Jag, en bortskämmare

Tanken var att vi skulle strypa tillgången på julklappar i år. Vi har nämligen dränkt våra barn i paket tidigare år. Inte nödvändigtvis dyra klappar, men många. Liten familj, många klappar. Får se om det lyckats i år. Återkommer med svaret när jag vet. Vi måste slå in klapparna först.
Dock kämpar jag med en inre konflikt här. Mitt intellekt säger mig att jag behöver lära mina barn att konsumtion inte leder till lycka. Även mig själv. Men samtidigt vill jag skämma bort mina barn. Jag vill att de ska ha tillgång till de nödvändiga saker de vill ha. Att deras liv ska vara en mångfald av upplevelser. Även nöjen. Det lutherska tänkandet att det ska vara vadmal och kottdjur är inte riktigt min melodi. Framför allt drabbas jag den här tiden på året av den stora sentimentala tanken om att min stackars barn som får försaka många av julens smakupplevelser förtjänar lite extra klappar.
Jag är en bortskämmare. Mina barn ska få lika många prylar som de får kärlek. Men, inga onödiga krimskramsprylar.

En fin pappa till

Idag blev min kompis Fredrik pappa för första gången. Världen har fått en fin pappa till till. Och ett efterlängtat barn.

Det liv jag älskar tar långsamt livet av mig

Igår kväll säger Camilla de magiska orden, igen. Orden som är som en kniv rakt in i mjukdelarna. Det sätter igång en rad tankar i mig. Jag har en lång åtgärdslista att ta itu med igen. Samma lista som jag haft de senaste åren. Förändrar jag inte mitt sätt att leva så blir det inte bra. Jag kommer sluta som hjärtpatient om några år. Eller blir psykpatient på heltid. I värsta fall en psykpatient med kärlkramp. Därför är det dags att ännu en gång konstatera att:

  • Jag måste lägga om min kost eftersom jag äter för mycket och för dålig mat (börjar bli beredd att ta vego-steget).
  • Jag måste arbeta på ett annat sätt. Lägger alldeles för mycket energi på min tre huvudsysslor. Det står inte i rimlig relation till vad jag får tillbaka i energi.
  • Jag måste börja röra på mig. Hitta ett sätt att motionera som passar mig. Kanske måste jag hitta en badminton-kompis. Eller börja spela korpfotboll. Eller skaffa hund så jag måste promenera långt och ofta.
  • Jag måste hitta tillbaka till livet i nuet, och inte planera för framtiden hela tiden.

Det är egentligen inte så svårt. Men jag har begåvats med en själ som hela tiden styr mig åt andra håll. Det gör att jag förkortar mitt liv varje dag, helt i onödan.
Vad det var Camilla sa?

Du vet att barnen inte är ett jobb, va? Ibland behöver de bara tröst och lite närvaro.

En av mina favoritartister, Per Persson, skrev en låt om det här en gång. Den heter ”Det liv jag älskar” och har en bärande strof:

Det liv jag älskar tar långsamt livet av mig

Hurra för min bror!

magnus1.jpg
Idag fyller min lillebror Magnus år. Det här är mitt sätt att säga grattis. Jag älskar min bror. Han är en av de snällaste och mest omtänksamma människor jag vet. Hjälper människor han inte känner och sina vänner. Lever som han lär och är en fantastiskt härlig samtalspartner, motspelare på X-Box och medironist. En del skulle nog kalla honom idealist, jag säger realist. Om jag hade hälften av hans goda egenskaper skulle jag vara mer än nöjd. Om ännu fler delade hans kloka sätt att leva skulle mänsklighetens behov av flera jordklot minska. Han är på riktigt en modern man.
Och han ska ha grymt många hurran på sin födelsedag. Jag står för ett av dem. HURRA!

Kärleken är fri

Kort kommentar till den oerhört fåniga debatten om statssekreterare Schenström och journalisten Pihlblad. Kärleken är fortfarande fri. Till och med en statssekreterare och en journalist kan ha en kärleksrelation. Goddammit, de kan till och med få vara knullkompisar. Ingen annan har rätt att begränsa den friheten.
I min värld får en statssekreterare dessutom vara berusad om hon eller han vill. Det är människor vi pratar om. Inte maskiner.

Ett sådant barn

hanna.jpg
Hanna och jag åker en stund till Sickla för att köpa present åt Camilla som fyller år imorgon. Jag får en timme på egen hand med Hannas alla tankar och funderingar. Det är som att ställa sig i ett vattenfall av kunskapstörst och funderingar om det stora och det lilla i livet. Hon är en tänkande individ min stora dotter. Och jag har lite dåligt samvete för att jag inte tar tillvara på all den här tiden som aldrig kommer tillbaka. Men, varje gång jag gör det blir jag alldeles varm och stolt.
En Barbapappa.

Ella + Max


Det finns bilder jag inte vill tjuvhålla på. Det här är en sådan. Ella som på uppdrag av fotografen pussar sin kompis Max under söndagens LipFish-fotografering.