Om jag vore äckligt rik skulle jag göra följande:
1. Köpa ett bolag som utvecklar moderna och kraftiga batterier.
2. Köpa SAAB (bolaget).
3. Köpa Think (bolaget).
4. Producera Thinks bilar i SAABs anläggningar.
Sen skulle jag utveckla en affärsmodell och ett erbjudande där jag säljer tjänsten att ha en elbil. För en fast summa pengar varje månad får min kund tillgång till en smart elbil som garanterat fungerar. I avgiften ingår tillgång till fordonet, batterier, försäkring och service. Det enda kunden får betala utöver detta är kostnaden för elen som laddar bilen och eventuella skatter (fordonsskatt). Kunden skulle ingå avtal för 24 månader eller mer, och vid varje avtals utgång få ett erbjudande om förlängning eller byte av fordon.
Nu är jag inte äckligt rik. Men om du som läser det här skulle vara det får du gärna sno idén. Eller skicka den vidare till Vattenfall.
En förvirrad bransch festar som vanligt
Just nu pågår motormässan i Geneve. Där brukar branschen festa på och visa glänsande motormonster med välsvarvade kvinnliga modeller på. Dreglande hanar går runt och blir lystet sugna och skriver därefter. Månne kan man tänka att det borde vara annorlunda i år, när bilbranschen sjunker som en sten på grund av att tillverkarna inte klarar av att erbjuda det kunderna efterfrågar.
Jag har följt svenska mediers rapportering från mässan under dagen. Visst, här och var försöker någon få till miljövinklingar om lägre förbrukningar etc, men i stort sett är hela rapporteringen en orgie i vansinne. Inte särskilt mycket har ändrats. Det är lika dumt som någonsin tidigare. Bäst gestaltas det i Aftonbladet bildspel från mässan, där bensinslukande sport- och lyxbilar viks ut som läckerbitar redo att erövras.
Inte en eftertanke så långt ögat når. Ingen verklighetsförankring någonstans. Hur kan det vara så svårt att förstå? Om jag vore majoritetsägare i något företag som tillverkar bilar skulle jag snabbt som ögat se till att vi slutade tramsa runt. Jag skulle se till att vi tog förlusten, bet i det sura äpplet och slutade tillverka den skit vi försöker lura på folk och istället lade ALL energi på att få fram en hållbar bil. Som kunderna vill ha och är beredda att betala för. Nu.
Visst finns det goda idéer på mässan, men som vanligt endast som konceptbilar.
Att gå till fots
OK, vi har nu bara en bil. Väglaget omöjliggör moppe-åkande. Så idag gick jag till jobbet. På vägen hem hämtar jag Ella och hennes bästis och tar med dem till fots den sista kilometern hem. En fantastisk promenad. Dessa två fyraåringar hinner fråga mig saker och berätta sanningar på ett sätt som gör den här promenaden hem till den mest intressanta stund jag haft på mycket länge.
Härligt.
Ryan Air luktar kiss
Ryan Air har en tydlig affärsidé. De vill transportera så många människor som möjligt så billigt som möjligt. Med den strategin ska de konkurrera ut andra flygbolag. Sen misstänker jag att de tänker höja priserna. Men än så länge, gör bolaget allt det kan för att pressa priserna på flyg. I detta arbete ingår bland annat att lura städer utanför storstäderna att upplåta sina flygplatser till Ryan Air för en kostnad som är i princip gratis. Sen ingår konceptet att klämma ur kunderna på pengar för allt annat. Incheckningen är på väg bort eftersom det kostar att ha anställda på flygplatserna. Mat har flygbolaget aldrig serverat och service är liksom inte deras grej. Det köper kunderna. Allt för att spara hundralappar.
Men, nu tar Michael O’Leary ett nytt steg. I framtiden lär det kosta pengar att gå på toaletten under en flygning med Ryan Air. Det luktar kiss lång väg säger jag som menar att den som samlar människor på en begränsad yta men inte är beredd att upplåta toalett samlar minus på sitt karmakonto. Och kommer spendera livet efter detta i ett helvete där de kommer vara jäkligt kissnödiga, men inte har råd att gå på toa.
För övrigt anser jag att flygbranschen måste landa för gott. Om du har en bil vet du vad det kostar att tanka. Kan du då förstå hur det kommer sig att flygbolagen kan skicka oss kors och tvärs över världen för pengar som rimligen inte ens täcker bränslekostnaderna? Jo, en bidragande orsak är att flygbränsle är skattebefriat. Detta enligt ett gammalt unket avtal från 1944, Chicagoavtalet.
Ryan Air, och de andra flygbolagen, kan alltså fortsätta köra som om Peak Oil eller klimatförändring inte var begrepp någon hört. Och snart vill de att du ska betala för att få gå och kissa. Ähum…
Nya utmaningar
Nu är familjen Welander en enbilsfamilj igen. Den röda lilla Toyota Aygon har flyttat hem igen. Den bodde hos oss i två år och imponerade med sin spartanska stil och snåla bränsleförbrukning (cirka 0,5 liter/bil i stadstrafik har den dragit). Nu ska vi klara oss med Forden och elmoppen är det tänkt. Snön får ta och smälta så ska det nog ordna sig.
Men, ändå känns det lite som ett felval. Vi borde löpa småbilslinan fullt ut. Jag provkörde Toyotas nya minibil IQ och den kändes oerhört smart. Samma motor som i Aygon, dvs en trecylindrig minimotor, men i en bil som trots att den är mindre än en Smart kändes lika rymlig som vår Ford inuti. Åtminstone i förarsätet. En bil som alla som kör i stan borde ha. Liten, lättkört, bränslesnål och bekväm, vilket jag inte kan påstå att Aygon var. Kommer IQ i en hybrid eller renodlad elvariant är den en vinnare. Redan nu skulle den vara ett bättre alternativ för oss än Forden, eftersom den drar mindre bränsle och kostar mindre i drift. Dessutom är det ganska onödigt att vi åker runt i en stor kombi, när de flesta av våra resor inte transporterar fler än en eller två av oss.
Efter att ha passat på att provköra Prius en gång till och resonera lite med en bilsäljare om månadsekonomi och koldioxidutsläpp styrde Hanna och jag fötterna mot busshållplatsen och tog bussen hem. Jag gillar inte att åka buss. Att sitta i nedslitna dieselmonster ihopträngd med massa människor jag inte känner samtidigt som en stressad busschaufför kör ryckigt är inte min grej. Bussen kommer aldrig kunna ersätta bilen för mig. Hellre går jag, vilket väl vore bra för hälsan och troligtvis är det jag kommer få göra till vägarna är snöfria.
Well, hopp om livet är det. Solen värmer allt mer och det dropprinner överallt ute samtidigt som fågelkvittret blir allt tydligare. Synd bara att vi hittat en befarad takläcka och ser ännu mer pengar fladdra iväg borta vid horisonten. Men, det är inget att gnälla över. Jag har valt att bo i villa.
Feltänk hos motorjournalisterna
Läser Jaques Wallners skeptiska text om Hondas nya hybrid Insight på alltommotor.se. Konstaterar att det finns ett antal ganska grava tankefel i Wallners resonemang. Fel som han delar med i stort sett alla sina motorälskande kollegor.
Bränsleförbrukning
Den som provar en hybridbil brukar nästan aldrig komma ned i den förbrukning som tillverkaren anger. Då hävdar journalisterna att tillverkarna ljuger. Well, det handlar helt och hållet om att den körstil de flesta av oss lärt oss inte är modern. Inte hållbar. Dessutom handlar det om att större delen av den globala bilparken rullar i städer där medelhastigheten inte går över 60 km/timme. Där är hybriderna som bäst när det gäller att få ned bensinförbrukningen.
Sluta köra ryckigt
Det handlar helt enkelt om att köra på det sätt Wallner gör i sin text, och inte låta sig stressas av att omgivande trafik surnar till. Vår manliga lek med bilar, rallyacceleration och tvära inbromsningar leder till för höga utsläpp och planetens död, ok? Våga vara väglus.
Inte kul att köra hybrider
En annan vanligt förekommande grej med hybrider är att de dödar rolighetsfaktorn med att köra bil. De är profillösa transportmaskiner utan körglädje. Well, så är det nog. Men, vad är viktigast, att sluta slösa på energi och förgasa atmosfären eller att ha kul?
Jag vill mena att de som provar och dissar hybriderna är en rest av en döende art. Människorna som tycker att full gas och rallykänsla är en mänsklig rättighet. Att bilen är en nöjesmaskin och att nöjet den ger är värt priset – att leken är viktigare än en värld som går att leva i. Så länge som vi låter oss luras och tycker de har rätt kommer vi välja en törstig fet V70 framför Insight eller Prius. Och fortsätta köra på ett ohållbart sätt.
Det är knasigt.
Goda hållbarhetsnyheter
Forskare vid MIT har förslag på lösningar för att kunna lagra energi från solen så att vi kan använda solceller för att generera el även när solen inte skiner. Det handlar om en kombination av kunskap om fotosyntes och bränsleceller. Daniel Nocera heter professorn som pratar. Jag tycker det låter bra, men kan inte särskilt mycket om fysik.
Den andra goda nyheten (med respekt för alla som riskerar att förlora sina jobb) är att regeringen fortsatt verkar hålla sin linje gentemot GM om SAAB. Och att de verkar ha opinionen med sig. Vi ska, enligt mig, nämligen inte lägga en enda skattekrona till på att försöka rädda arbetstillfällen på bekostnad av vår gemensamma framtid. Korkade motorjournalister försöker elda på massorna, men lyckas inte. Det känns bra. SAAB gör produkter ingen vill köpa och då måste företaget förnya sig eller gå i konkurs. Med tanke på att de förra veckan, typ tio år efter trenden, presenterade en terrängvariant av 9-3, lutar det väl åt att konkursen står bakom knuten. Kanske redan imorgon.
Men…. all kunskap och kompetens som försvinner då? Den försvinner inte. Gör elbilar istället, och använd kunskapen. Finns ett par företag i Norge som nog kan vara intresserade av att växa.
Återvinningslördag
Camilla, Magnus, Sara och jag gjorde en insats för att hjälpa min mamma att bli av med lite möbler inför sin förestående lägenhetsvisning. Mer eller mindre tvångsmässigt har vi tagit över hennes hem för att styla det. Idag fick en soffa, en fåtölj och diverse andra möbler och inredningsdetaljer betala priset för det, genom en enkel resan till återvinningen.
Mellan varven åt vi pizza och drack kaffe. Lilla Lo sken som en sol och spred bra vibrationer.
En obehaglig sanningsdag
Idag var jag med på ett heldagsevent på temat hållbar utveckling. Där fick jag höra en rad spännande föredrag och diskussioner som bekräftade en del obehagliga sanningar. För första gången i mitt liv har jag hört Det naturliga stegets grundare Carl-Henrik Robért tala en längre stund. Jag fick en djupare förståelse för vad han står för och tyckte nog att det mesta var logiskt. Inte minst när han kom in på självklara frågeställningar om varför människor i grupper större än fem inte klarar av att fatta smarta beslut. Individer och familjer kan ofta fatta kloka och hållbara beslut naturligt, men så snart vi ska börja fatta beslut i större sammanhang går det åt skogen.
Senare var jag med på ett seminarium där professor Kjell Aleklett, en av de som grundat begreppet Peak Oil talade om energi och varför oljan, kolet och gasen kommer ta slut snabbare än vi tror. Men (jobbigast av allt) också om olika konsekvenser detta kommer föra med sig. Det här gav mig insikter jag egentligen inte vill ha och det får mig nästan att känna mig lite uppgiven. Troligen kommer tredje världskriget bryta ut långt innan klimatförändringarna tar livet av oss. Ett krig om tillgång till fossila bränslen. Huvudrollsinnehavare är USA, Ryssland, Kina, Indien och Australien. Vi pratar inte längre om att vi behöver gå igenom en omställning för att leva hållbart. Priset för vår välfärd är Peak Oil. Vi måste gå igenom en avställning. Börja släcka ned saker vi vant oss med för gott för att spara energi. Jag tror inte vi kommer klara det. Men är beredd att jobba hårt för att motbevisa mig själv.
Sug på följande bittra karameller:
- För att producera en enhet mat krävs det sju enheter energi (dvs en liter mjölk kräver sju liter energi)
- Efterfrågan på energi stiger konstant och kurvan är brant
- Tillgången på energi sjunker och kurvan är brant
- 85 procent av världens energiproduktion förutsätter fossila bränslen, dvs olja, kol, naturgas eller uran
- Alla dessa resurser (utom uranet) kommer ta slut under min livstid, eller åtminstone bli så dyra att stater kommer kriga för dem
Dagen avslutades med lite mer lättsamma inspirationer. Fullkomligt briljanta Pia Johansson klev på skådespelares självklara vis upp på scen och tog över tillställningen och bjöd på en timmes inspiration kring beteende och ledarskap. Otroligt roligt, men samtidigt på allvar.
Efter en god middag dök världsartisten (?) Sam Paris upp och smekte fram easy-listeningcovers på diverse soul och poplåtar. Sam Paris verkar köra coctail/krogshowssvängen och marknadsförs som en internationell artist. Well, kvällens gig för ett privat sällskap på en av Stockholmsmässans restauranger var kanske inte det mest glamorösa han gjort. Inte heller det mest glamorösa jag sett. Men, han var rätt kul. Inte minst när han tjatade om vackra svenska kvinnor. En entertainer helt enkelt.
En lätt absurd avslutning på en dag som mest gav mig bekräftelse på en rad obehagliga sanningar. Vi måste ställa om våra liv. Nu. Ingen kommer fatta några beslut för att vi ska göra det. Det är upp till oss själva att agera. Du, jag och alla andra.
Dysfunktionell kollektivtrafik
Idag åkte jag pendeltåg för första gången på länge. Hade varit på ett möte vid InfraCity i Upplands Väsby. Den teoretiskt enkla resan mellan Upplands Väsby och Huddinge (samma pendellinje, 30 minuter cirka) blev allt annat än enkel. Det tog mig två timmar att komma hem ifrån Väsby. Anledningen tre saker i kombination:
- En nedriven kontaktledning vid Årstaberg
- Trasiga tåg
- För många som ville åka med de få som gick
Det hela slutade med att jag och min chef tog en taxi från Centralen hem till Huddinge. Vi tog oss med pendeln till Centralen, men inte längre.
Sensmoralen är tydlig – kollektivtrafiken i Stockholm är dysfunktionell. Det vet vi redan. Men lösningen ligger inte i nya tåg, fler spår eller sådana lösningar. Den långsiktiga lösningen är att själva pendlingen upphör. Börja jobba på hemmaplan – det är lösningen på Stockholms transportinfarkt. Vi är för många som vill åka med för få fungerande tåg och ingen har lust att lösa det problemet eftersom det kostar massor av pengar.
Det är alltså bättre att vi jobbar där vi bor. OK?