Slutför inlämningsuppgift. Deltagande observation av mässa. Ska lämnas in i samband med de kommande två dagarnas hemtenta. Ämnet är religionspsykologi och kursen avslutar höstterminen. Min första på teologprogrammet.
Avslutar analysen av mässan så här:
”Den liturgiska akten hjälper deltagarna att bryta något. Stort är trons mysterium säger prästen i samband med riten. Stort är också människornas upplevelse av det där mysteriet. Och av varandra. Numinosum. Något starkt händer. Teorierna känns som praktik genom riten när vi upphör att existera som egna individer och blir en del av det stora transcendenta. Det overkliga blir verkligt. Jag såg en annan sida av några okända människor. En sida jag kände igen. Kanske mig själv. Eller något jag vill se.
Frågan är hur det jag känner kan analyseras?”
Det har gått fint att börja studera igen. Känns hemtamt. Trots att jag jobbar mer än någonsin. Kanske för att jag inte försöker lära mig lika mycket som jag försöker förstå. Något kallar. Något drar. Jag försöker att förstå och följa. Det går bra, så här långt. Religionspsykologin har varit lite tuff. Mest för att jag är vansinnigt trött på att alla idéer om att människan och vår hjärna är någon slags maskin som alltid går att mäta och förklara.
Jag gillar fenomenologi. Alltså att religionen får vara mystisk. Att närma mig den på det sättet. Snart börjar jag Svenska kyrkans grundkurs. 50 procent studietakt under året som kommer.
Jobbet? Det minskar. Sakta men säkert. Det är bra. Meningen finns inte där längre.