Läser apokalyptiska nyhetsnotiser från olika delar av Europa om att solen inte går upp, har fel färg eller bara beter sig konstigt. Well, här där jag ligger och vilar nu kan jag titta upp i en väldigt orange sol. Och ja, det är väl underligt, den brukar ju vara vit.
Jorden kanske är på väg att gå under. I så fall så tackar jag för den här tiden.
Jag tog mig ut på promenad idag. Genom en tunnel och in i en lövskog och längs med den stilla kanalen som förbinder Östersjön och Nordsjön. Molnen släppte aldrig riktigt taget så det blev inte någon tur till havet. Mamma lyssnar på mig. Får mig att tänka. Men, framför allt får hon mig att släppa taget och slappna av. Det är skönt.
Och det är skönt att liksom prata med bokar och ekar. Saker som får växa långsamt tillsammans skapar bra sammanhang. Som liksom blir eviga på något sätt. I en sådan skog är det en välsignelse att vara högkänslig. Det finns väldigt mycket vackert att känna in. Idag behövde jag det.
