Vernissage på dagis. Fullt av mammor och pappor och deras mammor och pappor. Och ett mycket kärt återseende när hon som Ella kallar ”Min Johanna” kom på besök. Jag mår inte jättebra och just nu och vantrivdes mest i trängseln. Fick ont på insidan av ögonen när Ella kastade sig i Johannas famn. Sen åkte jag till Coop.
Äntligen hemma
Camilla är hemma. Ella har fått tillbaka sin mamma. Vi är alla glada. Inte minst för chokladen. Men, vi fick kämpa lite på varsitt håll för att samlas igen. Camilla i en flygplanskabin stående i gassande sol på flygplatsen i Lübeck med trasigt navigationssystem. En timme i knasvärme. Vi i samma solgass utanför terminalen på Skavsta, med en glass i handen. Vi i bilen runt om Nyköping för att få tiden att gå.
Men, det är värt det.
Planet har landat. Ella väntar på andra sidan dörren.
När vi kommit fram till Skavsta och köper glass ringer Camilla mig från Lübeck och berättar om ett trasigt navigationssystem.
Barnen och jag
För barnen, mest Ella, är det som ett straff att bara ha pappa hemma. Därför kommer jag jobba hårt den här helgen. På att vi ska ta det lugnt och göra sköna saker. Ikväll åt vi pannkakor och fattiga riddare. Sen åkte vi och handlade lite förnödenheter till morgondagens frukost. Barnen fick glass innan vi åkte hem och tittade på Kung Fu Panda.
Och pratade med mamma på Skype.
Känslor och barn
Alldeles nyss hörde jag en dialog som lät så här:
C: Hanna, du har fått KP i dag.
Hanna: JAAAAAA!
Kamratposten är grejen. För stora barnet.
Lilla barnet å sin sida hade en fallout med bästisen idag. När jag kom till dagis satt Ella i knät på en av pedagogerna och hulk-grät. Bredvid satt bästisen och grät i samma takt. Anledningen? De ville sitta på samma ställe på gungbrädan och började tydligen bråka på riktigt för första gången. Det gjorde bägge tjejerna alldeles känslostormiga. Chockade satt de där och hulkade. Bästisen upprepade förlåt, förlåt och försökte krama Ella. Ella stötte bort henne.
Men när vi gick hem sa hon i alla fall hej då. Så jag tror hon har sin bästis kvar.
Gråtvackert just nu
Nina Rochelle är ett bespottat band. Men de har skrivit ett par låtar som är fasligt bra för en frustrerad och dyster människa som jag. Just ikväll träffar ”(Happy) Jag hatar att det är så” mig som ett slag i magen och skapar en stor klump i halsen. Halvvägs in i låten kommer ord som känns på riktigt.
Och jag ser att du är trött nu
Men du tar min hand ändå
Och jag vet att det finns inget jag kan ge dig
Min älskling jag hatar att det är så
Du säger livet är en gåva
Jag säger livet är dom nätter
Då jag inte kan sova
Happy jag hatar att det är så
Jag håller blicken mot marken
Och säger tyst nåt jag hoppas du hör
För det jag säger nu är viktigt
Du är allt som mina ord är till för
Låten finns på bandets Myspace. Hela texten finns på bandets hemsida.
En vanlig dag
Idag har jag gjort ungefär sjuhundrafemtio kopior i ett kopieringsrum. Och så har jag tömt diskmaskinen på jobbet två gånger eftersom jag har kaffevecka. Dessutom hann jag fylla trettioåtta och få kalsonger, strumpor och tårta av världens finaste Ella, världens finaste Hanna och världens allra finaste Camilla.
Ungefär som vanligt
OK, jag hade ganska många tankar. Idag skulle jag hinna med att fixa en del saker jag ligger efter med. Plus deklarera. Det sket sig, ungefär som vanligt. Hann med ett ryck i förrådet ute och i garaget och resultatet blev mest uppgivenhet. Men ok, moppen är ren och fin igen. Ella har varit ute i friska luften och är rosig om kinderna. Det får väl vara bra så.
Imorgon ska jag deklarera. Och beställa tid för montering av nya däck till bilen. Och hinna jobba klart med de där femhundra bilderna som ligger och väntar. Och klara av resten av arbetet som väntar. Och…
Skägg på huvudet
Ella: Pappa du har skägg på huvudet. Och i näsan.
Skönt att vara hemma
Flyget går före utsatt tid. Och landar 25 minuter för tidigt. På Skavsta finns ingen flygbuss till Stockholm dit alla vill åka. Men till sist kommer vi hem och möts av Ella och Camilla på Stuvsta station. Jag får en kram av Ella som gav mig så mycket kärlek att jag kan leva utan föda i flera veckor. Och en skön kram av min älskling också.
De kramarna behövs. Jag känner mig spänd som en fiolsträng. Från värme och avslappnad stämning till mindre värme och överfull att göra-lista. Nu är det bara att dyka ned i det kalla vattnet och försöka hålla näsan över ytan. Det kommer kännas galet ett par dagar, sen har jag vant mig igen.
En fin welandersk tradition
Mina bröder och jag är något av världsmästare på att se ut som idioter på kort när vi är i Tyskland. Min mammas bildarkiv från åttiotalet bär på en kulturskatt som väldigt få känner till. Så därför kändes det bra att Hanna och jag tog upp den traditionen idag.
Jag är för övrigt väldigt stolt över mitt stora barn just nu. Hon tar för sig här. Pratar med människorna vi umgås med. På engelska. Och lite tyska. Hon är nyfiken och tar för sig. Det känns väldigt, väldigt bra.
