Hon som kallade mig sin man och jag har packat, röjt och städat ut idag. Vinden och källarförrådet är tömda. Vi packar flyttkartonger. På tisdag kommer de och hämtar bohaget. På onsdag flyttar hon in i sitt nya hem. Den här delen av våra liv är över. Det är en känslomässigt väldigt påfrestande period, men jag vet att allt kommer att bli bra. Allt.
Men den här processen med att gå igenom våra saker, dela upp dem och överallt hitta påminnelser av bra och mindre bra saker vi upplevt har ett pris. Hjärtat får ont.
Bit ihop
Bit ihop. Kämpa. Dra åt helvete. Jag vill bli headhuntad till ett skönt kravlöst jobb i en världsstad där alla mina omkostnader är betalda och mitt uppdrag är att vara jag.
Sätt igång.
Hur många gånger kan jag krossa samma hjärta?
Hon går runt i stugan. Bilen är packad. Stugan är städad och hon gråter. Häftigt. Det är hennes avsked. Om en vecka så lämnar vi nycklarna. Andra människor ska njuta av den här platsen istället. Hon har ont.
Och det är mitt fel.
Jag ska lära mig att leva med den känslan. Det är jag som lämnar. Men jag står därute på altanen med bultande hjärta och tårar som bränner bakom solglasögonen. Jag känner inte skuld för att jag lämnar vår kärleksrelation. Jag vet att vi kommer få en bättre relation i framtiden. Istället för den tystnad och tomhet som format oss. Jag känner ingen skuld för att jag går vidare i livet. För att jag vill leva på mitt sätt.
Men jag har väldigt svårt att härbärgera den smärta jag orsakar. När hon går runt där i stugan och gråter häftigt så känner jag för en stund att det är värdelöst att leva. Jag vill inte göra människor illa. Tvärtom, mitt liv går ut på att träffa människor, inspirera och göra gott. Så att vara den som river upp så stora sår i den människa som stått mig närmast hela mitt vuxna liv är något som vänder mig in och ut och upp och ned. Hon är viktig. Hon betyder mycket. Och hon förtjänar sol, värme och kärlek. Jag vill att hon ska bli glad igen.
Under tiden så krossar jag hennes hjärta. Om och om igen. Bara genom att finnas.