Vi har lämnat Hamnplan. Det var jobbigt och gjorde ont och tidsbrist skapade tunnelseende och sömnbrist. Men i måndags kväll gick jag in i den tömda lägenheten. Flyttstädad och ekande kall. Det var som att de senaste fyra åren bara raderats ut. VI har ingen gemensam bostad längre. För första gången på 25 år har hon och jag inte ett gemensamt hem.
Vi fortsätter att dra i olika tempon och rörelser i den här processen att dela på oss. Det gör förbannat ont ganska ofta. Ibland kan vi prata bra med varandra, men ofta inte. Det finns flera öppna sår som inte kommer läka på ett tag. Barnen känns stabila och finner sig i situationen. Hunden är stressad av att inte känna igen sig i nya bostäder och nya kvarter.
Jag är jättetrött. Så här matt och tom på energi och inspiration har jag inte varit på många, många år. Har kommit lite för nära gränsen för vad jag orkar med. Kombinationen av känslokaos, ett vansinnigt roligt och krävande arbete i högt tempo och sömnbrist är inte bra. Plus all den vanliga vardagsångesten med diabetes och ett stort barn som inte riktigt mår bra i sitt unga vuxenliv.
Jag lever två liv just nu. Det ena är det jag just skrivit om. Men, sen finns det annat liv också. Små fragment och skärvor av framtiden som liksom lyser igenom den där mörkare väven av här och nu. Där finns det massor av kärlek och inspiration. Där finns ett hjärta som slår för mig. En fin människa som jag vill dela mycket av min framtid med. Men, den framtiden är inte riktigt greppbar ännu. Eller lätt att berätta om.
Men, tiden kommer.