Fyra fina vänner. Fyra lika fina barn. Vi har haft besök från ett tidigare liv i helgen. Stuvstakompisar och Snättringekompisar på besök. I Läppe och på Hamnplan. Härligt prat och viktiga saker. Riktiga saker. Mellan fyrtio och femtio händer en del. En av oss har pacemaker. En annan har just begravt en vän, en trummis. Bandet spelade på begravningen, utan sin vän. Istället med en metronom. Låt? Wish you were here med Pink Floyd.
Det har varit Allhelgonahelg. Min rotlösa tillvaro för mig inte till någon grav. Jag har levt med de levande. Novembermörkret känns kompakt. En sur förkylning har lagt sig i min hals. Jag är lätt febrig. Känner mig trött. Sorgsen igen. Det bräckliga i att leva skrämmer mig. Det här med att det liksom startats en nedräkning i mig som jag inte vet när den slutar. Men jag känner den, starkt.
Vi har pratat mycket om sammanhang och gemenskap. Att vara en del av något större. En sån där grej som gör att människor gått till kyrkogårdar i hela landet den här helgen. Med ljus och värme. Jag önskar att jag hade ett sådant sammanhang. Samtidigt dyker en minnesbild upp i huvudet. En av de finaste tolkningar av en poplåt jag sett. Den sjungs av en man som gick vidare inte långt efter det här uppträdandet.
I lördags morse sa Lisa Syrén något fint under Ring så spelar vi i P4. Hon pratade med ett barn om Allhelgonahelgen och att vi tänker på och minns de som gått före oss. Jag förstår inte hur jag ska kunna gå före någon. Jag vet ju inte ens var jag går eller varför.