Shoshanna Zuboff och Naomi Klein i ett intressant samtal.
Läget i kungariket just nu
Rödgrön regering.
Ljusblå budget.
Brun opposition växer.
Alla är missnöjda. Förtroendet för politiken sjunker lite till. Heja Sverige!
Hjärndöden
Denna ständiga jäkla multitasking med snabb uppkoppling och ständigt onlinelevande. Den dödar min hjärna.
Jag vill göra en sak i taget.
Det som dödar
Vår ständiga jakt på tillväxt. På odödlighet. På mer, mer, mer.
Måste stänga av några grejer
Så här ser startskärmen ut på min telefon nu. Orkar inte med alla inkommande krav, önskemål och uttryck längre. Multitaskingen dödar för många hjärnceller. Gör att jag inte är närvarande i de relationer som är viktigast för mig. Och kanske framför allt får online-livet mig att känna mig steget efter. Hela jäkla tiden.
Jag hoppar in och ut ur tekniken. Har provat att pausa/radera mina konton i sociala medier. Och lite annat. Men kommer tillbaka hela tiden. Anledningen är egentligen ganska enkel. Det blir väldigt ensamt när alla andra är kvar.
Nu försöker jag åtminstone att tygla mobilen. Ska smaka på den här strukturen. Har packat ned alla andra appar i mappar och lagt dem ett antal swipes från startskärmen. Har inte vågat radera mail-appen och webbläsaren än. Men, vill göra det.
Min kropp klarar inte av att leva fragmentariskt längre.
När makten protesterar mot sig själv
Det finns en grej jag inte klarar av i samtidskulturen. Selfiekulturen har dödat känslan av att ta ansvar. När jag ser just de makthavare som barnen protesterade mot i fredags gå ut och mingla med demonstranterna, skriva peppiga uppdateringar och ta selfies med de unga…. då börjar det koka i mig.
Makthavarna förstår inte att det är de som är målet. Att det är de själva som ska fatta klokare beslut. Eller så förstår de, och visar upp en cynism som är enastående.
Jag har lämnat det politiska parti jag var medlem i nästan tio år. Varför? Jo, på grund av denna kultur. Vi kommer inte att ställa om våra levnadssätt, samhället och världen med partipolitikens hjälp. Den för upptagen med kampanjer och att ta ansvar genom att inte göra något.
Vi har inte tid med det.
Greta Thunberg och de barn som protesterar är inte några jäkla logotyper eller strålkastare vi ska utnyttja. Sluta backa Greta. Gör som hon istället.
Extinction Rebellion Örebro
I lördags lade sig några nya vänner till mig på golvet i ett köpcentrum i centrala Örebro. De gjorde det för att visa att människan håller på att dö ut. Och att vi gör det av egen hand. Jag har mött de här människorna under våren och imponeras av deras beslutsamhet. Det här är vanliga människor. Som har barn, föräldrar, tentor, jobb, familjer, vardagsproblem. Inga proffsaktivister, utan människor som inte längre klarar av att leva med vetskapen om människans bidrag till miljö- och klimatförstöring och vad den leder till.
Jag är en av dem, men kommer kanske inte att ligga på golv så ofta. Tror att jag kanske är bättre på andra saker. Dessutom är jag skiträdd för direkta aktioner. Igår skickade jag in en debattartikel som jag skrivit tillsammans med några andra människor som engagerat sig i samma folkrörelse. I den skriver vi varför vi ställer oss bakom Extionction Rebellions krav och engagerar oss i rörelsen.
”Vi är naturen som försvarar sig själv. Vi förbereder oss och blir fler. Nu kräver vi att Örebros beslutsfattare börjar agerar proaktivt. De har alla fakta de behöver. Då kan vi lägga den korta tid vi har till att hitta lösningar tillsammans.”
Extinction Rebellion är en global folkrörelse. Nu finns den även här, i min lilla hemstad. Symbolen med timglaset och jorden bär ett viktigt budskap. Symbolen handlar om utrotning. Cirkeln är planeten vi lever på och är beroende av. Timglaset visar att tiden rinner ut för de flesta arter som lever på jorden. Även människan. Vi befinner oss i den sjätte massutrotningen – Holocene. En ensam art – människan – påskyndar och påverkar massutrotningen. På grund av oss kommer ungefär 50 procent av alla nu levande arter att vara utrotade om några årtionden. Med stor säkerhet kommer detta att leda till en total ekosystemkollaps och även utrotandet av människan.
Vi kommer förstås att hånas, hatas, hotas. Andra kommer att vara rädda för oss. Tycka att vi är otäcka i våra krav eller aktioner. Så är ju samtiden. Men, jag har inte tid längre. Jag försökte med partipolitiken, men den var inte min väg. Där krävs det helt andra egenskaper och förmågor än mina.
Jag måste göra vad jag kan för att bidra till förändring. Ska jag vara ärlig så är det inte mänskligheten i sig jag tror att jag kan rädda. Men mina barn. De som ska leva efter mig. Jag börjar förstå vilka fasor de kommer att tvingas gå igenom. Om vi inte omedelbart börjar agera som att vi tar utrotningen på allvar.
Det är en bestämd med fredlig rörelse. Jag hoppas att den växer. Snabbt.
”Vi söker dialog och handling, inte konflikt. Men vi vägrar att se mänskligheten utrotas.”
Samtidigt i Kylarköping
Fotograferade ett gäng städare idag. Några av de mest intressanta ansikten jag sett på länge. Det är fint att se vad som händer när en ger ett sällskap lätt spända människor (många tycker ju inte om att bli fotograferade) agera på de här enkla instruktionerna:
1. Ställer er i cirkel
2. Prata med varandra
3. Var er själva
Sen kastar en in ett samtalsämne eller två. Och tar kameran och börjar fotografera. Människor kan vara fantastiska i all enkelhet.
Tillbaka på kontoret. Kikar i Facebook-flödet. Det är fullmäktigemöte. Ena gänget har bestämt att min hemstad är bäst i världen och en förebild för klimatomställningen i världen (dock utan att vara i närheten av att möta de uppsatta målen för hållbar utveckling). Det andra gänget verkar har bestämt sig för att samma stad är helvetet på jorden och ett riktigt jäkla straff för människor. Ett litet gäng i mitten som försöker agera med en aning sans vill ingen lyssna på. Eller jo, deras förslag om bilfria zoner utanför skolor och förskolor hånas och hatas sönder och samman.
Det är här jag lever. Motvilligt. I Kylarköping. Så det var ju fint att jag åtminstone fick möta några riktigt intressanta ansikten idag.
Vi borde sluta backa Greta
När en femtonårig flicka med Aspergers blivit framtidens ledare. När vi låter henne slåss för oss. Istället för att göra det själva. Då har nånannanismen gått väldigt långt. Vi är ganska många nu som förstått att det är på allvar det här med framtiden och mänsklighetens överlevnad. Att vi inte har obegränsat med tid på oss att det högst troligen redan börjat rinna ut. Vi hyllar den här flickan (och det är förstås rättvist, eftersom hon förtjänar det) men kommer liksom inte längre än så.
Vi borde sluta backa Greta.
Vi borde vara som hon istället.
Vi borde göra som henne.
Istället för att utnyttja henne. Använda henne. Hoppas på henne.
Förändringen måste komma inifrån. Av lust och vilja. Den kan vi aldrig överlåta till någon annan. Då blir det mest underhållning av alltihop.
Att vara snäll
Steril och snäll. Så kan jag som sagt sammanfatta mitt eget personliga mediala genomslag den här hösten. Svenska kyrkan i Örebro gör en fin publikation som heter Örebro – Mitt i livet. I decembernumret är temat snällhet och jag figurerar i en fin artikel tillsammans med fem fantastiska människor (bland andra Niklas Orrenius och jag känner mig lite starstruck). Dessutom bra texter med Stefan Einhorn och hela budskapets superstjärna – Ann-Britt, 84. En kyrktant.
Det jag säger är inte så spännande egentligen. Jag uttalar mig om tonen på nätet och säger väl knappast något unikt. Men, jag är glad över att få vara med i ett sammanhang som handlar om snällhet.
Jag vill vara snäll.
Jag vill att alla ska vara det.