Det här med psykisk ohälsa. Att inte må bra. Så många ord och begrepp. Så få riktiga samtal. För mig började det för länge, länge sedan. Ängslan, ångest, depression. Skapat av ensamhet. Leder till ensamhet. Jag har svårt att lita på andra. Kan inte knyta an. Så är det. Jag är nog ganska bra på det jag gör, men känner i stort sett aldrig att jag delar känslor med andra. Meningslöshet är en vardaglig nivå.
Timmar har blivit till år av samtal hos psykologen. Vi har nått fram till någon slags klar insikt om det bakomliggande problemet, eller kanske snarare varför det blev så här. Om det nu är viktigt. Vi har också pratat väldigt mycket om nuet. Att leva i det. Men, hela tiden längtar jag till någon slags diffus framtid. Det är där jag har planterat min illusion om livet.
Allt ska bli bra.
Nu försöker jag hjälpa ett barn till som slagit in på samma väg. Arvet förs vidare. Försöker finnas där. Lyssna, kramas, bekräfta. Och samtidigt fortsätter världen snurra allt fortare. Gränser stängs hårdare, murar byggs hårdare och berättelsen om ett land och en värld som gått sönder går på repeat.
Att känna hopp och mening just nu är en aning utmanande. Men, Någon och jag åker till Berlin om ett par dagar. Det ska bli varmt. Vi ska springa, vila, leva. Längtar dit.
Allt ska bli bra. Så är det.