Publicerat

För att komma till en lugn hamn

Det var ju knappast så att det kunde bli lätt. Att byta liv igen. Nu är det lite kaosigt med väldigt mycket jobb och allt är lite för fragmentariskt. Panta rei all over the place. En gammal livsstrategi är återupptäckt och den är inte så bra. Den som går ut på att fånga bollarna i takt med att de faller ned.

Nåväl. Från hösten ska det byggas på andra sätt. Till dess? Kämpa. Trots att jag trodde jag slutat göra det.

Privat börjar saker se annorlunda ut. Det gör att det blivit lättare att hantera jobbet med för många saker samtidigt. Mindre kamp där.

För att komma till en lugn hamn behöver nog en del stormar ridas ut helt enkelt. Frågan är hur många?

 

Publicerat

En magisk dag

16 juni. Dagen de föddes. Tvillingarna Welander. Hanna och Ella. Meningen med livet. Jag är gråtmild och tacksam. Tänk att jag får kalla mig deras pappa. Och tänk att deras mamma fortsätter att vara den bästa mamman de kunde få. Jag har krängt hit och dit men de här människorna har band till mig som gör att livet känns meningsfullt.

Det är fint. Att få vara deras pappa. Ikväll ses vi. Inget är som förr. Allt är som det ska.

Publicerat

Unga människor och framtiden

Idag tog de här två unga människorna studenten. Jag fick vara med och fotografera och fira. Fint. Det är något med studenten. Mina ögon tåras när jag smittas av glädjen. Den här eftermiddagen möttes vi i flera generationer tack vare de här båda. Jag hoppas på dem och deras framtid.

Publicerat

Premiärpaddling 2021

Äntligen tid. Äntligen väder. Skönt att komma i vattnet igen. Hämtade kajaken i Glanshammar och lade i vid Ässundets sommarcafé. Paddlade runt Ässön i gassande sol. På den östra sidan av ön var det lä. Massor av sjöfåglar på stenarna ute i sjön. Vackert och varmt. På den västra sidan av ön blåste det lite och det var lite mer motstånd. Men så skönt att få vara på vattnet igen ett par timmar. Har gnällt mycket på Hjälmaren, men nu är det här hemmahamnen så det blir säkert några turer runt på Hemfjärden och Mellanfjärden den här säsongen.

Publicerat

Kanske den sista ursäkten

Igår kom de hem till mig. Flickorna som kallar mig pappa och hon som är deras mamma. De ville fira att jag fyllt femtio. Vi har inte setts bara vi fyra på många år. Inte sedan jag slog sönder oss. Skickade ut oss i en ny verklighet. Varannanveckasliv, bråk och kaos. Som gick över till något som till slut blev bra. Som sen gick över i det som är nu.

Jag lagade vegansk Palak Paneer. De slogs om makten över Spotify. Byggde långa spellistor med låtar vi lyssnade på förr. Och låtar som vi ville tipsa om nu. Vi sjöng lite. Åt maten och pratade.

Innan de gick så bad jag om att få säga tack. Någon slags sista ursäkt. Jag har burit på en skam för det jag gjorde. De senaste veckorna har jag fått hjälp att förstå att jag inte betedde mig särskilt värdigt mot dem när jag drog. När jag släppte allt och sprang rakt in i nästa relation och nästa verklighet. Där jag inte längre var tillgänglig som jag vill. Försökte se dem i ögonen. Var och en. För att nå fram och verkligen söka förlåtelsen.

Nu gjorde de klart att jag inte får göra det igen. Att det är bra nu. Det känns fint. Vi kan vara tillsammans igen. Utan att det gör ont. Inget är som förr, men allt är nog som det ska. Vi går vidare på nya sätt. Tillsammans, men ändå inte. Det finns band som inte kan klippas av. Trots allt.

Publicerat

Fredag 4 juni

Nu tar den här människan helg. Avslutar intensiv vecka med ett fint nätverksmöte på skärmen och en examination med en eftersläntrande student som gjorde en bra redovisning. Älskar att resonera med unga människor. Nu dags att röja lite, dammsuga och förbereda kvällens femtioårsmiddag. Den som sköts upp eftersom jag var sjuk. Det känns bra i magen just nu. Har fått en större klarhet i hur det kommande året kommer att gestalta sig i företaget jag från och med snart driver på egen hand igen. Gjort klart med ännu ett stort och viktigt uppdrag i veckan som kommer att spela stor roll för mig under hösten.

Tacksam just nu. Känner mig inte ensam och ikväll kommer de tre människor som jag har starkast band till. Flickorna som kallar mig pappa och deras mamma. Henne behandlade jag fruktansvärt ovärdigt och illa för fem år sedan när vi bröt upp. Jag kommer aldrig att kunna be henne tillräckligt mycket om ursäkt för det. Lika lite som jag kan be mina barn om ursäkt för att jag gick lite vilse i min relation till dem också. De har förlåtit mig och ikväll ses vi bara vi fyra för första gången sedan uppbrottet. Jag kommer att bjuda på vegansk palak paneer och det kommer att bli så fint.

Sociologerna säger att den som är olycklig behöver miljöombyte. Jag har varit lite skeptisk till det. Trott att det är inne i mig som något inte funkat. Nu är jag inte så säker längre. För de senaste veckorna har det hänt så många bra saker. I helt nya miljöer.

Tacksam för det. Så tacksam.

Publicerat

Nattvard i en nål

Kyrkan? Conventum.
Nattvarden? Gavs i en injektionsnål.
Känslan? TILLSAMMANS!

Då blev det min tur. Den äldre kvinnan ser på mig med milda ögon bakom sitt munskydd. Pratar om öm arm ett par dagar och lite annat. Jag vill bara ge henne en stor kram och skrika TACK. Tack för att du såg mig och gav mig den här fina gåvan. När vi tar nattvard påminns vi om att vi är ETT. Att vi hör ihop. Den här vaccindosen gav mig samma känsla. Den är stark. Men, den får mig också att tänka på alla de som väntar. Som kanske föddes i fel land. Den tacksamhet jag bär just nu ska jag försöka vårda. Aldrig ta för given.

27 maj 2021. Jag har just fått min första dos vaccin mot COVID-19. 5 juli kommer jag att välkomnas tillbaka för en andra dos. Jag är priviligerad och uppenbart rik. Idag väldigt, väldigt tacksam.

Publicerat

Morgonmusik

Den dyker upp i mina hörlurar när vi nästan är hemma igen. Vi har varit på morgonens promenad. Hon har gjort sitt, tuggat lite på några pinnar. Rullar runt i gräset. Jag har lyssnat på morgonen. Fåglarna, bilarna, människorna. På förskolegården var det sångstund och det lät levande och varmt.

Sista biten lyssnar jag på en gammal spellista. Då kommer den. Psalmen Innan gryningen. Orden är Ylva Eggehorns. Tonerna är Benny Anderssons. Ja, han från ABBA. 1999 skrevs den. I mina lurar sjungs den av Storkyrkokören. Den här morgonen fyller rösterna mitt bröst. Det är så vackert. Jag stannar upp. Det är som en meditation. Känner intensiv tacksamhet.

Livet. Kan också vara i en psalm.

”Så kom du då till sist, du var en främling,
en mytgestalt som jag hört tals om.
Så många hade målat dina bilder
men det var bortom bilderna du kom.
Vi trodde du var användbar, till salu,
vi skrev ditt namn på våra stridsbanér
vi byggde katedraler högt mot himlen
men du gick hela tiden längre ner.

Du är ett barn som ligger på ett jordgolv
du fryser om vi inte griper in.
Du rör vi kroppar, hatar orättvisor.
du bjuder älskade på moget vin.
Du stiger ut ur alla tomma gravar
du är en vind som säger: det blir vår.
Du kommer som en flyktig över bergen
du följer oss dit ingen annan når.

Du är den sång om livet som jag glömde
den sanning jag förråde dag för dag.
Jag svek mig själv: den spegel som jag gömde
bär dina bråddjup, dina anletsdrag.
Kom närmare, bli kvar hos mig.
Det mörknar och kanske ljusnar det på nytt igen.
Ditt liv ska bära mig; jag hör en koltrast som
sjunger timmen innan gryningen.”

Läser en text om skogen. Om det där mänskliga misstaget att bara se värdet av träd när vi avverkar dem och använder dem. Eller när vi aktivt njuter av att vara i skogen. För mig handlar den här psalmen inte bara om en mytisk gestalt vi kallar Jesus. För mig handlar om det där värdet. Att livet finns runt oss hela tiden. Att allt har ett värde i sig självt. Ett träd har ett levande värde hela tiden. Precis som allt liv.

Det är min tro. Jag är tacksam över att få vara levande.

Publicerat

Flickorna som kallar mig pappa

En varm och solig kväll. Lilla barnet vill övningsköra och äta middag med pappa. Stora barnet ville följa med ut på fälten för kvällspromenad. Vi pratar om livet, skolan, framtiden, kärleken. De här flickorna. Som växer upp. De är så fina och jag blir allt lugnare i hur de ska ta plats i världen. Det kommer inte bli lätt för dem. Mycket förändras på fel sätt runt om oss just nu. Men de är så genomgoda och kloka att jag vet att de kommer vara med och göra livet bättre för människorna som hänga med dem.

Som de gjorde för mig ikväll. Jag älskar mina barn. De är större än livet.

Publicerat

En lång avslutning som ändrar karaktär

Tog min lilla bil till Östra Värmand och hämtade en lång kajak. Och kläder, några glas, böcker och skivor. Drack kaffe med de två människor som fick mig att hitta hit. Någons fina föräldrar. Gick ned till sjön. Stannade till vid kanalen. Den perfekta lilla kanalen där jag lärde mig paddla och kom närmare djuren i naturen än någonsin. Tog några djupa andetag och lät tacksamheten värma kroppen. Det var skönt att vara gäst här hos bävrar, rådjur, tranor, fiskgjusar och gamla träd.

Jag hoppas att den här platsen fortsätter att vara så. För människorna som är kvar här. Men min tid som gäst är är över nu. Det känns bra. Världen är stor och platserna är ganska beroende av sällskapet. I framtiden kommer annat sällskap och andra platser.

Det bästa har inte hänt än.