Självkänslan


Ryggskott. En ganska skoningslös grej. Smärtnivån är konstant och hög. På kort tid river den bort alla hinnor, skal och rimligheter. Försvaren och tankarna som gör att jag fungerar bättre i de olika roller jag spelar hela tiden. Smärtan klär av mig. Högkänsligheten löper amok och jag blir kortfattad, rak och för ärlig för mitt eget bästa.
Någon annan skulle kanske uppfatta det som sur, tvär och gubbjävlig.
Mitt i den där smärtan hamnar jag hos psykologen. Vi har glesat ut samtalen och ses en gång i månaden. Av olika anledningar har jag kommit till en punkt när jag måste få hjälp att peta lite i ett jättegammalt sår. Ett sår som heter självkänsla. Så det pratar vi om. Eller rättare sagt den totala frånvaron av självkänsla. Jag har nämligen ingen. Tror att jag jobbat ganska hårt i större delen av mitt liv för att komma hit. Nu när jag kommit fram så tycker jag inte om den jag blev. Inte alls.
Jag vill vara Barbapappa. Stor, mjuk och rosa. Jag vill kunna förvandla mig till vad som helst för de jag älskar. Göra allt jag kan för att göra deras liv bättre, när jag kan. Men, jag blev nån slags maskin. Som försöker göra samma sak. Men, jag klarar inte av att knyta an till andra människor. Når inte fram och kan inte bli nådd. Det fattas alltid en liten, viktig bit.
Mitt utgångsläge för glädje och tacksamhet? Ganska enkelt. Så länge andra inte hatar mig, lämnar mig eller be mig dra åt helvete är jag nöjd. Varje gång jag inte failar är en seger. Jag drivs av prestationsångest och en urstark vilja att möta människors känslor och göra deras liv lättare. Mitt eget? Det bryr jag mig inte om. Jag är tom på insidan. Värdet av det jag är och gör är noll. Betyder inget. Ingen lyckas riktigt få mig att känna något annat.
Psykologen frågar. Jag tänker, känner efter och svarar. Går därifrån och känner mig som ett stort tomrum. En fråga, eller rättare sagt ett svar, dröjer sig kvar. Vem känner dig bäst? Vem litar du på? Efter en kort stund av resonemang så kommer jag fram till att det är…. psykologen. Den enda människa jag pratar med utan att tänka på vad det jag säger, gör och är får för konsekvenser. Den enda människa jag möter utan att försöka vara eller göra något annat än att just bara vara.
Blir jag ledsen av det här? Nej. Jag möter den känslan med samma tomhet som det mesta. Konstaterar att det inte är så här jag vill leva, men att jag inte kan minnas eller hitta någon period i livet när jag gjort på något annat sätt. Jag blev sån här. Kanske föddes sådan. Så vad gör jag åt det? Jo, jag försöker vara lugn men samtidigt dra gränser och lämna den självutplånande och självhatande väg jag gärna går på. Den vägen har fått mig att aktivt skada mig själv. Det är dumt. Den vägen har bara ett slut, och det slutet vill jag helst inte ens närma mig i tanken. Ändå har det hänt. Att tanken svävat förbi.
Livet skulle kunna vara något annat än den här tomheten. Tror jag.
Men varje gång jag försöker och möter motstånd backar jag. När människors känslomässiga reaktioner på något jag gör väcker starka känslor i mig…. då vacklar jag. Eftersom jag är så tom. Jag har ingen ryggrad. Och det där funkar inte. Men, hur skaffar jag en ryggrad då?
Kanske måste jag börja med att fylla den där tomma tavlan med ord. Tankar på vad jag vill vara. Så okej.
Jag vill bara leva. Känna solen i ansiktet, höra vinden röra sig i lövträden, känna kraften från havet. Jag vill höra fåglarna. Vill vakna på morgonen och känna att jag hör samman med Någon. I lugn och ro. Utan kamp, stress, hets och prestation. Jag vill att de som eventuellt behöver mig ska känna lugn, tillit och trygghet i vår relation. Jag vill hitta någon som kan få mig att känna samma sak. Lugn, tillit och trygghet. Jag vill göra något som bidrar till samma sak. Vill göra gott. Driva utveckling utan att skada mig själv eller andra. Skapa relationer som bygger på att vi vill varandra väl. Och jag vill göra det här utan att förstöra möjligheten för de som ska leva efter mig att kunna göra samma sak. Jag är en naiv idealist som dör på slutet. I sammanhang där de här orden inte sällan uppfattas som fina, men också lite gulligt omöjliga att omsätta i praktiken. Jag försöker leva som jag lär, försöker att påverka andra. Men när jag möter minst lilla motstånd så har jag inget att sätta emot. Jag blir som dom andra istället.
Mitt i allt det här har jag mött den stora kärleken. Känslan av älska har aldrig varit starkare än nu. Den har liksom tagit över och jag vill verkligen låta den vara utgångspunkten i allt jag gör. Kärleken till Någon gör också att jag ser på andra människor med andra ögon. Kärleken gör mig bättre.
Om jag låter Någons kärlek till mig påverka mig på samma sätt.
Om jag litar på den. Tycker att jag är värd den.
Då borde jag kunna låta kärleken ta plats i den här tomheten som är jag. Så hur ska jag få den att fastna där inne?
Om jag ska vara ärlig så är jag ruskigt trött på att känna mig värdelös. Jag vill inte vara en maskin. Jag vill leva i de där starka, varma och fina känslorna som uppstått sedan jag mötte Någon. Jag vill kunna göra det hela tiden. Inte bara ibland. Om det ska gå måste jag låta de känslorna göra mig värdefull.
Men hur i hela helvetet ska det gå till? Hela mitt liv har ju gått ut på att göra det för andra. Det har varit min grej. Jag har letat efter någon att knyta an till på det sättet. Nu har jag hittat Någon som vill. Varför litar jag inte på det? Varför tycker jag inte att jag är värd det?
Jag kan nog inte skylla på ryggskottet.