Årskrönika? Nej. Jag orkar inte titta bakåt på det här året mer. Allt hände, allt gick fel och jag dog. Så, nu är det sammanfattat. Nu är det dags att titta framåt istället. Framtiden är roligare att titta på.
I framtiden ska jag vakna upp bredvid Någon. Henne jag älskar, Sara. Och jag ska göra det varje morgon. Eller åtminstone så ofta jag kan. För det är det bästa jag vet. Att få höra hennes röst och andetag. Att få känna hennes värme och doft. Innan jag somnar och när jag vaknar. Jag älskar henne och vill vara nära henne. I nöden, i lusten och i alla nyanserna mellan de båda. När vi båda vill, när vi kan och när vi behöver varandra.
I framtiden ska jag leva ett liv. Inte flera, som nu. Att gå mellan roller är värdelöst. Det gör något med mig, som jag inte vill. Det får mig att normalisera saker som är dåliga. Det finns bara en upplaga av mig.
I framtiden ska jag bo på ett ställe. Kanske flyttar jag ibland, men jag ska inte dela mitt liv på flera bostäder. Jag är rotlös och flyger fritt i vinden som ett löv. Ibland flyter jag längs gatan. Hit och dit, överallt och ingenstans. Men, jag ska ha en säng. Ett kök. En hamn.
I framtiden ska jag leva vid ett hav. I ett varmare klimat. Där det finns fler människor. Olika människor. Där ekar och bokar står i skogen. Där blicken kan vandra över vidsträckta ytor. Där människor inte är rädda för framtiden.
I framtiden ska jag inte arbeta för pengar. Jag ska arbeta av lust och glädje med saker jag vill dela med andra. Jag ska använda min kunskap och erfarenhet för att göra livet lättare för andra människor. Jag ska våga vara kreativ. Och jag kommer att kunna livnära mig på det.
I framtiden ska jag sluta skada mig själv. På riktigt.
I framtiden ska jag springa. Långt och länge. Ofta.
I framtiden ska jag inte skada andra. Inte någon levande varelse.
I framtiden ska jag vara en riktigt bra pappa. Inte bara en försörjare. I framtiden ska jag lyssna mer än jag pratar.
I framtiden ska jag bara vara kvar i relationer där vi vill varandra väl. Där vi respekterar och litar på varandra. Där vi gör saker tillsammans för att vi tror på varandra. Där vi inte ens behöver göra saker för att vara i relationen.
I framtiden ska jag vara. Mig själv. Tillsammans med andra. Jag ska leva med tiden, inte mot den.
Jag vill leva i framtiden. Så i väntan på att den kommer ska jag försöka hålla mig levande.
Ohemma
Städar lägenheten jag delar med mitt barn. Lyssnar på julmusik. Det stora vemodet rullar in. Jag känner det så tydligt, att jag inte vill bo här. Det här är ett hotellrum. Som vi flydde till när vi inte kunde bo där vi ville bo. Jag kan hantera känslorna utan att få panik eller känna stress, men gud vad tydligt det är.
Det är inte här vi ska bo.
Det här är inte ett hem.
Det är ett undantag.
Vi hör hemma i en större flock. På någon helt annan plats. Jag har tålamod, men det är glasklart att det här inte är en bra utgångspunkt för oss. Det är inte en plats för avslappning, vila och trygghet. Det är ett väntrum.
Meningen med livet
Ella och jag tittade på en smetig amerikansk film. Regisserad av Lasse Hallström. Den handlade om meningen med livet. Med en hunds liv. Jag tror att vi grät så mycket för att den handlade om oss också. Om människan.
Varelser jag älskar
Det var så länge sedan jag fotograferade på riktigt. Med riktig kamera och blixtljus. Jag hade glömt hur fint det är att ta hand om bilderna efteråt. Alla känslor som väcks i mig när jag ser vad som fångades, hur vackert livet är och hur mycket älskar dem. Jag måste fotografera mer. Igen.
Och att jag får fotografera Någon på det här sättet. Henne jag älskar. Sara.
Själen rymmer
Sitter på kontoret. Hantera uppgifter på distans. Plötsligt kommer ett minne förbi. En bild visas. Det är barnen som kallar mig pappa. En åtta år gammal bild. Hjärtat kramas om. Jag blir varm i hela kroppen, men samtidigt iskall. Faller fritt i massor av känslor.
Ibland känner jag mig så sjukt rotlös. Som att jag faller fritt genom universum. Ibland krockar jag med andra som faller. Ibland håller vi i varandra. Men faller, det gör vi. Hela tiden. I en hastighet av ungefär 2200000 kilometer i timmen.
Huvudet spricker och själen rymmer.
Måndag morgon
Det är den sista måndagmorgonen i november. Ella och jag har ruskigt trötta och har svårt att komma upp ur våra sängar. Ute är det mörkt, råkallt och fuktigt. Kalendern är full av saker att göra idag. Känner mig lätt yr och trött. Men, inne i mig bor en lycka och ett lugn just nu. Längst inne. Jag har börjat tro på framtiden igen.
Det är skönt.
Uttrycket
Hon har dem. Musiken. Dansen. De är hennes. Det är så vackert och när jag se henne glänsa på scen så blir jag rörd och lycklig. Det är något av det vackraste jag upplevt. När mitt lilla barn hittar uttrycket. På vägen hem genom stan sjöng vi Håkan-låtar. Det blåste kallt, men vi var båda varma och bubbliga.
Kreativitet. Att kunna uttrycka känslor med musik och dans. En gåva.
En kväll på Skolgatan
Två återförenade trettonåringar och jag. Vi äter middag och pratar om den första mensen (som visst kom idag), föräldrar som gör konstiga saker när de skiljer sig, den stora kärleken och lite grann om meningen med livet.
Saker som händer när livet får vara med och mobilerna lämnade med skärmen nedåt.
Tillbaka
Tillbaka. Försökte flyga in lågt och landa mjukt och obemärkt. Under radarn. Hämtade hunden. Åt middag med barnen. Pratade om viktiga saker. Men, när jag kom hem ensam för att lämna min väska hände något jag inte var beredd på. Känslorna jag lämnade den här lägenheten med för åtta dygn sedan hade liksom dröjt sig kvar lite. Så det gjorde lite ont. Fick möblera om lite, spika upp ett par tavlor och laga middag för att försöka tvinga bort dem.
Det känns tydligt. Jag är inte hemma igen. Men, jag är tillbaka. På något sätt ska jag göra det här till mitt hem. Men, jag vet inte hur just nu.
Över havet
En natt över havet. Lämnade hemmahamnen i Kiel. Vaknade i Göteborg. Det är kallt, grått och blåsigt. Allt är som vanligt, men ändå inte. Jag sitter på Starbucks och väntar på ett tåg. Mitt emot mig pågår en anställningsintervju. Jag lyssnar på Owe Wikström som läser sin egen bok ”Ikonen i fickan”. Ibland går dialogen från mannen som ska anställa och kvinnan som verkar vilja bli anställd igenom mina lurar. De möts inte. Pratar förbi varandra. Ingen av dem lyssnar, båda har för mycket att säga och är för ointresserade av att höra vad den andra säger. Men, jag tror inte att de märker det.
Om några timmar är jag i Örebro igen. Ska hämta en hund. Handla. Äta middag med flickorna som kallar mig pappa. Längtar efter dem.
Klev av spårvagnen några hållplatser för tidigt. För att passera några platser där det finns fina fotspår av Någon, mig och livet som aldrig riktigt fanns. Som aldrig fick chansen. Tar med mig de fina känslorna som olika minnen från de här fotspåren framkallar. På något sätt börjar en annan framtid nu.
