Skönt väder. Vilda och jag tog en promenad längs Svartån. Det kanske måste snöa några gånger till, men det som som för bara någon månad sedan kändes lätt hopplöst är förändrat. Våren har vunnit. I år igen. Hurra!
En fin dag
Fokus på hallgolvet på morgonen. Härligt möte trots konstiga förutsättningar på morgonen. Väldigt bra session hos psykologen. Good News Magazine på hallgolvet på lunchen. Städat skrivbord och hyllor på kontoret så att min bror kan flytta in. Skönt fika och samtal med Maria och Pelle. Skönt radioprat med Päivi, Maria och Anna. Avrundning på kvällen med den starkaste teaterupplevelse jag haft. Världklass på scen när Örebro länsteatern sätter upp ”Den besynnerliga händelsen med hunden om natten”. Peter Jansson i rollen som Christopher Boone spelade så att det kändes i magen. Fantastisk scenografi och känsla.
En fin dag. Tack.
Saker som händer en grå onsdag
Letar efter en bild från 2007. För att hitta den måste jag gå igenom hundratals andra. Bilder från ett annat liv. Små barn, storstad och mer energi. Blir sentimental och varm i magen. Går ut med hunden. Tar ett längre varv runt Stadsparken. Ljuset från snön sticker skönt i ögonen samtidigt som jag hör ett nytt och liksom starkare fågelkvitter i parken.
På vägen hem läns ån vid Kanalvägen drabbas jag av akut livslust.
Att landa på landet
Äntligen. Ledig och känner det. En skön dag på landet. Luft som går att andas. Plötsligt ser jag detaljerna, känner dofterna och hör ljuden. Alla de där nyanserna som gör livet. Tid att läsa, lyssna och känna. Skönt.
CPH är ett bra ställe
Jag är i Köpenhamn med mina bröder och min mamma. Bor på det som sägs vara Europas största hostel, Danhostels höga hus vid Langebro och här trängs vi med människor från hela världen. Kul. Till och med de brittiska farbröderna som verkar vara med i någon slags blåröd orden med bjällror på benen och muggar i bältet. Vi kallar dem för ölscouter men tror nog att de är något annat.
Vädret är fantastiskt. Staden är fin och full med turister. Jag njuter. Fascineras av hur stor skillnad det är i stadsbyggnaden mellan Köpenhamn och svenska städer. Imponeras av dammarna, Nörrebro, Assistansens kyrkogård, och den enorma förvandling som pågår längs Köpenhamns vatten. Det är Pride-vecka i den danska huvudstaden och vid Rådhusplatsen är det glad och full fart. Till och med Näringslivets hus badar i regnbågsfärger, skulle det hända på Östermalm i Stockholm?
Mitt hjärta slår lite långsammare och jag mår bra av att strosa runt här och filosofera tillsammans med mina bröder och mamma. Gott. Idag går promenaden till Christiania. Heja Danmark!
Att fylla fyrtiotvå
Att fylla fyrtiotvå går ganska bra. Alla fina människor som ringer, messar och grattar på Facebook eller twitter eller Instagram gör att dagen känns skön. En dag som började med att finaste kören sjöng för mig och jag fick två fina böcker av barnen och Camilla. När sen min kompis Lollo i Huddinge skickade det här klippet kom solen fram utanför fönstret. Tänk vad fint ändå.
Jag vill inte prata om dig, jag vill prata med dig
Det har gått åtta dagar sen en trettonårig flicka kände att hennes bästa framtidsval var att avsluta iivet. Veckan som gått har varit känslosam för många. Drev och mobbar har jagat åt olika håll. Människors känslor har ännu en gång visat sig göra konstiga saker med oss. Hämndbegär, cynsim och elakhet har hos några få tagit över och dominerat över sorg och uppgivenhet hos många.
Jag har läst många kloka saker som skrivits om det här. Och mycket knasigt också. Människor som delar med sig av sina känslor är bra människor tycker jag. Även om jag inte alltid delar perspektiven. Men, den här morgonen letar sig en liten smärta in i min mage. Det är många som drabbats i den här händelsen. Som fått smaka på drevet. Mannen som oskyldigt hängdes ut. Rektorn på en skola. Ett antal andra barn/ungdomar. De har hängts ut, blivit hetsade emot och även försvarats. Jag har också läst fina formuleringar om det tragiska arbetmiljödilemma landets lokförare lever med. Och nu hängs en annan man, som sitter häktad ut, tillsammans med sin familj. Jag minns en hemsk episod i Huddinge, när en man begick övergrepp mot barn. Han bodde med sin familj i en villa i samma område som jag och min familj. Samma dag som han greps och historien blev känd vandaliserade några familjens hus. Drev en oskyldig kvinna och två barn som utsatts för övergrepp på flykt.
Samtidigt rasar debatten om REVA. Jag blickar tillbaka och tänker på pepparkaksgubbar och Kalle Ankas jul. Viktiga frågor drunknar i kränkningar och hämndbegär. Hela tiden startas nya drev och mobbar. Vi lever alla i olika verkligheter och i min känns det så här den här morgonen.
Bara åtta dagar efter att den trettonåriga flickan fattade sitt framtidsbeslut har vi slutat prata om henne. Varför hennes liv slutade där på spåret. Mobbingen slutade vara intressant när det visade sig att en vuxen man var inblandad. Bakgrunden suddades ut. Jag känner att det flickan kan lära oss andra genom att vara öppna för ungdomar och ta oss in i de där rummen och vara med i samtalen. Visa att vi lyssnar och tycker om dem. Det kommer hon inte få chansen att lära oss nu. Istället hör jag många ropa på att vi ska sluta oss lite till. Stänga av och kontrollera. Skapa fler dolda rum så att vi slipper se eller till och med kan förbjuda andra att prata. jag tänker att det var just det som fick henne att fatta det där beslutet.
Hon hette Linn och förtjänar ett bättre arv. När hon levde pratade vi inte med henne. De flesta av oss pratade inte ens om henne. Nu kan ingen prata med henne längre, men väldigt många har pratat om henne. Kan vi inte försöka blir bättre på ordet MED? När vi pratar MED varandra istället för OM varandra, då kan alla som jagats, hetsats, hatats, hånats, hängts ut, kränkts och drabbats få det de förtjänar istället. Respekt och möjlighet att lära oss andra något. När du pratat MED mig kan du få recensera mig, kritisera mig eller gilla mig. Men visa mig den respekten att lyssna på mig först.
Och framför allt måste barn och ungdomar förstå att de är värda lika mycket. Som dig, som mig och alla andra. Alla människor är värda lika mycket. Överallt, hela tiden och utan undantag. Det har vi pratat om alldeles för lite. Den här veckan också.
En trettonåring som var värd lika mycket
En trettonårig flicka. Ett tåg och ett liv som tar slut av helt fel anledning. Jag har just tittat på hennes videobloggar. Läst tråden på Flashback. Sett de påstådda mobbarnas namn. Läst om BUP, skärningar, ätstörningar, skilsmässa, alkohol. Tittar på hennes videobloggar igen. Anar att tjejen blivit sexuellt utnyttjad, filmad/fotograferad och utpressad. Någon och några utnyttjade en ung flicka som inte kunde försvara sig. Det kostade henne livet. Men, det kommer också förstöra många andra liv. De som nu jagas och kommer hängas ut. Öga för öga, tand för tand.
Det gör ont. Ansvaret ligger tungt på dig. På mig. Barnen gör som vi gör.
Mobbing är en del av vår kultur. Minst lika mycket som Den blomstertid nu kommer. Men, sluta prata om näthat. Det enda som är nytt är att mobbarna och förövarna följer med hela tiden. Inte bara i skolan. De är med i mobilen. På skärmen. Men det är samma gamla hat. Samma gamla syn på att människor måste slå sig fram på andras bekostnad för att överleva. De här förbannade jämförelserna oss emellan. Vem kröp först, fick tänder först, lärde sig läsa först, fick bäst betyg, bäst jobb, högst lön, finast förtroendeuppdrag, flest röster och så vidare.
De svagaste. Flickorna och pojkarna och mammorna och papporna som inte orkar. De har inte en chans. Eftersom det är de människorna vi jämför oss emot. Får egen framgång vs. deras olycka. Vi och dom.
Hon hette Linn. Hon var värd lika mycket som du, som jag och som mina barn. Idag borde alla Sveriges ungdomar, föräldrar och andra titta på hennes videobloggar istället för att blunda. Snart kommer hennes digitala fotspår vara utsuddade. Det är nu hon lär oss något om vi tittar.
Jag vet inte vad jag lär mig av det här. Det gör bara galet ont i hela kroppen. Känns hopplöst. Jag vill hämta mina barn, krama om dem och fly. Efter den här morgonen känns allt jag gör meningslöst. Allt utom att vara pappa.
Den sista milstolpen – eller grattis älskling!
Tillbaka till flytten
Jag har fått en fin anledning att tänka tillbaka på den här flyttprocessen jag varit en del av och utsatt mina älskade barn och hon som kallar mig sin man för. I min mage satte jag upp några milstolpar när vi inledde den processen för två år sedan.
1. Vi skulle få huset i Stuvsta sålt till rätt pris
2. Vi skulle få ett hyreskontrakt på en lägenhet i Örebro
3. Vi skulle hitta skolor barnen gillade/accepterade
4. Vi skulle få barnen att må bra i sin nya stad
5. Camilla skulle hitta en trygg försörjning
Punkterna är äntligen avstämda. Den sista, punkt 5, har precis i dagarna bockats av. Hon höll på att lura mig på den, men nu har min älskling avslutat sin provanställning och är nu fast anställd på Miljökontoret i Örebro kommun. För mig är lättnaden ganska stor. Jag är så glad över att Camilla äntligen har en trygg anställning att gå till i en organisation som både behöver och uppskattar hennes tjänster och förmågor.
Det är rättvist.
Nu kan jag fortsätta ägna mig åt min egen arbetssituation och försöka ägna mig mer och kvalitet än kvantitet. Mer åt att leva än att stressa runt. Jobba på djupet. Göra bra saker tillsammans med andra. Ta ned tempot lite. Göra något åt min usla hälsa.
De där fem milstolparna är avklarade. Det bokför liksom flytten för mig. Det har krävt energi av oss alla, men nu är det slutligen färdigt.
HURRA! Grattis Camilla till jobbet! Du höll på att liksom glömma att fira. Jag är inte en man som köper blommor eller bjuder på middag. Men, jag skriver ett litet blogginlägg. Nu är vi hemma på riktigt och det känns fantastiskt skönt.
Att förklara hur ett bra samhälle fungerar
Jag har ju jobbat med kommunikation i det offentligas tjänst i många år. Som tjänsteman eller som konsult. Vill jobba med saker som skapar så stor samhällsnytta som möjligt. Bidra till hållbar utveckling både för oss som enskilda individer och det vi delar i grupp. Jag har försökt berätta varför ett otal gånger. Har efterlyst starka stories och budskap kring varför det faktiskt är klokt att dela på bördor istället för att klara sig själv. Varför tillit och gemenskap är viktigare än konkurrens och missunsamhet.
Häromdagen hörde jag Erika Hedenström tala i P1:s Tankar för dagen. Plötsligt hörde jag den där berättelsen jag längtat efter på något sätt. Beskrivningen av det samhälle jag jobbar för. På några minuter lyckas Erika Hedenström förklara sammanhanget. Det där som nästan ingen folkvald lyckas med.
Berättelsen inleds med en kort beskrivning av hur Erika Hedenström sitter på ett stillastående pendeltåg. Stilla eftersom Polisen letar efter en förtvivlad människa som hotat ta livet av sig längs spåret och därför beordrat att tågen ska stå still. Just de här tankarna för dagen kretsar kring det där med existentiell ångest och samhällets gemensamma styrka. De avslutande meningarna borde nästan huggas in i sten och sättas upp i en portal någonstans. Jag kommer bära dem på insidan av mina ögonlock länge.
”Det gäller att komma ihäg hur allt annat självklart det är med ett samhälle som säger: Medborgare, detta ska du veta. Om du gått bort dig i förtvivlans mörka skog så är vi ute och letar. Vi har filt och termos med. Och när vi hittar dig, då ska vi säga: Det kommer att bli bättre ska du se och nu ska vi se till att du får hjälp. Du behöver inte klara upp detta ensam.
Och om vi inte hittat dig än… Tills du är funnen avgår inga tåg.”
Jag har lyssnat på det där talet flera gånger. I tider av mörker, kyla, fascism och misstänksamhet betyder de enormt mycket för mig. De förklarar nämligen på sitt sätt varför också jag gör det jag gör. Med Erika Hedenströms ord fick jag lite ny energi.
Lyssna du också. Kanske kan det ge dig något också.