Publicerat

Sakerna jag egentligen ville säga till pappa (men som bryter mot talartiden)

Det var en ganska så plågsamt process att komma fram till talet jag ville hålla på minnesstunden för min pappa. För det finns så mycket jag känner att jag måste säga, nu när det är sista gången jag kommer att säga de sakerna på det här sättet. Men formen för ett tal, och människor förväntan på det har i kombination med vår samtids höghastighetskultur gjort att långa tal inte längre fungerar. Så det får bli i skriven text som det jag faktiskt ville säga får ta plats.

Jag heter Fredrik Welander. Hanna och Ella kallar mig sin pappa. Jag kallar Per-Åke Welander min pappa och Kriemhilde Welander mamma. Det är ungefär det jag vet om mig själv just nu… för resten är upp och ned just nu, sedan pappa blev sjuk i mitten av juli. Min fina pappa, som alltid varit så frisk och pigg. Hur kunde det bli så här?

Det sägs att min pappa är död. Men vad betyder det? Ordet död skapar likgiltighet för mig, som ett slutgiltigt ingenting. Inget hopp, ingen tro, ingen tid. Jag var där när hans sista andetag togs. För mig är det uppenbart och uppenbarat att det som hände då inte går att förstå med världsliga och rationella tankar. I det sista andetaget lämnade ALLT som var pappa hans kropp. Livet som var Per-Åke Welander lämnade kroppen som burit det, men det livet har knappast blivit ett slutgiltigt ingenting. Nej, för mig är pappas närvaro i minnen, samtal, alla bilder och sakerna vi hanterar just nu väldigt påtaglig. Allt annat än likgiltig. Att allt är upp och nedvänt nu känns mer som en nära-livet-upplevelse än en nära-döden-upplevelse. Alltså är det här en text om liv. Kanske något av en predikan. Den får ta den plats den behöver.

Pappas liv blåstes in i honom en måndag, 21 augusti 1944. Livet blåste sig ut ur hans kropp en fredag, 22 augusti 2025. Då tog en 81 år lång arbetsvecka på jorden slut för honom. Då fick han vila. Och som han är värd den vilan. Spåren efter honom tar slut ungefär här, men vi kan följa dem bakåt och fortsätta att själva gå framåt. Riktningen är nog ganska tydlig och jag tror det är ett sätt att förstå antika ord om att livet besegrar döden. Håll kursen!

Pappa och familjen på Solliden, augusti 2024.

När pappa fyllde åttio så samlade han stora delar av sin familj på Svenska kyrkans kursgård Solliden strax norr om Örebro. Där slöts cirklar, där skapades möjligheter till försoning. Där såddes nya frön. Allt tack vare pappa. Som öppnade dörrar som behövde öppnas. Jag måste tacka pappas livskamrat, Ann-Marie, för att det blev så. För hennes kärlek, klokhet och visdom gjorde pappa klokare och visare. Hon var med och öppnade dörrarna. Och nu har vi fått nya rum att dela, vi som fortfarande andas och är. Där kan vi bära känslor tillsammans, men också skratta ibland åt minnen vi har.

Pappa har berättat om den lilla boken Ord att minnas: Dagar att fira som han läste högt ur varje dag där hemma. Jag väljer nu texten från 21 augusti, hans födelsedag, för i år kunde han inte läsa den. Det är Esaias Tegnér som skrivit:

Därför bör den klokast skattas
som den gyllene regeln minns
att värdera vad som finns
och ej endast vad som fattas

Det finns så mycket pappa i de där fina raderna. För Ann-Maries skull måste jag också citera den skotske poeten Wystan Hugh Auden. Som skrivit en av de finaste dikterna om sorg i Funeral Blues, här är de två sista verserna översatta till svenska:

Han var mitt norr och söder, mitt väst och öst
Min glada helg och min vardagströst
Min gryning, min kväll, mitt tal, min sång
Vår eviga kärlek, blev inte tillräckligt lång

Nu kan skogen sopas undan, havet hällas ut
Månen har lyst färdigt, solens bränsle kan ta slut
Det behövs inga stjärnor mer, släck varenda en
För nu blir ingenting någonsin detsamma igen

Jag ser och känner Ann-Maries sorg och önskar att jag kunde göra något för att lindra den. Jag har mina bröder och Laura med mig i den viljan. Vi är tillsammans i sorgen.

Jag höll ett tal till pappa där på Solliden, när han fyllde åttio. Där det viktigaste var ungefär det här. Jag bad min bröder Perra, Magnus och Bror. att ställa sig upp. Vi fyra skulle inte finnas om pappa inte funnits. Vi saknar vår storasyster Maria, eller Ija, som tog sitt sista andetag för tio år sedan, men jag tror att hon, på något sätt, är återförenad med pappa nu. På minnesstunden stod vi där igen. Sedan bad jag vår systers dotter Laura att ställa sig upp, eftersom hon nu tagit sin systerplats i syskonskaran och därmed fått ett gäng medelåldersbröder. Hon är nu välkommen in i den stabilt ostabila samlingen kallad syskonen Welander. Sedan bad jag våra barn – Isaac, Agnes, Hanna, Ella, Lo, Olivia och Freya – att ställa sig upp. Inte heller de skulle finnas om det inte varit för Per-Åke, vår pappa, deras farfar, som nu faktiskt till kunde kalla sig farfarsfar. Till Elicia, Selma och ett alldeles nytt litet liv, lilla Leah.

Tillsammans är vi några verkligt konkreta spår efter pappa. Vi som fortfarande andas och är. Hur ska vi göra nu? Ansvaret som ligger på oss är stort. För nu är det vi som ska:

  • Lära våra medtrafikanter hur man kör bil – på affekterade sätt – inte minst yrkesförarna
  • Servera chokladpudding på rätt sätt, alltså med vaniljsås
  • Ordvitsa och pappaskämta på pappas speciella sätt
  • Hålla våra tal på vers och rim (något som jag redan misslyckats med)
  • Finnas där för varandra och andra… som han gjorde (på de sätt som kanske bara han kunde)

Jag borde kanske sluta här. Men sedan den 22 augusti i år så tänker jag varje dag, minst en gång: Vad skulle pappa gjort i det här läget? Så jag måste fortsätta en stund till, för det tror jag att pappa vill. (Fler rim blir det inte, men jag kanske kan lära mig.)

Tidigt åttiotal i villaförorten.

På Solliden berättade jag för pappa om hur fint det var att minnas hans matlagning. Och de stunder när det bara var han och jag, i den gula R5:n eller den gröna Volvokombin, på väg till fotbollsträning eller match. Jag försökte sätta ord på att omsorgen han lade ned på sina kluriga julklappsrim faktiskt nådde hela vägen fram. Jag ville förklara hur varm jag blir av minnena av stunder när vi tittade på gamla smalfilmer eller diabilder på projektor. Eller på Tipsextra, när pappa somnade till den sövande engelska fotbollen. När jag satt kvar, nära pappa.

Jag försökte också säga något om utflykter och guidningar och hur hans sätt att vara pappa påverkat mina sätt att vara pappa. För jag råkar ju ha gjort många av de där sakerna själv, typ alla. Men det är inte bara genom mig som min pappa möter mina barn. Det gjorde han så bra själv. På sitt eget sätt. Nära, men med stor respekt och ovilja att störa. Något som är alldeles för lätt att förväxla med ointresse. Men, kära barn, min pappa var allt annat än ointresserad. Tro inget annat. Och tro aldrig att er pappa är det heller. Men några av oss blir rädda för att störa, eftersom vi är rädda för att bli avvisade. Det finns ofta en orsak till det.

Där på Solliden behövde jag också säga något om några avgörande stunder i livet när pappa såg mig och kom och hämtade mig. Precis som han gjorde där utanför Solliden när jag smet ut och tog en cigarett för att hämta mig från känslostormen efter det där talet. Han sade några ord som lappade ihop saker som varit trasiga i mig sedan vårt uppbrott i mina tonår. Pappa hämtade mig. Drog mig nära sig. Höll om mig. Jag som varit så långt borta, så länge. Jag klarade mig själv, höll mig på min kant, ville inte störa och inte bli störd men… pappa kom och hämtade mig ändå när det behövdes. För när jag hade svåra år så kom han till mig, trots att jag inte hade kommit till honom under hans svåra år. Jag tror att det var något han lärde sig och det är något jag tror att jag lär mig.

Den sista gången vi fick några timmar på tu man hand var i början av juli. Då kom pappa och hämtade mig på Stiftsgården Stjärnholm mellan Nyköping och Oxelösund, där jag jobbade i tre veckor. Vi fick en fin bilresa genom Sörmland på väg hem. Vi var nära.

Nu kan inte pappa komma och hämta mig längre. Men jag kanske får hoppas att han kommer och hämtar en sista sång, tillsammans med änglarna som hämtade honom, när det är min tur. Och jag hoppas att han tar med sig Vilda, min hund, som lämnade oss levande förra veckan för att få rulla runt i evighet på Guds gröna ängar. Och fram till den stunden när de kommer för att hämta mig, så kommer jag, varenda dag jag får leva… att sakna. Men nu är det min tur att vara den där pappan fullt ut. Och jag lovar att – varje dag – försöka att fortsätta att se världen på samma sätt som mannen som genom en liten smalfilmskamera gjorde vad han kunde för att bevara det han såg. Vid den där festhelgen förra året fick jag och mina bröder varsitt USB-minne, där pappa hade digitaliserat timmar av smalfilm. Det är ett fantastiskt arv… för att få se livet genom pappas ögon, det han ville bevara, det gör nämligen att livet besegrar döden. Det gör också de timmar av samtal som min bror Magnus har spelat in med pappa. Som jag snart kommer att våga lyssna på.

Avslutningsvis något om framtiden. Pappa har byggt fältsjukhus och pappa trivdes i kyrkor. Jag tror att kyrkan är ett fältsjukhus uppställt mitt i en trasig värld för människors läkande, försoning och befrielse. Det är en bild jag tror att pappa skulle gilla också. Det finns tid till försoning, sade pappa till mig för snart två år sedan. Jag vet att han såg fram emot min prästvigning (som är drygt ett år bort). En festdag, men den kommer att bära sorgkant nu. Min utbildning till präst hade inte varit möjlig utan min pappas ivriga stöd och intresse. Den dag jag får bära prästkragen och ämbetet är också pappa med och bär.

Under våra sista samtal på IVA påminde pappa mig om något väldigt viktigt. Genom den tacksamhet han kände för att få ha räddat liv, och tacksamheten han kände för att ha fått leva sitt liv. Han ville verkligen tacka livet, som gett honom så mycket. Brandtalet han höll för mig och Magnus om människors lidande och det systematiska mördandet i Gaza kom lika oväntat som engagerat. Plötsligt möttes vi utan några barriärer, kanske samtidigt åldrade, omskakade och något visare, och då klarnade den viktigaste av hans principer, kärleken. Egentligen var det inte så oväntat… men det är först nu jag – med stora skuldkänslor – förstår att kärleken alltid var viktigast för min pappa. Jag ser också att mitt högmod stod i vägen även i vår relation. Idag förstår jag att det var först när jag var tillräckligt gammal och vis, som vi kunde mötas fullt ut.

Författaren och illustratören Charlie Mackesy har skrivit en bok om pappa och mig. Jag tror att det kan handla om många av oss, kanske alla. I boken är det oftast fina bilder på en pojke, en mullvad, en räv och en häst. Pojken är ensam, vilse och full av stora frågor i en liten kropp. Han möter en mullvad som mest av allt är sugen på tårta, men dom tittar på världen tillsammans. De möter räven som är en aning tyst och misstänksam, stukad av livet, ute i kylan. Hästen är störst av dom alla, men också den snällaste. Precis som vi, så är dom olika. På en av de första sidorna frågar mullvaden pojken: ”Vad ska du bli när du blir stor?” ”Snäll”, svarar pojken och frågar i sin tur mullvaden vad framgång är. ”Att älska” svarar mullvaden. ”Ibland känner jag mig ensam”, säger pojken senare i boken. ”Jag också”, svarar mullvaden då, och lägger till ”men vi älskar dig och den kärleken kommer alltid att leda dig hem”. ”Jag tror att alla bara försöker komma hem”.

När pappa hämtade mig den senaste gången så berättade han att han levde sina första år på ett barnhem i Nyköping. En familjs heder ställde sig i vägen för kärleken som han borde fått börja sitt liv med att bäddas in i. Men nu när vi var så många som samlades för pappas begravning så tänker jag att kärleken hittade pappa. Vi är nog många som på olika sätt varit både mullvadar, rävar och hästar i pappas liv. Om du tycker att ord som Gud, tro, hopp, nåd och tillit är lite för stora för att närma sig, då rekommenderar jag den här boken. Den kanske handlar om dig också?

Gud tar hand om pappa nu. Jag känner att Gud finns i andetagen som blåses in i mig och ger mig liv. Pappa är med mig i den fördjupade blicken som klarnat i mina ögon. Jag hoppas var och en av er ska få känna något liknande.

Fredag 21 augusti nästa år är det pappas födelsedag. Den ska vi fira i tacksamhet. En tacksamhet som också gäller alla er som är här idag. Alla ni som på olika sätt gjorde hans liv så mycket rikare. Livet kan besegra döden. Om vi tror på det. Mina sista ord riktar jag direkt till dig, pappa, om du hör.

Pappa, jag vet att du går med mig.
Jag har alltid vetat det.
Och det gör mitt liv så mycket bättre.
Jag är tacksam för att jag får upptäcka dig i mig.
Jag tror att vi båda är redo att släppa taget,
eftersom vi alltid hör samman.
Du går före och jag kommer att följa efter, men inte än.
Jag har några saker kvar att uträtta först.
Jag har några människor att hämta när de behöver mig
och jag lovar dig och dem att jag ska störa lite mer.
För nu är det dags för mig att bli den där pappan som du alltid var, men på mitt sätt ska jag ta hand om allt som du lärt mig.

Vi ses längs vägen, vi är ju på väg hem tillsammans.
Jag hoppas att du kommer och hämtar mig när det är dags.
Och snälla pappa, ta med dig Vilda då.

Publicerat

Ett sista tal till min pappa

Pappa är nu formellt överlåten till Gud. Vid begravningsgudstjänsten biträdde jag prästen Kent Karlson och Kumla kyrka var full av människor. Vi minnesstunden höll jag det här talet.

 

Jag heter Fredrik Welander. Hanna och Ella kallar mig sin pappa. Jag kallar Per-Åke Welander min pappa. Det sägs att min pappa är död. Men vad betyder det? Ordet död skapar likgiltighet för mig, som ett slutgiltigt ingenting. Inget hopp, ingen tro, ingen tid. Men pappas närvaro i minnen, samtal, alla bilder och sakerna vi hanterar just nu väldigt påtaglig. Allt annat än ett likgiltigt ingenting.

Pappas liv blåstes in i honom en måndag, 21 augusti 1944. Livet blåste sig ut ur hans kropp en fredag, 22 augusti 2025. Då tog en 81 år lång arbetsvecka på jorden slut för honom. Då fick han vila. En välförtjänt vila.

Ann-Marie, din kärlek, klokhet och visdom gjorde pappa klokare och visare. Du var med och öppnade nya vägar. Och nu har också vi fått stigar att vandra på tillsammans med alla känslor vi måste bära nu. Du är inte ensam, ingen av oss är ensam.

Du har berättat om den här lilla boken Ord att minnas: Dagar att fira som pappa läste ur varje dag. Jag läser texten från 21 augusti, hans födelsedag, för i år kunde han inte läsa den. Det är Esaias Tegnér som skrivit:

Därför bör den klokast skattas
som den gyllene regeln minns
att värdera vad som finns
och ej endast vad som fattas
Så mycket pappa i de orden.

Jag ska också citera den skotske poeten Wystan Hugh Auden. Som skrivit en av de finaste dikterna om sorg i Funeral Blues, här översatta till svenska:

Han var mitt norr och söder, mitt väst och öst
Min glada helg och min vardagströst
Min gryning, min kväll, mitt tal, min sång
Vår eviga kärlek, blev inte tillräckligt lång

Nu kan skogen sopas undan, havet hällas ut
Månen har lyst färdigt, solens bränsle kan ta slut
Det behövs inga stjärnor mer, släck varenda en
För nu blir ingenting någonsin detsamma igen

Ann-Marie, jag ser och känner din sorg och önskar att jag kunde göra något för att lindra den. Jag har mina bröder och Laura med mig i den viljan. Och alla som är här. Vi är tillsammans i sorgen.

Stå upp: Ni som är pappas barn. Perra, Magnus och Bror.
Vi fyra skulle inte finnas om pappa inte funnits. Vi saknar vår storasyster Maria, eller Ija, som tog sitt sista andetag för tio år sedan, men jag tror att hon, på något sätt, är återförenad med pappa nu. Stå upp Laura, vår systers dotter som nu får ta hennes plats i vårt stabilt ostabila gäng. Välkommen till bröderna Welander.

Stå upp: Ni som är våra barn, Isaac, Agnes, Hanna, Ella, Lo, Olivia, Freya… Inte heller ni skulle finnas om det inte varit för Per-Åke, vår pappa, er farfar eller morfar…. eller faktiskt till och med farfarsfar. För nu finns ju också Elicia, Selma och ett alldeles nytt liv i lilla Leah.

Tillsammans är vi några verkligt konkreta spår efter pappa. Vi som fortfarande andas och är. Hur ska vi göra nu? Vi kan inte vara pappa, men vi kanske kan låta honom leva vidare i oss.

Sedan den 22 augusti frågar jag mig minst en gång varje dag: Vad skulle pappa gjort i det här läget? Jag hoppas att jag aldrig kommer att sluta fråga mig det. Jag hoppas aldrig att sluta känna ånger över att det gick så många år innan jag kunde släppa taget om mitt lättstörda högmod och pappa kunde släppa taget om sin rädsla för att störa mig. Något kom emellan oss för många år. Och något har ärvts ned i mig. Jag vill vara nära, men också jag är rädd för att störa. Något som är alldeles för lätt att förväxla med ointresse. Men, kära barn, min pappa var allt annat än ointresserad. Tro inget annat. Och tro aldrig att er pappa är det heller.

Under sitt åttioårsfirande kom han och hämtade mig när jag smet ut och rökte efter att ha hållit ett tal till honom. Som slutade i tårar. Pappa drog mig nära sig. Höll om mig. Jag försökte hålla om tillbaka. Ge tillbaka något som jag nekat honom väldigt länge. Nu kan inte pappa komma och hämta mig längre. Men jag kanske får hoppas att han kommer och hämtar en sista gång, tillsammans med änglarna som hämtade honom, när det är min tur. Och jag hoppas att han tar med sig Vilda, min hund, som lämnade oss levande förra veckan för att få rulla runt i evighet på Guds gröna ängar. Hon fick leva i tolv år och sju månader.

Avslutningsvis något om framtiden. Pappa har byggt fältsjukhus och pappa trivdes i kyrkor. Jag tror att kyrkan är ett fältsjukhus uppställt mitt i en trasig värld för människors läkande, försoning och befrielse. Jag vet att pappa såg fram emot min prästvigning (som är drygt ett år bort). En festdag, men den kommer att bära sorgkant nu. Min utbildning till präst hade inte varit möjlig utan min pappas ivriga stöd och intresse. Den dag jag får bära prästkragen är också pappa med och bär.

Under våra sista samtal på IVA ville pappa verkligen tacka livet, som gett honom så mycket. Brandtalet han höll för mig och Magnus om människors lidande och det systematiska mördandet i Gaza kom lika oväntat som engagerat. Plötsligt möttes vi utan några barriärer, kanske samtidigt åldrade, omskakade och något visare, och då klarnade den viktigaste av alla hans principer… kärleken.

Den sista gången vi fick några timmar – bara pappa och jag – var i början av juli. Då kom pappa och hämtade mig på Stiftsgården Stjärnholm mellan Nyköping och Oxelösund, där jag jobbade i tre veckor. Vi fick en fin bilresa genom Sörmland på väg hem. Vi var nära. Han berättade då för första gången att han  levde sina första år på ett barnhem i Nyköping. En familjs heder ställde sig i vägen för kärleken som han borde fått börja sitt liv med att bäddas in i. Han togs ifrån sin mamma. Fredag 21 augusti nästa år är det pappas födelsedag. Den ska vi fira i tacksamhet. En tacksamhet som också gäller alla er som är här idag. Alla ni som på olika sätt gav honom den där kärleken som berövades honom som nyfödd.

Vid den där festhelgen på Solliden förra året fick jag och mina bröder varsitt USB-minne, där pappa hade digitaliserat timmar av smalfilm. Det är ett fantastiskt arv… för att få se livet genom pappas ögon, det han ville bevara, det gör nämligen att livet besegrar döden. Så fortsätter pappas liv att vara allting, istället för ett likgiltigt ingenting. Och jag ber om att få behålla pappas klara blick.

Mina sista ord riktar jag direkt till dig, pappa, om du hör.

Pappa, jag vet att du går med mig. Jag har alltid vetat det.
Jag tror att vi båda är redo att släppa taget nu, eftersom vi ändå alltid hör samman. Du går före och jag kommer att följa efter, men inte än. Jag har några saker kvar att uträtta först. Jag har några människor att hämta när de behöver mig och jag lovar dig och dem att jag ska störa lite mer. För nu är det dags för mig att bli den där pappan som du alltid var… men på mitt sätt. Vi ses längs vägen, vi är ju på väg hem tillsammans. Jag hoppas att du kommer och hämtar mig när det är dags. Och snälla pappa, ta med dig Vilda då.

Publicerat

Vilda, Vilda, Vilda

Jag håller på att förbereda mig inför pappas begravning. Hämtade ett bårtäcke på Orust igår. Lämnade det till begravningsentreprenören idag. När jag kommer hem letar jag efter Vilda. I bilen tittar jag bakåt för att se hur hon har det där i baksätet. Tomheten efter henne gör så ont att jag blir arg.

Publicerat

Predikan: Pappa, änglarna och kampen

Predikan
5 oktober 2025
Den helige Mikaels dag
Livets kapell, Stiftsgården Stjärnholm

 

Gammaltestamentlig läsning
Daniel kapitel 10, vers 15-19

Medan han talade så till mig stod jag stum, med nerböjt ansikte.
Något som tycktes vara en människohand rörde då vid mina läppar. Jag öppnade munnen och sade till honom som stod där mitt emot mig: ”Herre, synen var så plågsam att jag inte har någon styrka kvar. Hur skulle jag, din ödmjuke tjänare, kunna tala med en sådan som du? Mina krafter är slut och jag kan inte längre andas.” Han som såg ut som en människa rörde ännu en gång vid mig och gav mig styrka. ”Var inte rädd, du högt älskade”, sade han, ”allt skall gå väl. Var stark, var stark!” När han talade med mig blev jag frimodigare och sade: ”Tala, herre, nu har du styrkt mig.”

Epistel
Uppenbarelseboken kapitel 12, vers 7-12

Och det blev en strid i himlen: Mikael och hans änglar gav sig i strid med draken. Och draken och hans änglar stred, men han övermannades och det fanns inte mer någon plats för dem i himlen. Och han, den stora draken, ormen från urtiden, han som kallas Djävul och Satan, han som förför hela världen, han störtades ner på jorden och hans änglar störtades ner med honom. Och jag hörde en stark röst i himlen säga: ”Nu finns frälsningen och kraften och riket hos vår Gud och makten hos hans smorde. Ty våra bröders anklagare har störtats ner, han som anklagade dem inför vår Gud både dag och natt. De har besegrat honom genom Lammets blod och genom sitt vittnesbörds ord. De älskade inte sitt liv mer än att de kunde gå i döden. Jubla därför, ni himlar och ni som bor i dem. Men ve över jorden och havet: djävulen har stigit ner till er, och hans raseri är stort, ty han vet att hans tid är kort.”

Evangelium
Matteusevangeliet kapitel 18, vers 7-10

Ve dig, värld, med dina förförelser. Förförelserna måste ju komma, men ve den människa genom vilken de kommer. Om din hand eller din fot förleder dig, så hugg av den och kasta den ifrån dig. Det är bättre för dig att gå in i livet stympad eller ofärdig än att kastas i den eviga elden med händer och fötter i behåll. Om ditt öga förleder dig, så riv ut det och kasta det ifrån dig. Det är bättre för dig att gå in i livet enögd än att kastas i helvetets eld med båda ögonen i behåll. Se till att ni inte föraktar någon enda av dessa små. Jag säger er att deras änglar i himlen alltid ser min himmelske faders ansikte.

Predikan

På fredag ska jag begrava min pappa. Och som jag ångrar att jag lät hans rädsla för att störa och mitt lättstörda högmod stå mellan oss i nästan ett helt vuxenliv. Mitt vuxenliv. I tisdags somnade min hund, Vilda, in efter ett liv som blev tolv år och sju månader. Henne ska jag också begrava på fredag.

Det här är vår tid
Det här är vår huvudvärk

Så sjunger Lars Winnerbäck i de första raderna i sin sång Vår tid. För mig är det just nu en tid av sorg. Inte bara för att jag saknar min pappa eller för att jag inte förstår hur jag ska klara mig utan min hund, nej jag tycker att vår tid är rätt sorglig överhuvudtaget. Det händer för mycket dumt. Som att en ny religion hittas på i treenigheten mellan girig egoism, fanatisk nationalism och en kristendom utan Kristus. Religion där ledarna själva är gudar. Det sker i det stora landet i väst, i det stora landet i öst, och det sker i syd liksom i nord. Förblindade ledare och falska profeter puttar oss framför sig, mot krig som ingen vill ha.

Men eftersom alla krig måste sluta i fred så är det lika bra att vi går dit direkt, till freden alltså. Som Jesus gör. För människans krig mot sig själv kan aldrig vinnas och det är väldigt svårt att se hur idéer som sätter MIG FÖRST eller gör MITT LAND STÖRST kan kallas kristna. Jesus säger ju att det är de sista som ska bli först. Att de minsta ska bli störst.

Jag tror att han säger något liknande i dagens kärva bibelberättelse från Matteusevangeliet. Som kanske inte lika mycket handlar om vilka kroppsdelar vi ska göra oss av med som att den berättar för oss att ingen ska lura barnen. För det är det som är sammanhanget. Jesus har svarat på lärjungarnas fråga om vem som är störst i himmelriket genom att kalla till sig ett barn och säga att den som tar emot barnet också tar emot honom. Sedan säger han det där om att vi inte ska lura människor till fel vägar. Att vi inte ska låta synden leda oss. Kanske också att vi ska känna igen barnet som bor inne i oss själva? I versen som ligger precis innan vår text i dagens evangelium, finns ord om att den som förleder en av dessa små som tror på mig, för honom vore det bäst om han fick en kvarnsten hängd om halsen och sänktes i havets djup.

Det är obehagliga ord, men tydliga. Den kyrka som avfärdar Kristus och hyllar sig själv och just SITT folk, den kyrkan ställer sig i vägen för Gud, men den kyrka som ödmjukt följer Jesus kanske snarare öppnar vägen hem till Gud. I den kyrkan hjälper vi inte bara människor som kallar sig kristna, nej i den kyrkan hjälper vi ALLA eftersom VI kallar oss kristna. Jag tror att det här kan vara ett viktigt uppdrag som vi får av Jesus idag. Idag och alla dagar.

Kanske har vi hjälp av änglarna i striden för det goda? Änglarna har ju fått uppdraget att vaka över dig och mig och skydda oss alla. De ser vad vi håller på med och kan beröra oss och ge oss styrka i mötet med det svåra, precis som ängeln som möter Daniel i Gamla testamentet. Det finns många berättelser om änglar som sänds till människor i Bibeln. Nästan alltid säger änglarna: Var inte rädd. Eller: Frid vare med er. För änglarna vet det som Gud vet… att vi människor lätt blir både rädda och oroliga. Änglarna vet också att vi inte alltid gör så bra saker när vi är rädda eller oroliga. En av de änglarna gick bredvid mig i tolv år och sju månader. Hon drog ut mig ur öknen, fick mig att stanna upp och se saker klarare. Så att jag kunde byta riktning i livet. I tisdags lämnade hon mig och vände tillbaka till Gud. Då lämnade min hund Vildas sista andetag henne, mjukt och stilla. Jag var rädd när jag behövde fatta beslutet, men lugn och tacksam när hon blev fri.

Och jag var rädd när min pappa låg på IVA. Framför allt var jag rädd eftersom jag såg att han var rädd. Jag ville så gärna vara en ängel som kunde trösta och lindra och göra honom frisk. Men jag är bara en människa. Ett litet barn som vill säga till sin pappa att allt har blivit bra. Att jag blev en man, själv pappa, och förstår saker nu som jag inte förstod tidigare. När jag blev äldre och klokare så började jag att sakna min pappa. Men han var aldrig borta, det var jag som var det. Vi försonades. Men jag kommer alltid ångra att jag väntade så länge. För nu blev tiden när vi verkligen kunde mötas alldeles för kort. Den sista gången som vi fick ett längre samtal på tu man hand var i somras, när han hämtade mig här på Stjärnholm och skjutsade mig hem till Örebro. Då berättade han för första gången att han levt sina första år på ett barnhem här i närheten, i Nyköping, när han togs ifrån sin unga mamma i Värmland eftersom en familjs heder stod på spel. Människors rädsla ställde sig i vägen för Guds kärlek och så offrades min pappa och hans mamma. De fick aldrig leva tillsammans.

Men Guds kärlek hittade fram till pappa på olika sätt och jag är övertygad om att han hade änglar med sig. När pappas sista andetag blåste sig ut ur honom var jag nära. Min pappa, IVA-läkaren, dog själv på IVA. Och de änglar som vårdat honom i två veckor satt stilla och grät den natten, när andra änglar hämtade honom och bar honom hem. Och Lars Winnerbäck sjunger:

Här sliter syrrorna
Här vittnar vittnena
Det här är vår tid

Någon dag ska vi dö. Då är änglar med oss. Alla andra dagar ska vi leva. Jag tror att änglarna är med oss även då. När vi är tillsammans i församlingar, i konfagrupper, klasser och livets alla olika relationer. I tro och tillit är vi kanske alla kallade att hjälpa vilsna, rädda och oroliga människor att hitta vägen hem? Gud sänder sitt ljus och sin kärlek till oss på olika sätt. Jag skulle tro att Gud vill att kärleken som träffar oss ska färdas vidare genom oss till andra.

Vi är sedda och kan se andra.
Vi är bekräftade och kan bekräfta andra.
Vi är älskade och kan älska andra.

Vi kommer att bäras ut ur ruinerna när drömmen dött. Vi kommer att få vila i en ängels armar och ängeln hoppas att vi ska hitta tröst där. Så sjunger Sara McLachlan i den fina sången ”Angel” som är ledmotiv i den finfina filmen ”Änglarnas stad”. Vi får tro att vi också får kämpa tillsammans med änglarna. Vi får göra det goda.

Och kanske är det något som Gud säger till oss, genom änglar, pappor och hundar. Mammor och syskon. Konfaledare och andra.

Du är inte ensam.

Vi är på väg hem och just nu så vandrar just vi tillsammans. På väg hem till någon som vill torka våra tårar och laga våra brustna hjärtan. Hem till någon som reser oss upp när vi faller och bär dem av oss som inte längre kan resas upp.

Se till att ni inte föraktar någon enda av dessa små, säger Jesus.
Jag säger er att deras änglar i himlen alltid ser min himmelske faders ansikte.

Jesus ställer barnet i mitten och påminner oss om hur vi ska vara i gemenskap med varandra. Jesus drar ut barnet som bor i mitten av oss själva i ljuset. Jesus berättar om änglarna som kan komma till oss… om vi tror. För vi får tro och vi får berätta. Vi är inte ensamma. Vi har Gud, Jesus och Den Heliga Anden. Vi har änglarna. Vi har fått en hel Skapelse som håller oss vid liv. Vi har varandra. Och några av oss har till och med fått möjligheten att få möta hundarna.
Ja, en annan värld är möjlig. Och redan här och nu vill någon möta oss i ett litet, litet bröd och några droppar vin.

Nåden är här och det är hoppfullt. I änglars tid, och i vår tid.
Allt är som det ska bli.

Publicerat

Livet utan hund

NEJ.
NEJ.
NEJ.

Jag står inte ut med att komma hem utan att hon är här. Jag står inte ut med att veta att hon aldrig kommer att vara det igen. Tårar, tårar, tårar.  Bara titta på detta som Ella skickade.

Eller detta från Värmland för ett par år sedan:

Eller detta från Sommarro. Och Vildas perspektiv.

Men Hanna och jag tog en promenad i Fransiscuslunden på lunchen. Där hittade vi en gravplats till Vilda som vi fick ta i anspråk. Hon förtjänar att lämna spår efter sig. Vi behöver en plats att få gå till.