Läser på dn.se om att forskare har identifierat kopplingen mellan otrohet och genen 334 hos sorkar, och därmed kommit närmare förklaringen om varför vissa typer av hanar och män notoriskt inte kan binda sig till en partner.
Tydligen är det gentypen 334 som är avslöjande. Minst lika avslöjande som ett välfyllt övertidskonto eller läppstift på kragen. Hanar med den genen har svårare att ta upp hormonet Vasopressin som gör bäraren mer lugn, harmonisk och trogen.
Då känner jag att min kropp är full av Vasopressin. Och att jag saknar gen 334. Eller så är det så att jag är en av de lyckliga få som träffat mitt livs riktiga kärlek. Mina magfjärilar lever fortfarande. De kanske inte tokfladdrar som för femton år sen, men de äri högsta grad aktiva.
Samtidigt gör jag inga avsteg från min övertygelse att livslånga förhållanden är avvikande. Rimligen ligger det varken i mannens eller kvinnans intresse som biologisk varelse att binda sig till en partner. Vårt samhälle har tidigare talat om att det är normen. Helt emot all rimlig logik, eftersom människan, som alla andra djur, har den överordnade bioloigiska driften att lämna ifrån sig så mycket och så stark avkomma som möjligt.
Men i mitt fall leder Vasopressinet över gen 334 med 28-0 efter första halvlek. Och det är dagens sätt för mig att tala om för hela världen att jag älskar Camilla.