de onda. Eller snarare om att de inte finns.
Jag är nämligen lite trött och orolig för gruppen. Ser ingen framtid i att människor sluter sig samman i grupper som pekar finger åt varandra. Eller slår varandra. Hackar ihjäl varandra med machete. Eller bombar varandra med radiostyrda flygplan. Mitt liv blir inte bättre för att jag ställer mig i en grupp som bashar Sverigedemokrater. Jag känner inte att jag bidrar till en smartare och trevligare värld genom att ställa mig i kön med alla andra som vill spotta på en tågkonduktör som i en given situation tappade huvudet och gjorde fel. Tror inte jag blir en klokare och bättre människa genom att hata männen i bandet Takida bara för att de gör musik som jag ogillar.
Det motverkar det jag egentligen vill. Därför låter jag inte någon annan ta mig som gisslan för att driva opinion, dvs åsikt i grupp. Fyrtio år gammal har jag aldrig träffat en genuint elak, ondsinnig människa. Då har jag ändå träffat ganska många och jobbat ganska nära politik i många och långa år. Onda människor finns helt enkelt inte. Lika lite som goda. Det finns människor. Människor med kunskap, erfarenhet, känslor, tankar och åsikter. Alla människor är lika mycket värda. Det står liksom fastslaget i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna.
Jag tror det är bättre att möta människor med respekt. Istället för att gå med i någon allmänmoralisk folkdomstol som dömer ut människor på löpande band. Att jag ständigt berättar berättelsen om mig själv som god människa genom att citera och hänga de jag ogillar förändrar knappast något. Jag provade det i skolan. Från förskolan upp till gymnasiet. När vi grupperade oss genom att utesluta någon eller några. Det kallas mobbing ibland. När jag var liten var det här en ganska primitiv grej. Den som var tjock eller hade glasögon fick i sin lindrigaste form inte vara med på lekarna under rasten. I sin värsta form blev han eller hon knuffad, slagen, nedstoppad i en toalett, dränkt i snö eller något annat vi barn tyckte var tillräckligt elakt. Ju äldre jag blivit desto mer sofistikerat har uteslutningsarbetet blivit. Mer psykiskt än fysiskt. Samma skit likförbannat.
Efter fyrtio år inser jag att det inte fungerat särskilt bra. Därför försöker jag förstå människor istället. Jag hoppas att det kommer göra det lättare för mig att påverka. Eftersom respekt för människans rätt till sin åsikt är något helt annat än respekt för åsikten i sig.
Jag företräder mina åsikter. Ingen annan. Det betyder inte att jag skiter i allt, dig eller de som har sämre förutsättningar än mig. Det betyder bara att jag tycker att alla har rätt att vara sig själva. Att jag accepterar att det är bättre med nio miljoner människor i ett land som gör sin grej än att en människa dikterar vad alla andra ska göra.
Mångfald behöver inte grupper. Solidaritet och sammanhållning behöver inte grupper. Det enda som behövs är människor som bottnar i sina egna liv och ges möjlighet att tänka fritt och stå för sina egna känslor och åsikter. Med tillägget att vi också respekterar allas rätt till samma möjlighet. Då blir det lättare att mötas. Att diskutera och utveckla. Tillsammans.
Därför slutar jag twittra fyndiga små kommentarer som bara sågar andra. Därför slutar jag kokettera med min egen godhet genom att bara hänga ut andra.Därför går jag inte med i din grupp. Det funkar inte för mig längre.
Fatta det ofattbara
En man mördar kallt och metodiskt i Oslo. Ganska många andra av oss blir djupt berörda. Visar känslor på olika sätt. Många undrar hur, var, varför och massor av annat. Ofattbart är ett vanligt ord.
Men, det är inte ofattbart. Inte alls, tänker jag. Tvärtom, det är ganska lätt att fatta. Mördaren, terroristen, gärningsmannen – Anders – har nämligen beskrivit sitt motiv. Det finns i ett omfattande dokument. Jag har läst igenom delar av det. Känner igen det mesta av innehållet från andra dokument som sprids av människor som ogillar mångfald, socialism, islam och annat.
Skillnaden är förstås vad Anders valde att göra. Han valde att mörda. Tog sig rätten att gå ut i krig mot världen. Tog livet av många andra människor för att uppnå ett politiskt mål och sprida sin idé. Varför? Rimligtvis för att försöka förändra världen på ett sätt som han trodde på. Galet? Mördandet, absolut. Oförlåtligt? I min värld, ja. Men, det är viktigt att komma ihåg att det Anders gjorde tyvärr inte är något unikt. Det händer dagligen. Människor vill något. Gör det utan att ta hänsyn till att några andra kanske inte vill samma sak. Som när länder förklarar varandra krig på grund av naturresurser. När en självmordsbombare utlöser sin laddning. När en samling unga män i fotbollströjor slår och sparkar en annan man i en annan tröja, trots att ingen av dem egentligen bryr sig om fotboll. När en man tvingar till sig sex i en lägenhet någonstans i Sverige. Eller något annat.
Det är tyvärr inte ofattbart. Snarast ett normalt sätt som vi människor fungerar när vi låter oss ledas av andra istället för att tänka själva. I chocken och det känslomässiga vågsvallet efter de här fruktansvärda dåden har jag noterat människor i mina flöden på facebook och twitter som:
- hatar och hetsar mot SVT för den usla bevakningen av det hemska i Oslo
- bannar människor som inte skrev att de sörjde utan fortsatte skriva sina vanliga uppdateringar
- bannar människor som inte klär sin profilbild i den norska flaggan
- först hatar muslimska terrorister och senare den ensamma norske terroristen
Det är just detta som är problemet, tänker jag. Att ganska många av oss människor har alldeles för lätt för att ta ställning mot. Mot andra människor, mot företeelser, företag, politiska partier, fotbollslag eller vad som helst. Vi sluter oss samman i led och grupper som tar ställning mot andra led och grupper. Motstånd, hets och hat är lätt, särskilt när vi gör det tillsammans mot andra. Tänk om fler av oss valde att vara för något istället. Valde att bejaka. Bjöd in istället för att döma ut.
Anders var mot. Ganska tydligt. Han tog all sin motvilja och sitt motstånd och mördade skoningslöst och kyligt. Det skulle de allra flesta av oss aldrig ens drömma om att göra. Därför finns det ingen poäng i att ta ställning mot våldet, dumheten, Anders, främlingsfientligheten och galenskapen. Jag utgår ifrån att du, liksom jag, är mot sådant. Det är liksom självklart.
Jag vill vara för istället. För kärlek, respekt, öppenhet, mångfald, demokrati, engagemang, jämlikhet, jämställdhet och tron på att jag är bra – liksom du. Jag vill leva ett bra liv där jag tar hänsyn till andra samtidigt som jag utvecklas och växer. Jag vill prata med andra. Byta kunskap, känslor och erfarenhet. Jag vill göra det utan flaggor. Utan partisymboler, logotyper och slagord. För jag är bara en människa. Som ingen annan kan ta som gisslan och förminska till ett argument för sin idé. Jag tar ansvar för mitt sätt att tänka, vara och göra. Vill låta dig ta ansvar för ditt. De gånger du inte tycker, är eller gör som jag tänker jag respektera dig. Inte naivt och dumt, men med respekt för dig som människa. Det enda jag kräver är samma respekt tillbaka.
Jag tänker inte bli medlem. Inte klä min profilbild i en flagga, ett band eller något annat. Ingen annan talar för mig, tack. Det gör jag själv. Mina känslor trivs inte i grupp. Men, för dig som tycker att det är ett bra sätt att agera är det förstås både viktigt och bra. Vi fungerar olika.
Det som hände i fredags var hemskt. Vidrigt och fruktansvärt. Men, inte ofattbart. Så länge som en majoritet av de människor som påverkar vår världs utveckling gör det genom att vara motståndare till olika saker snarare än förespråkare för bättre saker är det tyvärr sådana här saker som händer. Som att en förvirrad ung människa låter sig inspireras av andra och odlar ett hat under många år som slutar i att han begår handlingar som i all sin vidrighet ändå framstår ett resultat av ett logiskt och stringent tänkande. Ett tänkande baserat på hat och motstånd.
Jag är trött på fördömanden och uteslutning. Nu om någonsin är det dags att bjuda in. Öppna dörren och prata. Tydligen går det runt uppmaningar just nu till journalister att inte rapportera vad Anders (terroristen och mördaren i Norge) kommer anföra när han ställs inför rätten. Argumenten ska vara att hans idéer inte ska få större spridning. Det är knasigt att argumentera så.
Det hemska försvinner inte för att jag blundar. Jag vill veta. Försöka förstå. Människor med konstiga idéer – fundamentalister i alla riktningar (politiska, religiösa, idéburna) – försvinner inte för att jag låtsas att de inte finns. Först när jag försöker förstå kan jag möta de här människorna. Diskutera. Visa respekt för att deras åsikter finns. Jag är inte mer värd bara för att jag tror på det jag tror på.
Ta ett djupt andetag. Läs FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna. Börja ta ställning för. Människor. Jag tror att det ofattbara blir lättare att fatta om jag lyssnar och respekterar. Innan jag försöker påverka och övertyga.
Men, först en tyst minut för de oskyldiga offren. 12:00 idag.
Robert Collin och Håkan Juholt får inte röra mina pengar!
SAAB gör fina bilar, okej. Men de säljer inte. Företaget har inte varit lönsamt på många år. Borde försvunnit för länge sen. Men av skäl som jag inte kan koka ned till något annat än nationalistisk industriromantik, dumhet och nostalgi finns företaget fortfarande kvar. Tack vare att utländska lycksökare från länder som USA, Holland och Kina lyckas så dunster i tillräckligt mångas ögon för att produktionen av bilar som ingen vill ha ska fortsätta. Eller vänta, sedan ett kvartal produceras ju inte ens bilar. Bara tomma ord.
Nu verkar det slutgiltigt vara kört. Underleverantörerna får inte betalt. Inte heller de anställda. Och sedan början av april har det inte gjorts någon bil i Trollhättan.
Nu börjar en del mindre sluga män, faktiskt uteslutande män, ropa på regeringen igen. Det är lite oklart vad de vill. Kanske att staten ska köpa SAAB och göra bilar ingen vill ha. För dina och mina skattepengar. Kanske något annat. Hur som helst framstår herrar som motormannen Robert Collin, socialdemokratmannen Håkan Juholt och fackmannen Stefan Löfvén som rätt imbecilla just nu.
Inse fakta. Det är över. Sluta ta billiga poäng på nostalgi, nationalism och industriromantik. Sluta lura i de stackars människorna i Trollhättan att det finns hopp.
Uppmaningen är rätt enkel från min sida. Är du anställd av SAAB? Kräv dina lön. Begär företaget i konkurs. Vill du rädda SAAB? Köp en bil. Men om du föreslår att mina skattepengar ska gå till att rädda en produkt som inte säljer får du rött kort. Då rekommenderar jag att du flyttar till Nordkorea. Alternativt läser på lite om den grekiska ekonomin.
Hårt? Cyniskt? Ja, kanske. Men inse att vi inte kan leva på låtsas. Livet är på riktigt och ibland är det förjävligt. Hade rätt människor insett och agerat utifrån detta för tio år sedan hade Trollhättan sett annorlunda ut idag. Då hade människor levt i verkligheten istället för i en dålig saga.
Vad hände förresten med den produktionsfärdiga el-SAABen jag fick åka i under Almedalsveckan 2009?
jag vill
Jag vill göra något annat än saker som ingen kommer ihåg ett par timmar, dagar eller veckor senare. Jag vill göra skillnad. Men är för trött, uppgiven och likgiltig. För passiv, rädd och handlingsförlamad. Jag vill leva. Inte bara jobba och göra.
Jag vill starta en tankesmedja tillsammans med burg och trettioplus. Vi kan sammanfatta komplexa sammanhang med färre ord än alla andra. På flera språk. Vi kan hjälpa till att snabba upp tanken. Förenkla och förtydliga. Kontoren har vi i Stockholm, Berlin och Hamburg. Du kan gärna få anlita oss. Eller hänga med oss. Allra helst om du har en kasse pengar eller två. Så vi kan dra igång.
Nähä, om jag skulle sluta drömma och gå och lägga mig. Planeringsdag imorgon.
istället för hopp
Vice ordförande i vallokal. Startade strax efter sju med förberedelserna. Avslutar sjutton timmar senare med att lämna alla räknade röster till högre ort. Fullt fokuserad på rösträkning och formalia har jag inte sett en sekund av valvakan. Enstaka SMS eller andra meddelanden tog sig in och lät mig förstå att det blev ungefär som väntat.
Något som är för stort och för sorgligt för mig att greppa just nu. För just nu hjälper det inte att jag visste att det skulle sluta så här. Ställd inför fullbordat faktum känner jag mig bara tom, ledsen och uppgiven.
In i minsta cell. Gonatt.
klarspråk från apan
Sen, när det gått ett och ett halvt år av illa stavade stolleprov till riksdagsmotioner från SD, kommer någon – vem vet jag faktiskt inte, det blir spännande – liera sig med dem för att vinna någon viktig fråga, varpå väljarna förbryllat tittar på varandra och undrar vad som hände. När grejen alltså är vad som inte hände under de fyra år som ledde upp till nästa helg.
Upplyst despotism, kom tillbaka. Allt är förlåtet.
alternativet
Okej. Fortsätter fundera på det där med blockpolitiken. I dagsläget gör den att vi har två partier, Socialdemokraterna och Moderaterna. Två partier som enligt mig inte driver politik som på lång sikt leder till hållbar utveckling utan mest ägnar sig åt att bekämpa varandra. Oavsett hur du röstar (om du väljer mellan etablerade partier) hamnar din röst på S eller M i slutändan.
Men, det känns som att väldigt många jag pratar med egentligen efterfrågar ett annat alternativ. I brist på bättre ordval väljer jag att kalla det ett grönt socialliberalt alternativ. Det finns många kloka, pragmatiska människor som skulle kunna skapa ett sådant. Där en politik som klarar av att koncentrera sig på att ge alla människor bra förutsättningar (inklusive trygghet) för att våga utvecklas och prova idéer. Men utan att förstöra möjligheterna för kommande generationer att få rätt till samma liv. Utan att bygga in diskriminerande system som låser fast, delar upp och hindrar.
Jag ber att få lansera fem väldigt bra ledare för en sådan rörelse: Maria Wetterstrand, Birgitta Ohlsson, Zaida Catalán, Annie Johansson och Gudrun Schyman.
Tänk om vi kunde få ett mänskligt politiskt alternativ. Som gör att de gamla hattarna och mössorna, de som är för eller mot slutligen pensioneras och får den betydelse de förtjänar. Då skulle vi kunna sikta framåt istället för att lätt bittert sitta och blicka tillbaka på kungarikets glansdagar samtidigt som krafter som vill ta oss tillbaka till den tiden vinner mark. Glansdagarna var inte på Karl-Oskar och Kristinas tid. Inte ens under sjuttiotalet.
Glansdagarna ligger framför oss. Ju. Om vi bara gör oss fria från dåtiden. Ju.
spiken i den så kallade kistan
2010 års valrörelse måste bli spiken i kistan. För blockpolitiken eller mitt förtroende för de etablerade partierna. Deras fantastiskt ovärdiga käbblande om hur de ska hantera en parlamentarisk situation när SD tar plats i riksdagen är oerhört avslöjande. På fler sätt än analytiker och ledarskribenter hinner eller kan visa. Istället för att ta chansen att visa att de kan samarbeta för fortsatt utveckling, demokrati och mänsklighet visar de upp sin allra sämsta sida. Ingen är beredd att samarbeta med någon och alla tar chansen att kasta sand på den andra sidan.
Samtidigt som SD måste njuta likt den galna Koranbrännaren av all uppmärksamhet.
För ett par år sedan lovade jag mig själv att fly landet om den här situationen skulle uppstå. När det snart bara är en vecka kvar till fullbordat faktum känns det löftet inte lika kul längre. Antingen skärper sig de bägge allianserna och börjar prata med varandra för att ge oss människor som bor i kungariket en chans, eller så lämnar de oss åt vårt öde samtidigt som de själva är fullt upptagna med att smarta ut varandra.
Blockpolitiken är död. Den kan inte föra oss framåt överhuvudtaget. Hoppas de som har möjlighet att ställa diagnosen på riktigt gör det. Nu.
Annars har vi en riksdag som är svagare än någonsin om ett litet tag. Med ett gäng människor som vill ställa tillbaka klockan till 1800-talet i en roll som faktiskt innebär makt.
Idiokrati kan vi kalla det.
trettio, barn och att göra
Jaha. Traditionsenligt skriver tidningar, pratar radio och sänder teve inslag om att vuxna människor inte klara av att hålla 30 utanför skolor och förskolor. Det har blivit just en tradition. Att vi diskuterar och förfasas lite vid höstterminens start för att sen skita i det resten av året.
Jag blir dagligen omkörd av bilister för att jag håller 30 där hastigheten är begränsad till just det. Min upplevelse är att det nästan alltid är snubbar som har bråttom. Snubbar i hantverkarbilar. Snubbar i dyra säljarbilar. Unga och slitna snubbar i risiga bilar. Samt en och annan snubba.
Här kommer ett ödmjukt förslag för att ta den traditionen till nästa steg, handling.
- Ta bort alla parkeringsmöjligheter utanför skolor och förskolor så att vi föräldrar slutar skjutsa våra barn i bil.
- Sätt upp såna där fina kameror som automatiskt blixtrar till och registrerar de idioter som skiter i barnen och kör för fort.
Kom inte med några ekonomiska argument emot detta. Många kommuner tycker att det är för dyrt med kameror. Och det är därför de sitter på statens vägar, men inte på kommunernas. Strunta också i att berätta om morgonstress och att det är bråttom till jobbet för oss stackars föräldrar.
För jag vill inte höra att våra barn inte är värda att satsa på.
Vi kan lösa det här problemet ganska enkelt. Eller fortsätta prata om det en gång om året.
alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter
Pretentiös rubrik? Well, det är den inledande paragrafen i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna. Den är rätt pretentiös. Men oerhört viktig. Jag funderar rätt mycket på den nu när svensk valrörelse pågår. För mig handlar det om människosyn. Hur människor som samlas i politiska partier och vill ha mitt stöd ser på andra människor. Nästan alla dessa människor som samlats i partier verkar tappa förmågan att se just människor. Alla vill bygga det perfekta samhället. Där människan reduceras till en byggsten. En byggsten som ska se till att systemet bibehålls eller utvecklas. En populär figur i valrörelsen. Ett problem resten av tiden.
Men i det systemet, oavsett ideologi, är sällan människor födda fria och lika i värde och rättigheter. Det är alltid någon som är avvikande. Som inte får komma in i landet. Som ska betala mer skatt än andra. Som ska leva upp till hårdare krav än sina medmänniskor.
Systemet kräver det. Ibland kallas det integrationspolitik. Ibland fördelningspolitik. Eller något annat. Det handlar om att definiera vilka som förväntas göra mer än andra för att det perfekta samhället ska uppnås. Att någon annan ska anstränga sig mer. Skärpa till sig. En rak konsekvens av människans grundläggande instinkter. Att en grupp definieras genom att några inte får vara med. Någon är fiende. För mig vittnar det om en negativ människosyn. Ett underkännande av människans goda vilja. Total brist på tillit och hopp.
Inget bra sätt att bygga en bra värld. Där alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter. Så vad är alternativet, frågar jag mig själv. Eftersom jag inte vill framstå som en gnällig, uppgiven cyniker. Jag vet inte. En ny renässans kanske. Insikten om att vi oftast är kloka som människor. Att vi vill väl. Både för oss själva och andra. Men, att vi inte klarar av det i stora grupper där vi alla reduceras till särintressen.
Återta människan. Reclaim the human being. Eller något sånt.