Allt hänger ihop

”Ecological thinking might be quite different from our assumptions about it. It isn’t just to do with the sciences of ecology. Ecological thinking is to do with art, philosophy, literature, music, and culture. Ecological thinking has as much to do with the humanities wing of modern universities as with the sciences, and it also has to do with factories, transportation, architecture, and economics. Ecology includes all the ways we imagine how we live together. Ecology is profoundly about coexistence. Ecology is always coexistence. No man is an island. Human beings need each other as much as they need an environment. Human beings are each others’ environment. Thinking ecologically isn’t simply about nonhuman things. Ecology has to do with you and me.”

Så här skriver Timothy Morton tidigt i ”The Ecological Thought”. Det borde inte vara så svårt att förstå egentligen.

Smile


Slutet på Moderna tider. Fint. Ibland när jag läser om Charlie Chaplin så undrar jag om han var från framtiden. Eller om mänsklighetens kollektiva dumhet bara upprepar sig.

Offline

Loggat ut från Facebook, Instagram och twitter. Nås nu via telefon, mail och öga mot öga.

Ensammare?


Vad händer om jag kliver ut nu? Om jag raderar den här profilen som inte är jag. Har läst några studier som visar att en av de starkaste drivkrafterna med att vara i sociala medier är rädslan att bli lämnad utanför. Att inte vara viktig. Att inte existera. Det är inte flödet som skrämmer mig. Det är messenger. Att hamna utanför konversationerna. Ändå levde jag 36 år utan de här konversationerna. Hur gjorde jag då? Hur ensam var jag då?
Kanske är det dumt att försöka fatta det här beslutet nu, med en vecka av sömnstörningar och diabeteskrishantering innanför pannbenet. När allt runt om mig fortsätter att kaosa. Samtidigt inser jag att jag inte vill vara mobilpundare längre alls. All denna tid som bara försvinner. När jag flyr in i min skärm. När andra gör det samtidigt som de pratar med mig. Jag förstår inte hur jag hamnade i ett liv där jag aktivt väljer bort möten och samtal öga mot öga för andra relationer som i så mångt och mycket mest bygger på att jag är rädd för att inte vara någon.
Få saker gör mer ont än att sitta i ett rum och prata med människor som inte lyssnar eftersom de hela tiden tänker på vad som händer i mobilen. I chattar, appar och flöden. Att bli bortvald. Jag vill inte bli behandlad så. Jag vill inte behandla människor så.
Jag tror att det bästa sättet är att lämna de sammanhang som förstör. Men är samtidigt rädd för att det nya sammanhanget bara kommer att bestå av mig själv.
Jag pratar med mig själv döpte jag den här bloggen till för länge sedan. Och det kanske är svaret på hur jag gjorde innan. Kanske är det också svaret på hur jag måste göra. Alla dessa chattar, flöden och uppdateringar gjorde mig aldrig mindre ensam. Eftersom jag spelat en roll. Vårdat mitt personliga varumärke.
Snart 47. Ändå ingen. Med massor av drömmar och längtan. Som jag inte gör något med på allvar. Eftersom jag är helt uppfylld och upptagen av ständiga intryck och bekräftelser på att det liv jag vill ha är en naiv, tramsig och ohållbar dröm. Jag hatar det, men har blivit beroende av det.

Totalt jävla mörker – eller en grej som inte är så rolig att bära

Ett föräldraskap som tas över av en sjukdom kan haverera. En förälder som inte har egenskaper som behövs för att hantera en kronisk sjukdom som förutsätter ständig kontroll, beräkning, förutsägbarhet och styrning riskerar att få en havererad relation till sitt barn. En effekt av det är att barnet riskerar att leva ett kortare liv.
Jag kan alltså förkorta mitt barns liv genom att vara mig själv. Jag måste bli någon annan.
Den vetskapen.

Det ska bli en bok


För fyra år sedan, inför valet 2014, reagerade en människa och gjorde något viktigt. Fredrik Marcus gjorde en egen kampanj där människor kunde visa att de inte funnits (i Sverige åtminstone) om inte någon annan hade korsat en gräns. Jag var med i kampanjen.
Nu kom en fråga om jag tillåter att bilden på mig används i en bok som fångar massor av livsöden som sett helt annorlunda ut om den där gränsen inte korsats. Jag svarar förstås ja. Om någon väljer ut just min bild och min lilla berättelse så får den förstås vara med.
Men, jag ber om att få byta bild. Eftersom jag på de här fyra åren som gått tappat 50 kilo i vikt och åldrats 75 år. Väljer dessutom en bild från Tempelhof i Berlin. En plats full av människor som korsat gränser. En gräns jag själv vill korsa.

Kroppen tål inte hur mycket som helst


Fick trycka på röda knappen. Rejält ont i bröstet, svårt att andas och snurrig i huvudet. Ändå var pulsen inte jättehög, bara 192 slag. Kanske beror det på sömnbrist, näringsbrist och tempot jag sprang i. Jag hoppas det, eftersom det var det jag ville testa.
Ja, jag pushar min kropp och hela mitt jag hela tiden. Väldigt sällan blir det sådana här reaktioner. Visst, jag svimmar ibland när jag struntar i att äta och sova och jobbar i toktempo. Eller när kriser blir för långa. Men, det här var första gången kroppen sade ifrån på riktigt. På ett ganska tydligt sätt.
Skönt. Jag har börjat tro att det är floskler det där med att kroppen inte tål hur mycket som helst. Exakt vad jag ska göra med den här insikten är oklart. Kanske måste jag testa lite mer. Det finns en röd knapp på löpbandet. Som stoppar rörelsen. Det finns inte någon röd knapp som stoppar livet.

I rusningstrafiken stannar en människa upp och gråter en skvätt


I köttfloden av hetsande och stressade människor som försöker ta sig på och av pendeltåg och till och från en plattform genom en liten för trång passage samtidigt vid ett centrum i en kranskommun stod den här morgonen en människa plötsligt still och grät en skvätt. Det var en låt i människans hörlurar som påminde om en tid i livet, men också om en hund och gråtande barn. Summan av känslorna av ett föräldraskap som inte fungerat kom ikapp. Ett minne av den här videon och en kollektiv gråtfest i ett litet kök i mellansvensk mellanstor stad blev som ett skott i hjärtat.
Människan är jag.
Men, nu är jag framme på kontoret där jag ska jobba idag och göra minst en briljant föredragning.