fredrik welander i ett långt samtal
Idag har jag behandlat bilder på löpande band igen. Några på mig själv. Dessutom skickat upp ett gäng filer till ett tryckeri. Nu trycks första boken där jag kan titulera mig författare. Vi har skrivit den tillsammans, Sara och jag. Bilderna är mina och formgivningen likaså.
Ungefär så. Fint.
Halvvägs in i fastan. En bit in i coronahelvetet. Försöker avhålla mig från att kasta mig ut på ett slagfält av dumheter. Men, det är svårt. Allt stänger, men av fel anledningar. Individualismen fortsätter att skörda. Alla mot alla.
Räknar på framtidsprojekt. Men, ser samtidigt min egen långsiktiga inkomst brinna upp. Eller?
Kanske dags att göra om.
Tänk vad skönt det skulle vara att gå i mål med en uppgift och känna någon slags tillfredsställelse nån gång. Istället för att öppna en ny lista med förbättringsförslag på typ allt.
Det här med att vara sin egen värsta kritiker.
Check på den!
Åkte till Skåne. Gjorde det första jobbet. Det gick bra, Vi var bra. Jag var bra. Det närmar sig. Kommer att bli bra.
Vi är här igen. Där allt började. Och nästan slutade. Två dagar arbete, sen sticker vi söderut. Det känns bra. Viktiga dagar kommer.
Hon har precis kommit hem efter att ha gått sin sista dag på dagis. Det har varit fint, men livets omständigheter gör att hon kommer att bli kontorshund och kollega efter nyår. Själv har jag just kommit hem ifrån min sista dag tillsammans med kollegorna på Four PR. Kommer att gå till kontoret under mellandagarna för att hämta mina prylar och städa mitt skrivbord, men då lär kollegorna inte vara där. Idag bjöd de på lunch och present. De är fina, och jag hade önskat att jag varit bättre tillsammans med dem än jag kunnat vara under de två år vi jobbat tillsammans.
Nåväl, det är slutfredag. Råkar sammanfalla med årets mörkaste dag. Idag var solen som allra minst närvarande. Dessutom har det slumpat sig så att det är den här dagen när det är tre dagar till jul. Då behöver jag lyssna på Tomas Andersson Wijs rader. Några gånger.
”Det är tre dar till jul
och ett skitår är slut
och huden kring hjärtat är tunn”
Den där låten är vår. På något sätt sammanfattar den varje år. Tre har det blivit nu. Jag hoppas att nästa gång som det är tre dagar till jul…. att något annat har hänt. Jag orkar inte leva i ständig turbulens.
Gör ett försök att göra något annat nu. På något annat sätt.
Fotograferade ett gäng städare idag. Några av de mest intressanta ansikten jag sett på länge. Det är fint att se vad som händer när en ger ett sällskap lätt spända människor (många tycker ju inte om att bli fotograferade) agera på de här enkla instruktionerna:
1. Ställer er i cirkel
2. Prata med varandra
3. Var er själva
Sen kastar en in ett samtalsämne eller två. Och tar kameran och börjar fotografera. Människor kan vara fantastiska i all enkelhet.
Tillbaka på kontoret. Kikar i Facebook-flödet. Det är fullmäktigemöte. Ena gänget har bestämt att min hemstad är bäst i världen och en förebild för klimatomställningen i världen (dock utan att vara i närheten av att möta de uppsatta målen för hållbar utveckling). Det andra gänget verkar har bestämt sig för att samma stad är helvetet på jorden och ett riktigt jäkla straff för människor. Ett litet gäng i mitten som försöker agera med en aning sans vill ingen lyssna på. Eller jo, deras förslag om bilfria zoner utanför skolor och förskolor hånas och hatas sönder och samman.
Det är här jag lever. Motvilligt. I Kylarköping. Så det var ju fint att jag åtminstone fick möta några riktigt intressanta ansikten idag.
Jobbade som fan. Åkte till Nynäshamn och modererade ett viktigt möte för ett sextiotal personer tillsammans med Sara. For vidare till Västervik och hängde i ett hus vid ett hav för att varva ned. Pratade om viktiga saker. Blev trött. Ungefär så kan man leva ett helt liv på en vecka. Eftersom ALLT annat hände samtidigt.
Sådär. Nu är det dags för andra måndagen i november. Status?
Skjut mig.
I Malmö. Sitter i ett konstigt rum och jobbar. Eller försöker jobba, åtminstone. Huvudet och magen är fulla av känslor och intryck. Världen utanför rasar samman. I Malmö blåser en iskall vind och kyler ned oss effektivt. Nyhetsflödet hjälper till. Samtidigt hanterar jag något. Tillsammans med andra. Utan att riktigt klara av att göra det tillsammans.
Försöker styra upp en konferens jag ska moderera om ett par veckor. Mail ska skickas. Frågor ska formuleras. Människor ska förstå.
Själv förstår jag allt. Och inget.