2014 hände det något fint. Som fortsatt att hända. Och som nu landar i en bok. Som fantastiske Fredrik Marcus har gjort. Jag vet inte om jag är med i boken, men jag är en av alla människor som visat att vi inte skulle ha funnits här om inte en annan människa hade korsat en gräns. Massor av såna här porträtt finns på fina http://dahadejagintefunnitshar.se.
Sen har det ju visat sig att min bild av hur det gick till när mina föräldrar valde att bosätta sig i Sverige inte varit riktigt korrekt. Men faktum är att om mina föräldrar stannat där – i norra Tyskland – då hade jag inte funnits här. Ironin är nästan total när Fredrik Marcus gjorde ett litet typograferingsfel.
Jag är ganska glad på den här bilden. Står i sommarvärmen på Tempelhof i Berlin. Det är mitten av maj förra året och jag är med Hanna i Berlin. Texten i bilden stämmer nog. Hade mina föräldrar valt att stanna i Tyskland och om jag hade fötts där, då hade kanske – eller troligen – Berlin varit min hemmaplan nu istället för den här uttorkade platsen jag lever på.
Så visst är det fint att människor korsar gränser. Men ibland hade det kanske varit bättre att de inte gjort det. Åtminstone för oss som kommer efter. Hur som helst är jag stolt och tacksam över att vara en av alla som ställt sig upp och förklarat att samhället skulle sett väldigt annorlunda ut om de som gick före oss inte korsat de där gränserna.
Något vi borde förstå nu, när vi stänger gräns efter gräns. När nationalismen letar sig in i etablerade partiers politik.
Well, när repatrieringen börjar. När de osvenska ska skickas bort för att bli en del av sina hemländer igen. Då står jag väldigt gärna långt fram i leden. Jag vill hem. Så det kanske är så att jag måste korsa en gräns innan jag dör. Det kan vara försent för att påverka någon annan, men vem vet?