Kategori: Idiokrati

Det ser ganska ofta ut som att människans ständiga strävan efter laga sin egen trasiga skapelse står i vägen för möjligheterna att vara en del av det värld som människan faktiskt inte skapat. Människan är den enda organiskt uppbyggda kolbaserade livsform som har kapacitet att utrota sig själv. Kanske gör vi det allra bäst genom att inte ge upp, genom att inte förstå att de tekniska lösningar vi skapat, den ekonomi vi hittade på och alla de kemikalier och utsläpp vi tillför natur och kretslopp inte får plats på jorden. För hur ska krigen mot oss själva kunna leda till liv? Hur ska allt mer empatiskt störda ledare kunna föra oss till mer hållbara vägar? I sin yttersta form framstår det som att människan är så fast i sina tankar på döden att döden blir en dominerande del av livet. Så kanske ligger hoppet i att ge upp hoppet. Att släppa tanken på ett liv villkorat av döden. Kanske är det ett sätt att styra i en annan riktning än just dödens.

Teologen Alexander Schmemann menar att den moderna kyrkan tenderar att förminska döden till ett psykologiskt problem (hur vi hanterar förlust) eller till ett moraliskt budskap (döden som en påminnelse att leva rätt). Detta förminskar det evangeliska mysteriet i död och uppståndelse, menar Schmemann och beklagar att kyrkan har slutat tala om döden som en andlig verklighet och en fiende som Kristus har besegrat. Det ligger något i Schmemanns kritik. Kanske för att kyrkan – i en sekulariserad samhällskontext – anpassat sig och i sitt möte med människor känner sig manad att jobba mer med tröst och förhållningssätt än att prata om det eskatologiska hoppet och Kristi seger över döden.

Jag läser just nu mängder av litteratur om döden, uppståndelsen och kyrkans förhållningssätt till dessa. Detta eftersom jag ska skriva en magisteruppsats och intresserar mig för hur Svenska kyrkans förkunnelse om död och uppståndelse förändrats över tid. Anledningen till detta är att jag anar att det som i vår tid beskrivs som att människor söker sig tillbaka till kyrkan, eller åtminstone det andliga, sker i en omvälvande och orolig tid. Klimatkrisen gör sig påmind. Krigen också. Den ensamma människan möter ständigt i sina flöden allt mörkare moln och samtidigt allt fler lösningar för att slippa se dem. Men varken resor, kläder, prylar, droger eller all digitala casinon i världen räddar människan från död, lidande och smärta. Allt vi hittar på för att slippa verkar bara gör att vi gräver oss djupare och djupare ned i en ohållbar situation. Allt mer isolerade från den värld som omger oss.

Det sades länge att människan lämnat Gud. Men, kanske är det snarast den organiserade religionen som människan lämnat, alltså kyrkan. På samma sätt som människan lämnat föreningen och kommunen. Det individualiserade livsprojektet har fragmentariserat den värld vi delar. Eller åtminstone vår syn på den världen, eller helt enkelt samhället.

Kanske är det så att kyrkans anpassning till den här samtidskulturen är det som gör att människors intresse för kyrkan ser ut som det gör. Kyrkan blev som dom andra och nu står många och vrider på sig lite ängsligt när gudstjänststatistiken sammanställs. I vår tid är det nämligen så att färre går i regelbunden gudstjänst, samtidigt som alla präster fortfarande lovar att de ska förkunna Ordet rent och klart och förvalta sakramenten. Men, människorna kommer fortfarande till kyrkan i stor utsträckning. När livet så kräver – vid dop, bröllop och begravning. Eller kanske konfirmation eller konsert. Frågan är då kanske inte lika viktig när det gäller det upplevda skavet hos kyrkan, som den borde vara i hur kyrkan förhåller sig till de tillfällen då människorna kommer till kyrkan.

Här någonstans börjar jag att ringa in mina frågeställningar för uppsatsen. Jag vill ta redan på hur folkkyrkan gestaltas i dessa möten. Närmare bestämt i begravningsgudstjänsten. Fokuserar kyrkan på döden eller på livet i uppståndelsen? Kommer kanske människor till kyrkan för att få lite hopp – även i det mörkaste? Hur tar kyrkan ansvar för att vi som kollektiv gemenskap kan förhålla oss till döden? Och hur har kyrkan gjort detta vid stora samhällskriser?

Jag vill försöka frilägga eskatologiska perspektiv på folkkyrkan genom att studera hur präster förkunnar i griftetal, predikningar och tal. För att ställa upp detta mot hur teologer som Alexander Schmemann, Gustaf Wingren och Einar Billing ser på kyrkan och det eskatologiska.

Varför? För att jag tror att vi måste prata mer om döden. Inte minst livets seger över den. Genom Jesus Kristus. Det är något att hoppas på, inte minst i den tid när vi gräver och gräver men aldrig verkar nå botten. Att ge upp hoppet om liv i det som redan är dött kan vara en god strategi. Gör kyrkan det? Gör staten det? Kommunen? Näringslivet? Jag förväntar mig inte några svar, eftersom alla är upptagna med att gräva.