Fem kilometer. Det kanske inte är så mycket. Men, fem kilometer kan betyda mycket. Ikväll sprang jag den sträckan för första gången i hela mitt liv. Och för första gången känner jag den där euforin så många har pratat om efter löpning.
Det tog 39 minuter. Min snittpuls var 179 slag per minut. Jag hade orkat en bit till. Och det är det mest hoppfulla av allt. Eftersom jag har bestämt mig för att behandla kroppen lite bättre. Få lite mer fart på hjärtat (på ett bra sätt) och lugna ned hjärnan en aning. Förhoppningsvis lossnar det med löpningen nu.
Jag är glad och tacksam. Inte minst för alla fina hejarop på Facebook och Instagram. Människor bryr sig om mig. Vi bryr oss om varandra. Det är bra.