Var på ögonkliniken igår igen. Blev friskförklarad för tredje gången på fyra månader. Nu efter ett par veckor med ny behandling. Och en ny läkare. Den vanliga mikroskopiska undersökningen av mina hornhinnor. Dropparna som svider och gör att jag gråter gula tårar. Noggranna betraktelser från ögonläkaren. Vi är nära varandra, andas varandras utandningar.
Det ser rent och fint ut. Helt bra. Så det tredje varvet med de där många småsmåsmå såren på mitt vänstra ögas hornhinna är över. Vi har nu övergivit virusspåret, efter blodprover och odling. De senaste veckornas behandling har istället gått ut på att motarbeta en inflammation.
Från infektion till inflammation. Under resans gång har jag skaffat läsglasögon och använt solglasögon mer än någonsin tidigare. Som en halvblind gammal rockstjärna. Och jag har haft svårt att fotografera, eftersom jag inte ser skarpt. Har svårt att sätta fokuspunkter och skärpedjup. Därför blir det nästan bara mobilkamera.
Surt.
Jag är rädd för att det kommer att komma tillbaka igen. Undrar vad som krävs för att vi ska hitta rätt i behandlingen? Det känns inte helt bra. Glasögon är okej, men jag vill gärna få tillbaka skärpan och bli lite mindre ljusskygg. Och så måste jag försöka ta reda på varför det blivit så här. Har det med min sköldkörtel att göra? Min störda ämnesomsättning? Något annat?
Det känns lite tråkigt att inte veta. Att inte förstå. Och ja, jag är orolig för att mitt fotograferande inte ska kunna fungera. Jag vill inte bara förlita mig på teknik och autofokus. Jag fotograferar mer med synen än kameran.
Eller vill göra det åtminstone.