Kategori: Min diktatur

Ja, det kommer att finnas en hemlig polis i min diktatur också. Med ett enkelt uppdrag: Att finnas i samhället och göra livet lättare för människor. Precis som de små grå männen i Momos värld så kommer mina hemliga poliser obemärkt gå runt och göra små avtal med människor.

Uppdraget är enkelt. Nudga människor. Genom att hela tiden – lite lömskt och obemärkt – påminna varje levande människa att hen duger. Att hen är viktig. Och att hens medmänniskor också är det. Att vi människor behöver varandra och att det är snällt att be om hjälp.

I min diktatur är alla levande varelser lika mycket värda. Överallt och hela tiden. Utan undantag. Därför äter jag inte mina vänner. Därför håller jag inte mina vänner inlåsta i burar och äter deras ägg eller dricker deras kroppsvätskor. I min diktatur är det inte okej att föda upp vänner för att stycka dem och äta deras kroppsdelar. Det är heller inte okej att fånga vänner för att visa upp dem i parker mot betalning. Och jag kommer inte att använda mina vänners hud som kläder eller skor.
Kort sagt, min diktatur kommer att vara totalitärvegan. Jag äter inte mina vänner.

I min diktatur får alla vara sig själva. Levande varelser, inte produkter.

Människor som är rädda fattar inte kloka beslut. Människor ska inte behöva vara rädda. Men, nu finns det ju hur många anledningar som helst att vara rädd. Själv är jag rädd många saker. Att det ska hända mina barn något. Att rasister och fascister ska hamna i regeringen. Att ingen tycker om mig. Såna saker. Andra människor kan nog vara rädda för andra saker, eller samma.

Jag går till en psykolog. I terapi. För att få prata med någon. Det gör det lättare för mig att hantera mina känslor. Rädslorna till exempel. När jag får hjälp att tänka blir jag mycket klokare. Då försvinner rädslan. Livet blir lättare när jag fokuserar på det som gör livet bra. Och stärker det.

Ikväll såg jag partiledare för det fascistiska alternativet i Sveriges riksdag. I ett samtal med en psykoterapeut. Samtalsserien Nyfiken på partiledaren i Sveriges Television fortsatte. Det var då väldigt tydligt att rädsla kan föda hat. Då bestämde jag mig snabbt för att min diktatur, där ska det finns oändliga möjligheter för medborgarna att prata med någon. Jag vet inte riktigt hur detaljerna ska se ut, men inser att ett samhälle inte kan byggas på människors rädslor. Därför lovar jag att vi ska ta oss råd att få hjälp, och hjälpa varandra.
Terapi åt alla (som vill). Det är ett löfte. Ett bra sätt att göra oss mänskliga. Troligtvis en av de smartaste investeringar vi kan göra i ett riktigt hållbart välfärdssamhälle.

I min diktatur finns ingen gräns. Åtminstone inte en nationsgräns som stänger ute (eller inne) människor. Jag anser nämligen inte att vi har någon moralisk, etisk eller juridisk rätt att dela upp mänskligheten i de som bor innanför eller utanför en sådan teoretisk gränsdragning. Nationalstatens gränser bygger på tramsiga gamla föreställningar om hur världen ser ut som vi okritiskt ärver genom generationerna. Föreställningar som bygger på att naturresurser tillhör någon och att pengarna som uppstår genom att vi förstör eller drar nytta av de där naturresurserna tillhör oss som plundrar just det är området. Det är en ekonomisk uppgörelse mellan minoriteter som vi lärt oss vara normal. Som vi dessutom låtit ge några människor rätt att beskriva oss. Som att svenskar är på ett visst sätt. Eller somalier. Som om nationaliteten påverkar våra sätt att vara.

Det är korkat.

När jag blir diktator kommer jag öppna gränsen. Jag är ganska så övertygad om att det inte kommer göra någon som helst skillnad. Det är ju nämligen så att landet jag lever i ligger så långt norrut på jordklotet att de allra flesta av jordens sju miljarder invånare aldrig skulle komma på tanken att flytta hit. Människor gillar nämligen inte kyla, tjäle och mörker i allmänhet. Ändå är oerhört många människor i det här landet helt övertygade om att alla vill komma hit och ta allt vi har.

De som kan tänka sig att komma är välkomna till min diktatur. Alla kvinnor, män och barn som kan hjälpa oss att bära de gemensamma bördor vi har att bära är välkomna. Ju fler, desto lättare och roligare för oss alla. Jag har inspirerats mycket av kvinnorna och männen som är med i det livsviktiga nätverket Ingen människa är illegal. De bygger sin aktivism på en plattform som inleds så här:

Jorden tillhör alla. Alla människor har rätt att röra sig fritt och bosätta sig var som helst i världen. Enligt principen “av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov” har vi rätt att med omsorg och respekt ta del av jordens och samhällets resurser på lika villkor.

Kommer det inte skita sig ekonomiskt då? Nej. Eftersom vi blir fler som delar på bördorna kommer det kosta mindre. Jag tror nämligen alla kan bidra på sitt sätt. Det handlar inte på pengar utan sakerna vi är beredda att hjälpa varandra med. Just nu är landet Sverige jättedyrt att underhålla och administrera eftersom vi är väldigt få människor utspridda på en väldigt stor yta. På samma sätt blir våra liv svårare att leva. Det finns två sätt att göra allt detta lättare. Det ena är att lämna vissa områden så att landet blir mindre. Det andra är att försöka få befolkningen att växa. Eftersom världens befolkning växer tänker jag att en öppen gräns gör det lättare för oss att bli fler. Vilket bara kan vara bra.

Välkommen säger jag till alla människor.
Välkommen.

I min diktatur kommer människor få prata om vad de vill. Till och med hur de vill. Men, jag tänker försöka anstränga mig för att visa att samtal och berättelser som leder framåt är de mest intressanta.

Därför lovar jag att – som diktator – argumentera för det jag gillar. Inget annat. Jag kommer inte lägga tid på att hata, dissa, avfärda, förlöjliga och misskreditera. Det skapar inget bra överhuvudtaget. Istället tänker jag berätta om saker som inspirerar mig. Människor jag gillar kommer hyllas och våra erfarenheter och kunskaper kommer delas. Flitigt. Jag kommer lägga min energi på möjligheter och lust istället för rädsla och oro. Utveckling är för viktigt för att inte vara själva drivkraften.

I grunden handlar det om min människosyn. Den bygger uteslutande på tillit. Jag litar på att människor jag möter är goda och vill göra sitt bästa för att få hänga med andra. Jag vet att det är så. Fyrtioett års livserfarenhet är min empiriska bas. Ingen jag lärt känna har gjort mig besviken. Någonsin. Tiden är knapp och livet är kort. Att slösa bort det på att ogilla och bygga murar är dumt. Att bjuda in fler i upplevelsen av det goda livet är prioriterat i min diktatur.

Därför kommer jag berätta om det jag vill och gillar. Inget annat.

Barn är bra. De skapar möjlighet för en finare, bättre, klokare och mer hållbar framtid. Barnen förtjänar en bra start. De bästa att se till denna start blir just bra är rimligtvis barnets föräldrar. En mamma och en pappa kanske. Eller bara en mamma. Eller kanske bara en pappa. Två mammor kanske, eller två pappor. Eller fler. Jag har inga klara ramar för detta. Det finns bra biologiska föräldrar. Och bra andra föräldrar.

Barnet har rätt till sina föräldrar. Lika mycket rätt till alla. Så i min diktatur kommer föräldrarna inte få sätta sig över den rätten. Det innebär att föräldrarna får dela på eventuella dagar de kan vara hemma och få ersättning från socialförsäkringen. I Sverige skulle vi kalla det kvoterad föräldraförsäkring.

Saken är väldigt enkel i min diktatur. Det handlar om barnets rätt till alla föräldrar i lika stor utsträckning. Och det är denna rätt just den här punkten i mitt diktatoriska program handlar om. Den grundläggande principen. Detaljerna måste jag fundera på. Jag är nämligen inte helt säkert på att socialförsäkringen i min diktatur kommer se ut som den gör i kungariket Sverige. Jag tror det finns rakare vägar än snåriga transfereringssystem.
Föräldraförsäkringen utgår från barnets rätt till sina föräldrar.

Det är barnets dagar. Ingen stjäl från barn. Åtminstone inte i min diktatur.

Idag är det Kristi Himmelsfärd. Traditionellt sett en helgdag i Sverige. Ett arv från den tid när kyrkan och staten satt i samma båt. Idag har stora delar av Sverige stängt. Åtminstone de administrativa delarna. Men, de flesta som är lediga firar inte ett dugg. Eftersom de inte tror på Jesus. Samtitigt är det svårt för den som inte gör det att välja att jobba idag. Om hon eller han inte arbetar med handel eller inom sjukvården.

De traditionella helgdagarna är ganska mögliga vid det här laget.

I min diktatur finns inga allmäna helgdagar. Eftersom det inte finns någon allmän verklighet. Istället får alla medborgare en uppsättning lediga dagar att ta ut efter eget huvud. Vill du fira Jesus födelsedag? Gör det. Vill du fira det persiska nyåret? Gör det. Vill du fira att Sverige kom på plats 21 i Eurovisionsschalgern? Gör det. Lagstiftningen kommer stå på individens sida och den arbetsgivare som nekar ledighet kommer dras inför arbetsdomstolen eller annan lämplig instans. Diskrimineringsombudsmannen kommer följa upp varenda ärende.

Exakt hur många sådana här dagar varje medborgare är svårt att säga nu. Men, tjugo känns inte orimligt.

Ingen mer första maj. Ingen julafton. Ingen långfredag. Ingen nationaldag. Det är du som bestämmer vilka dina helgdagar är. Ingen annan.

I dagens demokratiska samhälle märker vi ut produkter som är sjyssta. Som producerats på rättvisa villkor eller under ekologiskt hållbara former. Ändå är det inte någon större efterfrågan på dessa produkter. Därför kommer jag i min diktatur implementera ett helt nytt märkningssystem. Det funkar likadant som dagens, fast tvärtom. Jag kommer märka fulprodukterna. Några exempel:

En vanlig köttbit
Den här köttbiten är utskuren ur ett djur som dödats för att någon ska tjäna pengar. Djuret har under sin levnadstid proppats fullt av tillväxthormon och allehanda kemiska substanser för att det ska växa fort och inte insjukna. På sin väg från gullig unge till celofaninpackad köttbit har den konsumerat fasligt mycket energi och bidragit till ganska mycket utsläpp och annan negativ miljöpåverkan som förkortar jordklotets liv.

En vanlig plastleksak
Den här leksaken är billig eftersom den satts samman av underbetalda män, kvinnor eller barn i ett land där företaget som producerar leksaken lagt fabriken eftersom det blir billigast.

En vanlig tjänstebil
Den här bilen är alldeles för stor för att transportera en ensam man runt på vägnätet. Den går också på bensin vilket är ett onödigt bränsle som förstör vår gemensamma miljö omotiverat mycket.

Ett paket ägg
De här äggen har krystats fram av hönor som sitter i alldeles för små burar. Dessutom under former som gör att det går åt rasande mycket energi.

Frusna portionslaxar
De här laxbitarna kommer från laxar som vuxit upp i burar. De har ätit jättemånga andra malda fiskar. Sen har de dödats och skeppats från Norden till Kina där de styckats i bitar av underbetalda män och kvinnor, kanske barn. Sen har de skeppats tillbaka till Norden för att konsumeras.

Hoppas principen för märkningen är klar. Istället för att tala om vilken banan som är fin, talar jag om vilken som är ful. Med det hoppas jag kunna uppnå kunskap hos oss som handlar vad vår ständiga jakt på lägre pris och större förpackningar innebär för helheten.

Eftersom de flesta människor är ganska kloka och goda tror jag då att alla de produkter som produceras under ohållbara villkor kommer väljas bort.

Jag tror att sjukvård ska vara anpassad efter människor. Den ska svara upp mot människors behov och finnas med samma nivå oavsett var i landet du råkar leva eller vara för stunden. Därför kommer sjukvården i mitt land styras på följande sätt:

Basnivån på sjukvården garanteras av staten och är likvärdig i hela landet. Socialstyrelsen får en systermyndighet som ansvarar för detta. Det handlar om att ta tillbaka initiativet för sjukvården ifrån klåfingriga lokalpolitiker och tjänstemän som leker grundkurs i organisationsteori. Inga mer landsting. Tydlig och enkel styrning av sjukvård och forskning.

Men, desstom kompletteras sjukvården i mitt land med en mycket större marknad för privat vård. Den som kan och vill driva sjukvård i privat regi är välkommen. Ut på marknaden bara. Är du duktig kommer kunderna. Eftersom staten garanterar bra sjukvård får du anstränga dig.

Så tänker jag organisera vården. Trygg statlig sjukvård och fri privat. Sen är jag fullständigt övertygad om att alla fantastiska kvinnor och män som arbetar inom vården kommer utveckla den och göra den ännu bättre. Diktaturen står för resurserna. Proffsen för innehållet.

Så skapas sjukvård för människor.