Dags att lämna igen. När jag kom hit var det 20 grader varmt och träden var fulla av gula löv. Nu när jag åker är temperaturen halverad, det regnar och de senaste dagarna har träden valt att släppa sina löv och den allt mer tilltagande vinden har hjälpt till.
Jag vet inte om jag är Knyttet eller Mårran. Men nu fortsätter resan.
ID-kontrollerna är fortfarande skarpa mellan Tyskland och Sverige. Mitt pass och mitt körkort har bilder av en man jag var. För länge sedan. Det går knappt att känna igen mig på de där bilderna. Ett par år senare. 45 kilo lättare. Hundra år äldre ungefär. Men, jag släpptes ombord.
Den här veckan har varit lång som ett liv. Jag flydde i vrede och panik. Nu när jag reser norrut så är det inte en resa tillbaka. Det finns inte så mycket att resa tillbaka till. Ett band gick av och ett långt liv i lögn gick sönder till sist. Nu måste jag göra något annat. Samtalen med min mamma, de långa promenaderna, träden, havet och lugnet. Något fick mig att stanna upp.
Jag vill leva med mina barn. Vill kunna leva med människor jag behöver. Med Någon jag älskar. Vara behövd och kunna behöva. Därför kan jag inte vara ett hot längre. Och inte heller hotad. All aggressivitet, kamp, kramp, stress och lekar med konflikter måste upphöra. Det finns inte plats för det i mitt liv. För länge fick det vara bränslet. Högkänsligheten i mig klarade aldrig av det. Jag körde på och utplånade mig själv. Först lågintensivt i många, många år och nu senast totalt högintensivt och galet i något år.
Jag försökte vara någon annan. Kunde inget annat. Har levt genom att möta andras behov. Aldrig mina egna. Eftersom jag inte visste vilka de var. Nu anar jag vilka de är. Så jag ska tillfredsställa dem.
Jag är trött på den här ökenvandringen nu. Tar sikte mot en horisont där det inte alls är tydligt vad som väntar. Vill komma fram. Under tiden kommer jag dyka upp lite ruggig ibland. Putsar mina fjädrar. Men den där distansen vill jag inte ha. Skyddsängeln min mamma gav mig kommer jag att bära med mig.
