När makten protesterar mot sig själv

Det finns en grej jag inte klarar av i samtidskulturen. Selfiekulturen har dödat känslan av att ta ansvar. När jag ser just de makthavare som barnen protesterade mot i fredags gå ut och mingla med demonstranterna, skriva peppiga uppdateringar och ta selfies med de unga…. då börjar det koka i mig.

Makthavarna förstår inte att det är de som är målet. Att det är de själva som ska fatta klokare beslut. Eller så förstår de, och visar upp en cynism som är enastående.

Jag har lämnat det politiska parti jag var medlem i nästan tio år. Varför? Jo, på grund av denna kultur. Vi kommer inte att ställa om våra levnadssätt, samhället och världen med partipolitikens hjälp. Den för upptagen med kampanjer och att ta ansvar genom att inte göra något.

Vi har inte tid med det.

Greta Thunberg och de barn som protesterar är inte några jäkla logotyper eller strålkastare vi ska utnyttja. Sluta backa Greta. Gör som hon istället.

Extinction Rebellion Örebro

I lördags lade sig några nya vänner till mig på golvet i ett köpcentrum i centrala Örebro. De gjorde det för att visa att människan håller på att dö ut. Och att vi gör det av egen hand. Jag har mött de här människorna under våren och imponeras av deras beslutsamhet. Det här är vanliga människor. Som har barn, föräldrar, tentor, jobb, familjer, vardagsproblem. Inga proffsaktivister, utan människor som inte längre klarar av att leva med vetskapen om människans bidrag till miljö- och klimatförstöring och vad den leder till.

Jag är en av dem, men kommer kanske inte att ligga på golv så ofta. Tror att jag kanske är bättre på andra saker. Dessutom är jag skiträdd för direkta aktioner. Igår skickade jag in en debattartikel som jag skrivit tillsammans med några andra människor som engagerat sig i samma folkrörelse. I den skriver vi varför vi ställer oss bakom Extionction Rebellions krav och engagerar oss i rörelsen.

”Vi är naturen som försvarar sig själv. Vi förbereder oss och blir fler. Nu kräver vi att Örebros beslutsfattare börjar agerar proaktivt. De har alla fakta de behöver. Då kan vi lägga den korta tid vi har till att hitta lösningar tillsammans.”

Extinction Rebellion är en global folkrörelse. Nu finns den även här, i min lilla hemstad. Symbolen med timglaset och jorden bär ett viktigt budskap. Symbolen handlar om utrotning. Cirkeln är planeten vi lever på och är beroende av. Timglaset visar att tiden rinner ut för de flesta arter som lever på jorden. Även människan. Vi befinner oss i den sjätte massutrotningen – Holocene. En ensam art – människan – påskyndar och påverkar massutrotningen. På grund av oss kommer ungefär 50 procent av alla nu levande arter att vara utrotade om några årtionden. Med stor säkerhet kommer detta att leda till en total ekosystemkollaps och även utrotandet av människan.

Vi kommer förstås att hånas, hatas, hotas. Andra kommer att vara rädda för oss. Tycka att vi är otäcka i våra krav eller aktioner. Så är ju samtiden. Men, jag har inte tid längre. Jag försökte med partipolitiken, men den var inte min väg. Där krävs det helt andra egenskaper och förmågor än mina.

Jag måste göra vad jag kan för att bidra till förändring. Ska jag vara ärlig så är det inte mänskligheten i sig jag tror att jag kan rädda. Men mina barn. De som ska leva efter mig. Jag börjar förstå vilka fasor de kommer att tvingas gå igenom. Om vi inte omedelbart börjar agera som att vi tar utrotningen på allvar.

Det är en bestämd med fredlig rörelse. Jag hoppas att den växer. Snabbt.

”Vi söker dialog och handling, inte konflikt. Men vi vägrar att se mänskligheten utrotas.”

Förbereda sig för extraval

Det börjar pratas allt mer om extraval. Det verkar som att partierna förbereder sig. Att Valmyndigheten är förberedd. Att talmannen också börjar snegla ditåt.

Funderar på hur jag ska förbereda mig. Just nu känns det som att det bästa jag kan göra är att lämna det parti jag är medlem i. Det känns som en inlåsning att vara partist. Alla tankar och all energi som går till det resulterar liksom inte i något. Så det är kanske bäst att göra något annat.

Jag tror inte att de politiska partierna kan göra så mycket för den omställning vi måste göra. Naturen är liksom inte så brydd om våra kampanjer och kompromisser.

Samtidigt i Kylarköping

Fotograferade ett gäng städare idag. Några av de mest intressanta ansikten jag sett på länge. Det är fint att se vad som händer när en ger ett sällskap lätt spända människor (många tycker ju inte om att bli fotograferade) agera på de här enkla instruktionerna:

1. Ställer er i cirkel
2. Prata med varandra
3. Var er själva

Sen kastar en in ett samtalsämne eller två. Och tar kameran och börjar fotografera. Människor kan vara fantastiska i all enkelhet.

Tillbaka på kontoret. Kikar i Facebook-flödet. Det är fullmäktigemöte. Ena gänget har bestämt att min hemstad är bäst i världen och en förebild för klimatomställningen i världen (dock utan att vara i närheten av att möta de uppsatta målen för hållbar utveckling). Det andra gänget verkar har bestämt sig för att samma stad är helvetet på jorden och ett riktigt jäkla straff för människor. Ett litet gäng i mitten som försöker agera med en aning sans vill ingen lyssna på. Eller jo, deras förslag om bilfria zoner utanför skolor och förskolor hånas och hatas sönder och samman.

Det är här jag lever. Motvilligt. I Kylarköping. Så det var ju fint att jag åtminstone fick möta några riktigt intressanta ansikten idag.

 

Ett ryggradsdjur som utrotar ryggradsdjur

Går upp efter en sömnlös natt. Försöker att äta frukost och förbereda mig inför ett telefonmöte. Läser Världsnaturfondens nysläppta Living Planet Report 2018. Får panik. Inte för att det jag läser är något nytt. Nej, för att det är så jäkla omöjligt att få människor att förstå vad det är vi gör. Att vi – PÅ JÄVLA RIKTIGT – gräver vår egen grav. Allt djupare och allt snabbare.

Ryggradsdjuren dör ut. Ett efter ett. Vi tror fortfarande att vi står utanför och tittar på ett skeende som inte berör oss. Men… vi är ett av de där ryggradsdjuren. Även om allt fler beter sig som att de saknar den. Ryggraden alltså.

OK, då fortsätter vi som vanligt. Under min livstid (sedan 1970-talets första år) har 60 procent av ryggradsdjuren utrotats. Undrar vad vi ska äta till lunch idag?

Sjuk och missmodig

Fått ett surt virus i övre luftvägarna. Fått en sur insikt om den lokala politikens dysfunktionalitet – ända in i mitt eget parti. Läst de senaste uppdateringarna om läget för klimatförändringarna. Det är en sur måndag med ett sånt där regn som inte ens riktigt regnar, utan mest ligger som en tjock, trött och fuktig vattenridå över allt färglöst.

Vill mest ge upp. Sätta ned fötterna och skrika: FUCK THIS SHIT!

Samtidigt tänker jag på vägar framåt. Och känner lite lust att ta mig vidare åt det hållet. Bort från kamp och kramp och tomma ord. Bort från självcensur och rimlighet. Till en ärligare och mer aktivistisk plats.

Nya politiska rörelser och samtal behövs. Nu.

Sverige behöver en helt annan kommunikation från de politiska partier och rörelser som vill vara med och driva samhällsutvecklingen. Det handlar om att bjuda in olika människor att utforma idéer om framtiden och att förstå att vi har mer gemensamt än vi tror. I en tid när totalitära lösningar och nationalism växer sig starkare behöver nya politiska rörelser och samtal utvecklas.

Vid årskiftet var ungefär 255 000 svenska medborgare medlemmar i något politiskt parti. Det motsvarar knappt 2,5 procent av befolkningen. Sedan 2014 har de flesta partierna tappat medlemmar. Men, ett parti har under samma period nästan fördubblat sitt medlemsantal. Samma parti har ökat sitt väljarunderlag med 6500 procent på 20 år och tippas av spelbolag att bli störst eller näst störst i riksdagen efter valet i september. Det här partiets framgångar kan också ses tydligt i sociala medier. En får vara ganska naiv eller världsfrånvänd för att inte se att vi är väldigt nära en vardag där Sverigedemokraterna etablerat sig som största parti i Sverige.
Det handlar demokrati och frihet. Kommunikation, öppen och dold påverkan och samtalen vi för – eller inte för – med varandra. Allt bidrar till utvecklingen. Väljer vi frihet, demokrati och tillit eller totalitära lösningar i september? Det som händer i Sverige just nu sker inte isolerat utan kan ses i ett större internationellt perspektiv. I Amnesty International Report 2017/18 – The State of the World’s Human Rights skriver organisationen att vi inte kan ta de mänskliga rättigheterna för givna.

”As we enter 2018, the year in which the Universal Declaration of Human Rights turns 70, it is abundantly clear that none of us can take any of our human rights for granted. We certainly cannot take for granted that we will be free to gather together in protest or to criticize our governments.”

Aftonbladet publicerade 13/6 en text av Martin Schori som tydligt visade att Sverigedemokraterna dominerar i sociala medier. Den senaste månaden har partiet fler interaktioner på egen hand…. än det samlade övriga politiska Sverige lyckas samla tillsammans. Låt det sjunka in. 480 000 interaktioner för Sverigedemokraterna. Övriga partier har 370 000 tillsammans.
För att nyansera dessa siffror är det också viktigt att konstatera att Alternativ för Sverige för 105 000 interaktioner, så på totalen har SD och AfS alltså 585 000 interaktioner, medan övriga har 265 000. SD och deras avhoppare har alltså mer än dubbelt så många interaktioner som övriga politiska partier har tillsammans.
Amnesty skriver i sin rapport:

”Today, many of our most important public spaces exist online, where the tools for addressing emerging challenges have at times proved wholly inadequate to the task. The avalanche of online abuse, particularly against women, and the incitement of hatred against minorities, drew weak and inconsistent responses from social media companies and scant action from governments. The impact of “fake news” as a tool for manipulating public opinion was widely discussed throughout 2017. Technological capabilities to blur the distinction between reality and fiction are only likely to grow in future, raising significant questions about people’s access to information. These concerns are compounded by the extreme concentration of control in only a handful of companies over the information people view online, and by the huge power asymmetry between individuals and the companies and governments who control vast amounts of data. The capabilities deriving from this to shape public attitudes are immense, including virtually unchecked potential for incitement to hatred and violence.”

Vi kommer att analysera sönder detta. Vi har redan gjort det efter valen i andra länder – USA, Frankrike, England, Tyskland, Polen, Ungern, Italien – men, finns det sätt att försöka göra om och göra rätt redan nu?
Dags att titta framåt
Jag har arbetat med reklam, kommunikation, påverkan och idéutveckling i snart 30 år på olika sätt. Analogt och digitalt. Före internet. Under ett 1990-tal där portalen var svaret på allt. Under det som kallas sociala medier-revolutionen. Jag har sett massmedierna gå från enfald till mångfald och ännu större enfald. Jag har sett det allmänna samtalet och gemensamma frågor förändras, men även vara konstant.
Jag vill skrika rakt ut: SLUTA! Lägg inte mer bränsle i den här ugnen nu. Börja lyssna istället. Vi behöver mer kunskap om samtiden och det som omger oss. Vetandets värld i P1 publicerade i april tre avsnitt om hur sociala medier i allmänhet och Facebook i synnerhet påverkar det politiska samtalet. Lyssna på dem.
Det är viktigt att komma ihåg att när FNs medlemsländer skrev under den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna i december 1948 så hade världen precis kommit ut ur ett världskrig som på många sätt var ett resultat av totalitära krafter och nationalism. En tid när människor var stolta över att kalla sig fascister. När det var något fint för många. I denna tid formulerades alltså de 30 artiklar som inleds med:

Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter. De har utrustats med förnuft och samvete och bör handla gentemot varandra i en anda av gemenskap.

Det går att känna hopplöshet, men självklart kan vi förändra den här utvecklingen. Om vi bara tänker klarsynt tillsammans. De mekanismer, algoritmer och påverkansmodeller vi använder i marknadsföring och försäljning av varor och tjänster funkar inte för politik, demokratiutveckling, samhällsbygge, dialog och förvaltandet av gemensamma tillgångar och kulturer. De här arbetssätten är skapade för att generera kortsiktiga (eller ibland långsiktiga) ekonomiska vinster. Samhällsbygget handlar om något annat. Något mycket större.
Delaktighet. Sammanhang. Mening.
Jag vill akut och omedelbart se en helt annan kommunikation från de politiska rörelser som vill vara med i samhällsutvecklingen. Den här kommunikationen måste bygga på några viktiga saker:

1. Idéer om framtiden

Åt vilket håll ska vi gå? Vem ska leda oss? Varför? Framtiden kommer. Det är fint att ha en idé om hur vi kan påverka den tillsammans. Var är alternativen? Hur ser de ut? Hur kan jag vara med och bidra?
Jag efterlyser politiska idéer och visioner. Partier som lägger sin energi på att berätta som sina idéer och hur de möter mina och andras krav och behov. Jag vill se mer folkbildning och lyssnande. Möten. Inte marknadstänkande. Ge mig ett mål jag vill vara med att bidra till. Våga använda forskning, erfarenhet och kunskap tillsammans med ideologi för att peka ut en riktning. Hitta de gemensamma nämnarna vi kan enas kring. Både rättigheter och skyldigheter.

2. En tillit till människor och en inbjudan om att delta

Människor måste vara deltagare i den politiska idéutvecklingen, inte reduceras till åskådare och konsumenter.
I den här valrörelsen vill jag se mer inbjudande samtal. Rekrytera medlemmar. Gör det nu! Bjud in människor att vara med. Samhället är inte något vi utsätts för. Vi är samhället. Det finns oändligt mycket plats för fler människor i de politiska rörelserna, men då behöver nog dessa göras om i grunden. Ändlösa stadgediskussioner och malande om kontrapropositionsvoteringsregler på sega kvällsmöten där seniora maktmänniskor styr ideellt engagerade människor funkar dåligt. Fritidspolitikeruppdrag med dålig uppbackning och timmar av inläsning för att sitta på sammanträden där beslutspunkterna blir allt färre och informationspunkterna allt fler kan få den mest brinnande eldsjäl att slockna. Liksom långa och många kvällar på möten samtidigt som nära och kära utanför den politiska bubblan liksom glider längre och längre bort.
Människorna utformar politiken. Eller det borde vara så. Men, idag är det politiken som formar människorna. Människor går in i ett sammanhang med en vilja att förändra tillsammans, men blir utsatta och ensamma. Det håller inte. Att engagera sig politiskt har blivit allt mer omänskligt, när det borde vara en av de mänskligaste grejerna vi kan göra.

3. Bygg på de många gemensamma nämnarna

Vi människor vill höra samman. På olika sätt. Med olika människor. Det var aldrig den ensamme och starke som segrade i evolutionen. Det var flocken, gruppen. Där olika individer hjälpte varandra. Där tog vi de stora utvecklingssprången.
Verklig dialog bygger på en vilja att lyssna och förstå. I verklig dialog är vi beredda att byta ståndpunkt. Där hittar vi de gemensamma nämnarna. Det finns så många exempel på olika typer av samtalsrörelser, exempelvis LärOlika, där olika människor möts och lär sig att lyssna på varandra aktivt, vilket leder till en djupare förståelse för att vi har väldigt mycket mer gemensamt som människor än vi tror. Eller som vi lärt oss att tro genom medielogik och sociala mediers algoritmer där konflikter och vrede får oss att läsa mer, stanna längre och därmed generera fler klick och annonsvisningar. Där vi hamnar i ett filtrerat flöde anpassat till den grad att världen krymper till den egna navelns storlek.
Vi har varit med och skapat en dysfunktionell dialog om våra gemensamma tillgångar och frågor. Där egoism, vrede och rädsla sprids. Där politiska partier försöker hitta dessa rädslor och möta dem. Eller rättare sagt förstärka dem i den kortsiktiga jakten på väljare. Vrede och ilska sprids brett, kärlek och vilja sprids kort och smalt. En riktigt usel strategi för den som vill vara med och bygga ett hållbart samhälle på lång sikt.
Vi har väldigt mycket gemensamt. Därför måste vi vänta på samtalet.
Erika Hedenström sade i P1s fina program Tankar för dagen 12 februari 2013:

”…att om vi inte har en väldigt bra tanke om hur vårt samhälle ska vara så kommer vårt samhälle inte heller att bli väldigt bra. Och vi därför i varje tid måste ta reda på vad vi tycker att ett samhälle bör och kan vara. Vad livet ska gå ut på. Vilka förväntningar på sitt liv varje människa bör erkännas rätten att ha, och vilka förpliktelser som vi har mot varandra och oss själva. Vi måste göra det sinsemellan och vi måste bli mycket bättre på att begära besked av våra politiker. För det sköter sig inte själv medan vi uppdaterar Facebook, förhandlar boräntan eller funderar på hur vårt parti ska vinna nästa val.”

Har vi en bra tanke? Vi borde prata mer om den. Politiska sammanhang och samtal är viktiga. Det är inte politiken i sig som är sjuk. Däremot är partipolitiken kroniskt sjuk och det behövs nya former för både partier och politiska samtal. Jag menar att vi inte har tid att vänta. Förändringen har börjat. Nya rörelser föds, men dessvärre även jättegamla idéer som leder i totalitära riktningar. Om de etablerade politiska partierna på allvar vill utveckla ett bra samhälle för oss alla så är det dags att förändra partipolitiken. Nu. Amnesty avslutar inledningen i sin årsrapport så här:

”As we approach the 70th anniversary of the Universal Declaration of Human Rights in December 2018, the challenge ahead is clear. This is a moment to reclaim the essential idea of the equality and dignity of all people, to cherish those values, and demand that they become a foundation for policy-making and practice. The artificial boundaries erected by a politics of demonization lead us only towards conflict and brutality, a nightmarish vision of humanity governed by naked self-interest and blinded to the plight of others. Too many leaders in the world have allowed the exponents of vilification to set the agenda, and failed to articulate an alternative vision.
It is time for this to change. We must refuse to accept narratives of demonization and build instead a culture of solidarity. We must hone our capacity for generosity towards others. We must assert the right of all people to participate in building the societies to which they belong. And we must seek constructive answers – rooted in human rights – to the frustrations, anger and alienation that provide a ready context for toxic political narratives of blame.
The coming year provides a vital opportunity for a renewed commitment to the transformative idea of human rights, as we ask what kind of societies we want to live in. We must not squander it.”

Vad väljer vi?
Du och jag kan fortfarande påverka det som händer. Vi behöver inte fortsätta att vandra mot stupet och totalitära lösningar i likhet med det framtidsscenario som sakligt målas upp i P3 Dystopia i avsnittet om demokratins reträtt. Men då behöver vi nya samtal utanför våra egna bubblor. Och vi behöver nog skapa nya rörelser tillsammans. Jag tror det är bra om vi börjar i de mänskliga rättigheterna. Eftersom vi alla är födda fria och lika i värde och rättigheter. Eftersom vi har utrustats med förnuft och samvete och bör handla gentemot varandra i en anda av gemenskap. Vi är ju människor och behöver en flock där olika egenskaper samexisterar.
Det är ju liksom där vi tagit de riktigt viktiga evolutionära stegen framåt.