Det ljusnar igen. Inspirationen börjar komma tillbaka. Har tagit mig igenom några riktiga surdegar och känner att det mentala taket blir högre igen. Här är några riktigt bra anledningar.
Den trasiga moppen är bytt mot en ny. Full satsning framåt på utsläppsfritt åkande. Dock inte på isiga och smala stuvstavägar som idag… fick dessutom finfint förtroende för E-max igen efter de trista turerna med förra moppen. Tjohoo!
iShoot – ett extremt underhållande och beroendeframkallande spel till iPhone/iPod. En uppdaterad version av simpla Scorched Earth som jag och mina bröder satt hemma på mammas PC i Örebro och spelade järnet för femton år sedan. Hjärnavkoppling bättre än Tetris. Mamma lär också gilla det.
Jag har varit med mina kollegor på salsa. En timmas snabbkurs och sen middag. Det svängde och var sjukt mycket roligare än jag kunnat drömma om. Jag är ju trots allt den svartklädde killen som står i baren och kedjeröker samtidigt som jag pratar realpolitik eller konspirationsteorier.
Och så musiken. Nya finfina skivor med Springsteen, Laleh, Antony & The Johnsons, John Frusciante. Jag njuter av att bara lyssna och inte recensera. Blir varm i hela kroppen när jag hör att Springsteen kommer till Stockholm i sommar. Två kvällar på Stadion. Trots att jag inte har råd med biljetter den här gången känns det som att det kan bli finfina kvällar på i allén på Valhallavägen.
Men bäst av allt, nu är det klart att Perssons Pack släpper sin nya skiva Öster om Heden 18 februari. Det gör mig nästan exalterad. Kan bara bli skitbra. Ingen skriver så osentimentala men ändå berörande texter som Sverige än Per Persson. Och ingen spelar dragspel om Magnus Lind.
Nu känner jag mig piggare och kan börja prata med mig själv igen.
Uppgivenhet vs. att börja om
Det här är en av Hannas favoritlåtar. ”What I’ve Done” med Linkin Park. Den säger egentligen allt just nu. Därför är den också min favoritlåt idag, medan jag försöker få ordning på räkenskaper, saker som ligger överallt och smutsiga kläder.
So let mercy come
And wash away
What I’ve done
I’ll face myself
To cross out
What I’ve become
Erase myself
And let go of
What I’ve done
For what I’ve done
I’ll start again
And whatever thing
May come
Today this ends
I’m forgiving
What I’ve done
Men, bygg bättre bilar då…
Ekot har en skönt idiotisk nyhet idag. Den handlar om att hållbar bilkörning, även kallad EcoDriving, bidrar till faror i trafiken. Varför? Jo, för att den som kör mjukt och använder motorbroms istället för att köra ryckigt och använda bilens bromsar riskerar att slita så lite på bromsoken att dessa slutar fungera.
Alltså ska vi sluta försöka köra smart och fortsätta köra dumt.
NOT. Mitt förslag är att vi slutar köpa de här otroligt dumma produkterna som förutsätter att du kör som en rallyförare och skiter i utsläppen för att säkerhetsmässigt fungera optimalt. Om det som bilmekanikern som intervjuas av Ekot stämmer känner jag mig duktigt lurad på min bil.
Undrar om jag kan häva köpet? Produkten fungerar ju uppenbarligen inte.
Ny E-max
Jag tror importören av E-max har återupprättat mitt förtroende för produkten och jag kommer börja om på nu kula med en ny moped. Sen hoppas jag verkligen att det blir så bekymmersfritt att använda elmoppen som ersättning för bilen som det ska vara. Återkommer i ärendet när själva utbytet är gjort och jag kan börja åka till jobbet igen.
Uppdatering: E-max 110s
OK, importören har hört av sig med ett erbjudande. Det går i stort sett ut på att jag byter min defekta 2008 års moppe mot en ny av 2009 års modell och lägger 6.000 kronor i mellanskillnad. Säkert sjysst utifrån hans premisser, men jag är väldigt osäker. Produkten jag köpt (E-max 110s) kostade 34.000 kronor. Den har knappt gått 100 mil och nu är den inget annat än en död yta i mitt garage. Produkten omfattas av två års garanti, men firman som sålde moppen till mig förmedlade den på uppdrag av en annan firma och hör och häpna – snubbarna bakom den verkar mer eller mindre gått upp i rök. Jag har alltså ingen motpart som är beredd att uppfylla garantiåtagandet.
Alltså har jag ett par alternativ att ta ställning till:
- Gå med på importörens erbjudande. Betala en slant till och ingå ett nytt avtal med nya parter som förhoppningsvis är tryggare. På köpet verkar jag få en produkt som är betydligt bättre (utvecklad).
- Skita i alla avtal, köpa nya batterier för 8.000 kronor och hoppas att det löser sig.
- Stå på mig, lusläsa Konsumentköplagen ställa ansvarig mot väggen (vilket blir svårt eftersom jag inte ens fått med ett garantibevis utan endast ett kvitto), och bli en bitter rättshaverist som vinner juridiskt men aldrig ser några pengar ändå eftersom motparten inte lär ha några.
- Inse att jag är blåst, ta förlusten på 34.000 kronor som en lärpeng och aldrig mer försöka vara tidigt ute när det gäller teknik som gör världen bättre genom mindre utsläpp. Av moppen kanske jag kan bygga en fåtölj, eller en tevespelssits för motorcykelspel.
Jag ska säga att importören verkar seriös och så. Vi pratade ganska länge på telefon idag. Men jag hade velat få ännu bättre förslag på lösning av problemet. Han berättade också en lång historia om den sändning mopeder som gick till Stockholm, bland annat att de var de första som rullade ut ifrån fabriken i serieproduktion. Hade jag vetat det när jag spekulerade på moppen hade jag inte köpt just det exemplaret.
Jag vet inte hur jag ska göra. Men jag måste rikta en uppmaning till dig som funderar på att köpa en E-max, eller ett annat elfordon. Kolla upp både återförsäljare och importör noga. Gör en bedömning om den du köper av verkar ha en långsiktigt hållbar affärsidé. För om säljaren går i konkurs/lägger ned sin verksamhet på grund av dålig lönsamhet står du där med ditt fordon och en garanti som inte är värd papperet den är skriven på.
Är du riktigt dum i huvudet, som jag, köper du dessutom fordonet på kredit, så du riskerar att dras med en påminnelse varje månad i X månader på hur naiv du var när du vill göra världen bättre genom att köra eldrivet…
Får säkert anledning att återkomma i ärendet. Alternativ 1 känns som det smartaste. Ett sista försök innan jag ger upp och konstaterat att jag blivit blåst och gjord mitt livs sämsta affär och lärdom.
Försäkringsbolag är motherfuckers
Jag har sedan länge en ganska bitter inställning till försäkringsbolag. Som generell inställning. Jag har olika anledningar till detta som främst beror på att jag själv som tidigare utbränd inte får livförsäkra mig och för att mitt stora barn föddes med blåsljud i hjärtat (som växte bort efter sex månader) och därför inte heller accepteras av försäkringsbolagen fullt ut.
Jag och min dotter är alltså B-människor. Kvalitetssäkrat bedömda som sådana av ett antal försäkringsbolag.
Läste nu på morgonen en artikel på nerikes.se om en familj i samma sits. Om ett för tidigt fött barn som ingen vill försäkra. Så här uttalar sig en mindre genomtänkt person i artikeln:
Är det inte de här barnen som behöver en försäkring mest?
– Jo, men det vore inte schysst mot övriga kollektivet. Det skulle innebära högre försäkringspremier för alla andra, säger Håkan Tell, chef för medicinska riskbedömningar på Länsförsäkringar AB.
Gör om, gör rätt. Tala klarspråk. Vad Håkan som representant för sitt försäkringsbolag säger är att bolagets övriga kunder inte är beredda att betala för oss B-människor. Vad han glömmer tala om är att bolagets övriga kunder får ta denna kostnad i alla fall, eftersom de också är skattebetalare och det är staten, landstingen och kommunerna som får ta kostnaden istället. Vad Håkan borde ha sagt är att de människor som äger aktier i hans försäkringsbolag inte är beredda att ta kostnaden eftersom det kan göra avkastningen mindre.
Försäkringsbolag är en cynisk bunch of motherfuckers och den som arbetar med att för betalning diskriminera sina medmänniskor och tjäna pengar på rädsla kommer få negativ balans på sitt karmakonto. På lång sikt. Det är galet att människor som du och jag stödjer denna verksamhet. Vi borde säga upp alla försäkringar. Vi betalar för att någon har gjort oss oroliga och rädda för saker som kan hända. Så därför betalar vi för en falsk känsla av trygghet. Kanske borde vi ta de pengar vi idag betalar till försäkringsbolagens aktieägare och sätta in dem på ett eget konto med ränta. Då kan vi använda pengarna om olyckan skulle vara framme.
Död E-max
Har just skickat iväg ett mail till den svenska importören av E-max (märket på min elmoppe) som löd så här:
Hej X!
Har du något kreativt förslag på garantireparation på min moped? Körde den idag till jobbet (sju grader varmt i Stockholm idag) och det var tragiskt. Sista kilometern hem fick jag köra med urladdade batterier och dessutom började började belysningen glappa för att till sist dö.
Det kändes inget vidare att krypa fram utan belysning i mörkret.
Sträckan jag körde var idag 5,5 kilometer. Mopeden gick alltså från fulladdad till noll på 4,5 kilometer.
Jag hoppas verkligen inte att jag ska hamna i något limbo mellan återförsäljare och importör eftersom ingen av de ÅF som fanns i Stockholm vid tiden för mitt köp, mars 2008, finns kvar.
MVH
Fredrik Welander
Min E-max 110s är alltså död. Och ingen av de återförsäljare som fanns i Stockholm när jag köpte den finns kvar. Nu hoppas jag importören ska ta ett rejält kliv framåt och lösa problemet. Jag har garanti kvar på produkten, mind you. Om inte, lär jag följa upp det på något lämpligt sätt. För som läget är nu har jag investerat mer än 30.000 kronor i vad som skulle vara ett säkert, energisnålt och utsläppsfritt fordon, men som i dagsläget är en oanvändbar produkt som inte har en tiondel av den kapacitet som den uppges ha och som dessutom inte ens klarar av att hålla belysningen igång. Och de som har sålt den till mig har lagt ned verksamheten.
Det var väl inte det som skulle bli effekten av att jag köpte en elmoped? Jag tror ju på lösningen. Så här nöjd var jag när jag hämtade moppen 20 mars förra året. Nu känns det som jag tagit kölapp till utmärkelsen 2008 års naiva dumstrut. Men jag har fortfarande tilltro till att någon kommer tala om för mig att jag inte behöver den kölappen.
Lovar att återkomma i ärendet.
En eftermiddag i källaren
Har tillbringat eftermiddagen i källaren. Först med att grovstäda i det som en gång var garaget. Fyllde bilen med skräp som ska till återvinning, gjorde i ordning garagestudion för foto eftersom jag har några jobb på gång och gjorde plats för de tre ton pellets som väntat utanför ett par dagar.
Nu, strax före 18:00 är det färdigt. Vi kan hålla oss varma resten av den kalla tiden, om brännaren och pannan samarbetar. Efter vissa justeringar av Camilla och rörmokaren Uffe har den faktiskt hostat igång och fungerat ett par dagar utan avbrott. Känslan är skön, men kamrat Epikondylit i min armbåge lever om som tusan. Ont, det gör ont.
Jag har inte rekryterat kamrat Epykondylit genom hårt kroppsarbete. Nej kamrat Epikondylit hälsar på mig eftersom jag rör mig oergonomiskt med tung kamera och arbetar för mycket med laptop. Jag spelar inte tennis och lyfter inte särskilt mycket. Min förslitning är helt enkelt väldigt mycket samtid.
Men, det gör inte mindre ont för det.
Prius är inte en bil
Idag provkörde jag en Toyota Prius. Anledningen återkommer jag till. Hanna var med i passagerarsätet. Jag måste säg att jag är imponerad över den här omtalade elhybridbilen. Motorjournalister i Sverige har sågat den här bilen jäms med asfaltkanten på grund av den saknar körkänsla, är allför opersonlig och inte känns som en bil.
De har förstås fel, eftersom de har rätt.
Många hanar tycker bilen ska vara tuff, skitsnygg, snabb som satan och låta högt. Dessutom ska den kännas som en rallybil. Bara såna bilar älskas av motorjournalister. Det kan väl vara ok. Själv är jag dock ute efter ett tryggt och stabilt transportmedel som förstör vår miljö så lite som möjligt. Och efter fyrtiofem minuter i en Prius känner jag att det är en bil som på många sätt bidrar till det. Det var oerhört fascinerande att se hur elmotorn och bensinmotorn samarbetade. Så fort jag inte tryckte på gasen laddades batterierna upp. Ingen rörelseenergi gick till spillo. Vid rödljus gick den bara på elmotor och jag började direkt tävla mot mig själv för att köra så snålt som bara möjligt.
Dessutom satt jag bra. Jag blev mycket imponerad av Prius, trots att den kändes som att köra en luftmadrass. Har inte kört en så tekniskt fulländad bil sedan jag körde mina svärföräldrars Citroën XM för många år sedan. Den kändes också som en luftmadrass.
Hanna blev också imponerad. Mest av priset på bilen, men också av backhjälpen i form av en kamera som visade en vidvinklig bild på det som fanns bakom oss på bilens informationsskärm när jag lade i backen.
Så varför provkörde jag Prius? Jo, för att vi nu ser hur vi ska konsolidera vårt bilägande och bilåkande. Två bilar ska bli en. Kostnaden ska halveras, utsläppen ska halveras men så mycket komfort, driftssäkerhet och trygghet som möjligt ska bevaras. Just nu är det fyra utmanare med i kampen om att få vara bilmärket i vår familj.
1. Ford Focus Flexifuel (dvs den Ford vi har, men vill sälja)
2. Toyota AYGO (den lilla bil vi haft som andrabil i två år, men som egentligen är för liten)
3. Toyota Yaris (lite större version av AYGO)
4. Toyota Prius (smartast och bäst, men dyrare än dyr)
Den bil som visar sig släppa ut minst skit och kräver minst resurser för våra transporter vinner. Vilken av dem de än blir lär den pensioneras om ett par år, för så fort det går att köpa en renodlad kvalitetssäkrad elbil på den svenska marknaden är det jag som kör en sådan.
Prius känns som det smartaste alternativet just nu. Känslan av att låsa den i eldrift och enbart köra på elmotor i ett par minuter var inget annat än befriande. Synd bara att den är så vansinnigt dyr. Bilen vi körde kostar i det utförandet närmare 350.000 kronor och kommer förstås inte kunna möta våra krav på en månadskostnad på max 2500 kronor.
Begagnat kan vara en lösning, men min mage säger mig att det inte blir så. Synd, Prius är nämligen inte en bil. Den är smartare än så.
Affärsutveckling: fler tjänster
Jag har tröttnat på att köpa fysiska produkter. På att binda upp kapital i saker jag kan ta på när det i själva verket är en tjänst jag vill ha. Därför efterlyser jag lite mer innovationskraft hos företag. Kom igen nu, förnya er och tjäna på så sätt mer pengar! Här kommer fyra konkreta exempel på områden där jag vill se affärsutveckling: Transporter, boende, IT-infrastruktur och livsmedel.
Transporter
Bilföretagen tror fortfarande att de säljer produkter, dvs bilar. FEL! Jag är helt ointresserad av att äga en bil. Det jag vill ha är tjänsten att kunna transportera mig tryggt och flexibelt. Därför är det helt värdelöst för mig att investera 200.000 kronor eller mer i en maskin som dessutom inte är en investering utan en förbrukningsvara. Jag kan tänka mig att betala ett fast månadsbelopp för tjänsten. I det månadsbeloppet ska allt ingå, utom möljligen drivmedlet, dvs elen som laddar batterierna (nej, jag vill inte ha en tjänst som bygger på en förbränningsmotor). När jag vill ska jag kunna bryta avtalet, lika lätt som att säga upp en tidningsprenumeration.
Det finns företag som närmat sig detta tänk, Toyota exempelvis, men det går att göra mer. Tanken går att applicera på alla fordonsslag och även kollektivtrafik. Men för kollektivtrafiken blir det svårt att förpacka tjänsten eftersom den är alldeles för dåligt kvalitetssäkrad.
Boende
Som privatperson är jag inte särskilt benägen att se mitt boende som en investering. Anledningen är enkel, det kostar mig för mycket energi och tid att underhålla investeringen så att dess värde är beständigt eller ökande. Det skulle jag möjligen klara av som kommersiell fastighetsägare, men inte som privatperson. Det jag i själva verket vill ha är en tjänst: ett tryggt, hållbart och bekymmersfritt boende. En tjänst där tak över huvudet och de kringtjänster som detta tak kräver i form av el, vatten, värme, underhåll, städning, service etc ingår. För det är jag beredd att betala ett fast månadsbelopp. Inte helt olikt ett hyresförhållande egentligen, men hyresformen har hittills varit för koncentrerad på flerfamiljshus och jag vill bo en egen fastighet.
Här skulle exempelvis en fjärrvärmeleverantör kunna bygga ett litet område med passivhus som är anslutna till fjärrvärmenätet och sälja en boendetjänst till familjer. En rad underentreprenörer kan via fjärrvärmebolaget erbjuda kringtjänster som väktartjänster, barnpassning, städning, inredning, möbler m.m.
IT-infrastruktur
Det är fortfarande ganska makabert. Vi har familjens olika telefonabonnemang, bredbandet och kringtjänster till dessa hos Telia. Men vi kan inte få en samlingstjänst utan måste betala för samma sak flera gånger bara för att vi har olika telefoner. Otroligt ineffektivt. Ge mig ett fast månadsbelopp för tjänsten att ALLTID ha tillgång till 3G/GSM/WI-FI/Bredband. Oavsett var jag befinner mig. Nu.
Livsmedel
I vår familj handlar vi nästan alltid våra livsmedel på vår lokala Coop. Vi åker dit, fyller korg eller vagn, betalar och bär hem en papperskasse med livsmedel. Fint så, men det är ju knappast så att jag är ute efter att köpa precis de där apelsinerna. Nej, ge mig en smart tjänst istället, där Coop utifrån mina matvanor sammanställer en veckovis leverans av basvaror mot ett fast månadsbelopp. Gör livet lättare för mig och sparar vår gemensamma miljö. Skulle egentligen vara en del av boendetjänsten som skissats ovan.
De här fyra områdena står för cirka 75-80 procent av mina/familjens fasta utgifter årligen. Det kostar mig mängder av energi att administrera, planera och underhålla denna resursåtgång i sin nuvarande form. Jag vill ha ett enklare liv. Smartare tjänster för dessa delar i livet som kostar mycket men jag inte har tid att hantera skulle göra att jag kan frigöra en massa energi till att göra saker jag är bra på istället.
Så kom igen nu marknadskrafter. Gör skäl för lönen affärsutvecklare. Jag har ett par hundratusen årligen som går åt till de här sakerna. Den som ger mig bäst tjänst kommer få denna intäkt. Annars bildar jag själv Familjen Welander AB. Ett bolag som på kommersiell grund förser min familj med dessa tjänster. Jag är övertygad om att det bolaget, med en heltidsanställning kommer vara mer kostnadseffektivt på lång sikt än sättet jag hanterar hushållets resurser idag.
Det, kära service-providers, är ett rejält underbetyg åt de tjänster jag köper av er i dagsläget.