När jag sitter på moppen med Pennebakers solskenspop i hörlurarna och passerar Trehörningens spegelblanka vattenyta på väg till jobbet känns som att jag lever i en önskedröm. Efter sju år i Default City känns det som att bitarna äntligen hamnat på rätt plats. Det känns som att jag får ny energi och äntligen kan ta itu med saker som legat och skavt under huden hela tiden.
Och det bästa av allt är att det inte är på låtsas, utan på riktigt. Livet är riktigt vackert nu. Om en vecka blir jag trettiosju och äntligen känner jag mig vuxen.
Vårvackert i öronen
Det gör ont när knoppar brister. Årets vackraste och mest skoningslösa känsloårstid är här. Det finns musik som är som gjord för att fungera som kuliss just nu. Här är tre låtar jag lyssnar på under april under mina kast mellan minusgrader och plusgrader:
Svenska hjärtan tinar aldrig när dom väl har frusit
Skitsnack, ge mig kärlek och passion och hunger och magi så smälter jag rakt av
Och vi som väntar på något gott vi väntar alltid för länge jag vet, jag vet
men ett liv med låga krav är som sommar utan sol och vinter utan snö
Och vem vill leva så
Jag ger dig inte min morgon och inte min dag
du får nått så mycket bättre, du får hela djävla jag
Svenska hjärtan med Lasse Lindh är en glädjesmittande poplåt med textrader som sprider kärlek långt mycket längre än de flesta.
Du säger, Har du tändstickor?
Ja, tillräckligt om du vill bränna ner Stockholm
Och har du vin och sprit så det räcker att få hela fjärden full av sorger
Allt är försent, försent för vin försent för kärlek ren som snö
Inatt finns ingen väg tillbaks
Ingen alls
För sent för Edelweiss är titeln på Håkan Hellströms senaste album, men också en av de finaste svenska låtarna som spelats in på mycket länge. Känslor som känns, på riktigt.
Att nånting nånsin ordnar sig är omöjligt att tro
När natten faller över då och nu och sen
Att nånting kommer knoppas eller nånsin stått i blom
Nu när mina drömmar frusits ner
Jag börjar tänka på vad som skrämmer mig mest
Det som är statiskt eller det som tar slut?
Då blir det vår igen, det trodde jag aldrig
Det tror man aldrig att det ska bli
Jag går upp igen, det trodde jag aldrig
Det tror man aldrig att man kan
Att nånting nånsin faller har jag ingen tid att tro
När mina dagar går igenom en hinna vävd av lust
Att nånting kommer vissna eller nånsin varit dött
Nu när mina drömmar krupit fram
Jag börjar tänka på vad som glädjer mig mest
Det som är evigt eller det som byts om?
Då blir det höst igen, det trodde jag aldrig
Det tror man aldrig att det ska bli
Jag går ner igen, det trodde jag aldrig
Det tror man aldrig
Jag tror ingen beskrivit kasten mellan himmel och helvete för oss med bipolära beteenden bättre än Emil Jensen i flortunna Igen. Den är en smekning från en vän, en tröst och en klapp på axeln.
Självklart hittar du de här låtarna i butik eller på iTunes. Våren blir lite vackrare. Och det gör lite ondare för knopparna att brista.
Familjen Madicken
Vår helg har varit så idyllisk och präktig att jag känner mig som herr Madicken. I förmiddags pysslade barnen tillsammans. Storasyster hjälpte lillasyster att göra finfina halsband.
Vad är meningen med livet?
På lunchen går jag åt andra hållet mot vad jag brukar. Stora tankar i huvudet. Går till S:t Görans kyrka eftersom jag aldrig varit där. På kyrkans vägg hittar jag något.
Och i det existentiella mischmasch av tankar som far igenom mig just nu känns det på något sätt självklart att Welanders väg ligger i kvartetet Korset. Den djupare innebörden av detta är dock oklar.
En bön för min vän
Fick just ett SMS jag bävat för. En god vän har förlorat ett barn. En liten flicka som är född nästan samtidigt som Ella har lämnat sina föräldrar och sina systrar. En liten flicka som under sin korta tid på jorden mest låg bunden av slangar och sin egen kropp. En avgrund har öppnat sig för några av de finaste människor jag känner. Ber en bön för att de ska lyckas fylla den avgrunden med något. Och att lilla Sarah kommit till den allra bästa av världar.
Regnet faller konstant idag igen. Mjölken på latten vill inte skumma sig och José Gonzales sjunger ”Heartbeats”. Livet är svårt att förstå idag. Mitt i den goda konspirationen.
om den goda konspirationen
Jag har gjort fotodagbok i ett par år men känner att bilderna behöver få stå mer på egna ben. Samtidigt behöver jag skriva mer, tänka mer och vara mer. Publicera bevis på den goda konspiration som gör livet levande. Det som handlar om tro och tillit. Ibland mänskligt, ibland andligt. Jag måste påminna mig själv om vad som är viktigt och varför det är det. Ytterst är det som skrivs här menat för mig själv. För att jag ska förstå mig själv och mina tankar. Kanske är det galet, kanske narcissistiskt, men jag har lärt mig efter ett intensivt förhållande med mig själv att jag måste föra den här dialogen. För att inte tappa fotfästet igen.
Därför bloggar jag om den goda konspirationen.