Kategori: Hund

Prövningens stund (första söndagen i fastan)
S: Nicolai kyrka
9 mars 2025

 

Psaltaren psalm 31, vers 2-6

Till dig, Herre, tar jag min tillflykt,
svik mig aldrig!
Du som är trofast, rädda mig,

lyssna på mig,
skynda till min hjälp.
Var min klippa dit jag kan fly,
borgen där jag finner räddning.

Ja, du är min klippa och min borg.
Du skall leda och styra mig,
ditt namn till ära.

Du skall lösa mig ur snaran de gillrat,
du är min tillflykt.

Jag överlämnar mig i dina händer.
Du befriar mig, Herre, du sanne Gud.

Jakobsbrevet kapitel 1, vers 12-15

Salig är den som håller ut då han prövas; när han har bestått provet skall han få det eviga livets segerkrans, som Gud har lovat dem som älskar honom. Ingen som blir prövad skall säga att det är Gud som frestar honom. Gud kan inte frestas av det onda, och själv frestar han ingen. Blir någon frestad, är det alltid av sitt eget begär som han lockas och snärjs. Och när så begäret har blivit havande föder det synd, och när synden är fullväxt föder den död.

Matteusevangeliet kapitel 16, vers 21-23

Från den tiden började Jesus förklara för sina lärjungar att han måste bege sig till Jerusalem och lida mycket genom de äldste och översteprästerna och de skriftlärda och bli dödad och bli uppväckt på tredje dagen. Petrus tog honom då avsides och började förebrå honom och sade: ”Må Gud bevara dig, herre. Något sådant skall aldrig hända dig.” Men Jesus vände sig om och sade till Petrus: ”Håll dig på din plats, Satan. Du vill få mig på fall, för dina tankar är inte Guds utan människors.”

Predikan

Iver och tvivel får plats i dagens evangelietext. I en och samma person, Petrus. Iver och tvivel, två olika saker, som nog bor i oss alla.

När min hund Vilda var valp så blev hon ibland så ivrig att hon tappade kontrollen över sin lilla kropp. När glädje-viftningarna på svansen satte hela kroppen i ett ivrigt rus som kunde leda till… något vi kan kalla kärlekens tok-ryck.

Den där ivern mattades av med åren, men den har hela tiden funnits kvar. Och ivern i henne är ett av livets vackraste uttryck.

Petrus har också ivern. Han som så ofta reagerar med lust och engagemang. Som går ut på vattnet och som inte vill höra talas om att Jesus ska lida. En liten människa med stora gester och stor iver.

Min hund har blivit gammal. Rörelserna är långsamma, försiktiga och stela. Hennes vandring närmar sig slutet. Sakta, säkert och värdigt. Men fortfarande är ingen ivrigare än hon när det gäller att rulla runt på en gräsmatta. Och nej, hon är inte min. Det är snarare så att jag är hennes. I tolv år har hon lett mig. Varit med på min vandring ut ur öknen… på väg hemåt.

Jag är bara en vanlig syndare. I en fallen värld. Jag ser inte hela bilden. Jag har inte det gudomliga perspektivet. Det vet hon, hunden.

I det avseendet är det JAG som är som Petrus. Han som inte heller kan se hela bilden.

Petrus upplever mycket som är otroligt. Men mitt i allt det otroliga så tror han, nästan jämt. Petrus, som förstår att Jesus är Messias. Och som JESUS kallar för ”klippan han ska bygga sin kyrka på”. Klippan som sjunker som en sten när han tvivlar.

Men Petrus är en människa som brinner. Som brinner av iver. Och jag hoppas att många av oss härinne har fått känna den där ivern. Någon gång i livet. När vi gjort något av hjärtats lust. När vi tjänat världen med glädje. Som den gladaste hundvalpen. Helt UTAN tvivel.

Tvivlet på medmänniskan, som sprider sig som ett gift i vår tid, skulle vi kunna möta med JUST DEN IVERN. Även som samhälle. För jag tror inte att Gud vill att vi ska bli tvivlande och strykrädda byrackor. Förtryckta under hemska herrar och hussar. De där medmänniskorna som har dansat så häftigt runt guldkalven att de blivit helt förryckta och nu sätter vår civilisation på spel.

I sitt tvivel på Gud är de så rika att de gör sig själva till gudar. Jag tror att ni kan ana vilka de är.

Världens rikaste man som rusigt viftar med sin motorsåg. Presidenten som släpper filmer med stora guldstatyer av sig själv. Som ser världen som en möjlig affär. En deal. Mobbar-miljardärerna i presidentens hov. Oligarker i väst och oligarker i öst som verkar helt likgiltiga inför att förvandla människor till råvaror. I det som kallas köttvågor på slagfältet och genom att binda oss och våra barn vid ändlöst scrollande på skärmarna i våra händer.

Jag är orolig och rädd. Nu när dessa män ska dela upp även oss. Mellan sig. Utan något ädlare motiv än pengar. Nu är också vi råvaror… som ska bli pengar.

Jag tvivlar. På mig själv, min kapacitet och på vårt gemensamma samhälles motståndskraft. Jag vill skrika till mig själv: Håll dig på din plats, tvivel!

Då kommer hon till mig, Vilda. Hon tvivlar aldrig. Hon viftar på svansen och går vidare i livet. Och när jag möter hennes blick så tänker jag att djuren vet ALLT om att vara råvaror som ska bli pengar. Det finns ju snart inga vilda djur kvar.

Den här fastan känner jag mig liten. Jag förstår inte hur jag ska lära mig att acceptera den här rollen som råvara. Jag är ivrig att förändra, men tvivlar på att jag kan.

Dina tankar är inte Guds utan människors.

Så säger Jesus när Petrus tvivlar. Kanske säger han det till mig också. När Jesus skäller på Petrus så betyder det kanske att Petrus inte ska tvivla. Inte låta människans tankar ställa sig i vägen för Guds tankar.

Kanske betyder det helt enkelt:  Du behöver inte fly från det svåra. Jag älskar dig. Försök att lita på mig. Allt är som det ska bli.

Jag kände det i hela kroppen när jag fick korset på min panna i onsdags. Jesus vill att vi ska känna tillit. Jesus har dukat bordet för oss. Han vill resa oss upp, torka våra tårar och laga våra brustna hjärtan. Jesus älskar oss, förlåter oss och bär oss till måltiden.

I en liten bit bröd och några droppar vin kan saker vändas rätt igen.

Gud frestar oss aldrig. Det är inte Gud som för nöjes skull sätter oss i prövningens stund. Tvärtom. Gud blir människa i Jesus och visar oss vägen. En väg där vi behöver tro, tålamod och tillit. Men också iver, tänker jag. För Gud vill nog att vi ska GÖRA NÅGOT med allt det där som Jesus lärde oss.

Nu förändras samhället och i prövningens stund är det lätt att tvivla.

Kanske har djuren något att berätta för oss då. När vi prövas. De har aldrig syndat. Men de har prövats hårt av oss syndare. Alltså vi, människorna som utnyttjat dem gränslöst. Och, när nu också vi får leva med böjda nackar och oro inför de världsliga ledarnas nycker och godtycke så kan djuren visa oss att det faktiskt går att leva goda liv i GUDS skapelse. Där ivern kan sprida glädje i hela kroppen trots allt dumt som människan hittat på.

Du skall lösa mig ur snaran de gillrat,
du är min tillflykt.
Jag överlämnar mig i dina händer.

Psalmistens ord från Psaltarens psalm 31 ekar in i vår tid.

Var inte rädd, säger Gud igen. Jag älskar dig och överger dig aldrig.

Vågar jag tro på, lita på och välja det radikalt annorlunda i Guds kärlek Kärleken som är utom räckhåll för miljardärens motorsågs-makt. Kärleken som vill nå varenda skapad medskapare.

Vi FÅR välja att ta emot den i våra hjärtan. Precis som min hund, Vilda har gjort. Och vi FÅR föra kärleken vidare ut i Skapelsen genom våra händer, blickar och röster… Precis som Vilda också har gjort. Varje dag, utan undantag.

Och precis som Vilda så får vi känna IVER inför denna fantastiska nåd. I prövningens stund kan det leda till kärleksfulla handlingar, och viktiga små tok-ryck. Jag tror att de kan vara bra för oss. Då kan fristaden här i kyrkan växa.

En annan värld ÄR möjlig. Och Guds tankar om den världen finns redan i oss. I ivern som skingrar tvivlet. När vi inte längre flyr. När vi tror.