Hon sitter på andra sidan det lilla bordet. Vi säger inte så mycket, men några ord. Hon går upp och gör sig i ordning. Jag vill dröja mig kvar. Men, hunden drar. Har sina behov. Alla har sina behov och tillfredsställer dem. Jag gör vad jag kan för att hjälpa till och tillfredsställa dem. På väg ut ropar jag upp. Hon hör inte. Är i badrummet med sina lurar.
Hunden och jag går ut. Väjer för alla som går och cyklar och bilar på spikraka kurser. Jag lyssnar på Håkan i mina lurar. Just idag släppte han en ny sång. Med de här orden i texten.
”Jag var en trollkarl utan framtid
Och jag var på väg till paradise
Men när jag kom dit var paradise nerpissat
Helgonen hade åkt fast för fylleflygningar
Och ingen bad längre
Nej de bara predikade
Dom sa
Vänta tills våren
Men vänta inte längre
För åren väntar inte på någon”
När jag lämnar hunden på dagis går jag ut och står still en kort stund. Försöker klarna. Vad är det som hänt? Varför? En kall känsla drar igenom min kropp. Hann vi kramas innan vi skiljdes åt? Någonstans i huden dröjer sig ett litet kroppsminne kvar. Jo, vi hann nog kramas.
Nu går vi över en ny gräns. Som jag aldrig någonsin trodde jag skulle passera. En helt vanlig morgon den allra sista jävla november.