Lördag. Sitter och läser ikapp litteratur och försöker slutföra den första inlämningsuppgifter på Teologprogrammet. Drabbas av en stark känsla av tacksamhet. Det är så skönt att få ta sig in i en kultur – ett mänskligt sammanhang – där tron existerar. Tron på människans möten och frågor, snarare än svaren och reglerna. För mig så är det den starkaste känslan av teologin.
Svaret är inte viktigt. Frågan är viktig. De tolkningar vi gör och samtalar om. Känslorna som skapas mellan oss. Det är min tro. Texterna i Bibeln och om Bibeln. Texterna de andra heliga skrifterna och idégodsen. I de olika kulturella kanon som skapats av människor på alla kontinenter sedan länge.
Var inte rädd. Våga tro. Jag tror inte att det viktigaste är vad vi tror på. Utan att vi tror på något. Något verkligt. Som andra människor, djur och levande varelser. Det goda och kärleksfulla. Världen och verkligheten.
Den finns där fortfarande. Bortom vår tids prestationer, hastigheter och multitasking. För det är jag djupt tacksam.