Vaknar med en lätt gnagande känsla av…. vet inte vad jag ska kalla det. Otillräcklighet, nej. Dumhet, nej. Hopplöshet, absolut inte. Men känner mig lite fundersam. Vi lever för dyrt. Det kostar för mycket att bo där vi bor. Våra löner har inte utvecklats som de borde. Utan att vi står inför någon akut kris känns det som att det är dags för nya tag i livet.
Den gamle maniske jag hade gjort en rivstart här. Den nya balanserade försöker ha is i magen och låta semestern aktivera själv och hjärta och hitta svaren. Kanske dags att lägga i en växel med firman. Kanske dags att börja kika på arbetsmarknadens olika möjligheter.
Dessutom känner jag mig alldeles för tjock. Efter att jag rakade av mig skägget igår ser jag ut som en fotboll. Men nu ska jag dammsuga i det kommande badrummet som svärfar ska spackla.
Livet mellan trettiofem och fyrtio i en villa i 08-området. En känsla av…