Sedan augusti är jag inte anställd av någon. Jag frilansar. Är konsult. Erbjuder min kunskap och erfarenhet på en öppen marknad. Fattar mina egna beslut. Jag är en av väldigt många. Det finns snart 1,1 miljoner registrerade företag i Sverige. 75 procent av dessa är som mitt. Det som kallas enmansföretag. Ytterligare 20 procent är småföretag med färre än tio anställda. 95 procent av det svenska näringslivet är vi.
Ändå förknippas företagande och näringsliv väldigt ofta med de andra. Det där ytterligt få stora företagen. Arbetsgivarna. De börsnoterade. De som facken bryr sig om mest. Liksom de politiska beslutsfattarna. De gamla och de nya bruken.
Men det är inte dessa som skapar företagsklimatet. De är förstås viktiga, men inte ensamma. Så i skuggan av gårdagens och dagens diskussioner om det lokala företagsklimatet i Sveriges kommuner ber jag att få lämna följande rapport från mitt alldeles egna företagsklimat i Örebro. En kommun som är Sveriges sjätte i storlek men rankas som 122 av Svenskt Näringsliv.
Sedan jag flyttade hit i augusti förra året har jag mött ganska många öppna, generösa och synnerligen kunniga människor. Kvinnor, män, andra företagare, uppdragsgivare eller helt enkelt engagerade. Människor som tror på utveckling och tycker det är viktigt. Som går sin väg och bjuder in flera. För mig har det varit inspirerande. Det har tagit mig till unika platser och möjligheter. Givit mig relationer jag är övertygad om kommer vara långa och starka.
I mitt arbete märker jag av sund konkurrens, men framför allt människor som vill samarbeta. Kreativa och innovativa kvinnor och män som letar upp andra likasinnade för att kunna ta sig an större utmaningar och uppgifter. Som växer inåt lika mycket som utåt.
Jag växer. Det går bra. Så jag dubbelgillar företagsklimatet i Örebro. För mig handlar det inte om handläggningstider i någon kommunal förvaltning. Jag har inga regler att följa som kräver krångel. När jag möter kommunen är det för att de frågar mig om något. Eller för att vi pratar om något utvecklingsprojekt. För att jag lägger mig i och tycker saker. Vill vara med och påverka.
Jag bemöts alltid vänligt, sakligt och proffsigt. Av engagerade människor.
För första gången i mitt liv fattar jag alla mina beslut själv. Det går finfint eftersom jag gör det i det här sammanhanget. I ett fantastiskt företagsklimat där jag omger mig med några av de allra bästa förmågor jag kan tänka mig. Därför har jag också startat rörelsen Gilla Örebro tillsammans med några andra. En rörelse för en öppen diskussion om Örebros utveckling. Som företagsklimatet. Vi har bara börjat just det samtalet. Ett av många i min stad.
Det handlar om människorna. Det personliga. Mitt företagsklimat. Här och nu blir det inte bättre än så här. Tack ska ni ha.
Du och jag är företagsklimatet
Idag har Svenskt näringsliv publicerat sin årliga ranking över näringslivsklimatet i Sveriges kommuner. Som vanligt får den stort utrymme i massmedia och diskussioner lokalt. Lite för stort för att vara en ganska ovetenskaplig attitydundersökning.
Men, den visar i all enkelhet något viktigt. Att ett bra företagsklimat bara kan byggas på öppenhet och en vilja att lyssna på varandras kunskap och erfarenhet. Utan detta kommer klimatet fortsätta bygga på fördomar, rädsla för konkurrens och annat trams. Kommunerna som lyckas bäst med detta är oftast de som verkligen lyssnar på sina eldsjälar, entreprenörer och alla andra människor som råkar leva i kommunen. De som misslyckas är de som slutat bry sig. Som inte orkar.
Kommunerna som lyckas bli bättre gör det för att människor som du och jag försöker bidra. För att vi berättar vad vi behöver. Tydligt och enkelt. Och att vi berättar att vi vill bli bemötta på samma sätt. För att vi är människor som vill utvecklas.
Jag har haft förmånen att arbeta i en sådan kommun med sådana här frågor i ett par år. Det var både lärorikt och inspirerande. En erfarenhet jag tar med mig nu när jag är företagare i en annan kommun som arbetar jättebra med de här frågorna, trots att det inte riktigt märks i dagens nyhetsflöde.
Vi kan recensera varandras arbete i all evighet utan att det påverkar utvecklingen nämnvärt. Jag tror det är bättre vi pratar med varandra. Tydligt, enkelt och intresserat. Lyssna. Lär. Dela kunskap och erfarenhet. Var tydlig. Lite som du och jag gör när vi går hem ifrån jobbet. Till ett ganska bra klimat. Det behöver inte vara svårare.
Det finns ungefär tiotusen registrerade företag i Örebro. Ett par hundra av dessa har lämnat svar i den här enkätundersökningen. Ganska många av dessa har inte haft några ärenden som krävt kommunala beslut. Det handlar i grund och botten om attityder hos just de som tillfrågats. Som jämförs med attityder som tagits fram på liknande sätt i resten av landets kommuner. Varken mer eller mindre. Resultatet är viktigt, men kunde vara tydligare och mer kvalitativt. Som det är nu är det lika mycket en katalysator för fördomar som inspiration.
Läs gärna öppna jämförelser om företagsklimat hos Sveriges kommuner och landsting för att bredda din kunskap.
Företagsklimatet bygger på att du och jag tar ett större personligt ansvar för det. Vi får det företagsklimat vi förtjänar helt enkelt. Du och jag är företagsklimatet.
Tydligare och bättre budskap förutsätter perspektiv
Mina dagar börjar nästan alltid med att en radio börjar låta en minut efter klockan sex på morgonen. Det är P1 Morgon. Min trötta jag brukar tycka de tjatar. Fjorton minuter senare börjar ett larm skrika. Otäckt högt. Sen snoozar jag fram till tio minuter i sju. Då skärper jag mina sinnen och lyssnar på Tankar för dagen.
Resten blir som det blir.
Just den här morgonen pratade Maria Modig. Om barn och rädsla. Minnen. Maria hänvisade ganska mycket till en artikel i tidningen Barn, som ges ut av Rädda barnen. Jag hittar den som pdf. Lägger mig och läser i soffan efter att stressat med sjuåringen till skolan. Läser om artonårige Dimanche i Kongo som rädd för attacker efter att ha sett sin syster bli utsatt för våldtäkt av soldater, göra motstånd och mördas. Isabel, nio, bor på Manhattan är inte så rädd längre. Ja Pandee, sexton, är rädd för trafikolyckor som händer hela tiden i Bangkok där hon lever.
I Stockholm lever femtonåriga Selma. Hon är mörkrädd. Andrey, sexton, från S:t Petersburg är rätt för att bli ensam. Att inte ha några vänner eller bli lämnad av de han har. Åttaåriga Liriel som bor utanför Rio de Janeiro är rädd för läskiga ljud medan elvaårige Miguel som lever utanför Tijuana i Mexico är rädd för att bli kidnappad och skräms när män skjuter utanför hans hus.
Nada som är fjorton år gammal bor i Gaza city. Kriget skrämmer henne. Så hon vill bli psykolog och hjälpa andra som rädda för det. Kriget alltså.
De här berättelserna är korta. Sprider ut sig över några få uppslag. Men de berättar oerhört mycket mer än det lilla jag kan återge. Om världen, samtiden och rädslor. En del känner jag igen, andra inte. Jag är rädd ganska ofta. När jag var ett barn var jag livrädd för atomkriget. Nu är jag inte rädd för det. Så ofta. Men jag oroar mig ganska ofta för saker som kan hända. Eller inte hända. Det har präglat mig ganska mycket. Men jag vet också att när jag lyssnar på andras rädsla blir jag bättre. På att prata om det som gör oss orädda. Modiga och handlingskraftiga.
Det handlar ganska mycket om kommunikation. Att gå vidare med det som går att utveckla. Att ta ställning för det vi gillar istället för att ta ställning mot det vi är rädda för. För att bli bra på det här är det viktigt att lyssna, reflektera och försöka förstå. Att göra sin analys. Hela tiden. Det här lyssnandet och tänkandet gör sammanhanget tydligare. Vad är det egentligen jag vill berätta, påverka eller sälja och vem är det egentligen som vill lyssna på mig?
Perspektiv på världen, samtiden och oss som lever i den. Utan dessa perspektiv får du svårt att formulera ett riktigt bra budskap.
Apropå Sten Tolgfors: Jag litar på människor
Jag litar på människor. Tror faktiskt inte att människor ljuger medvetet särskilt ofta. Kanske är jag naiv, romantisk och larvig. Men, jag har aldrig blivit lurad. Fyrtioett år in i livet har jag aldrig blivit grundlurad, utnyttjad eller bedragen.
Sitter och lyssnar på poddcasten av Spanarna från igår. Hanna Fahl gör ett utfall mot Sten Tolgfors, moderat politiker och fram till för ett tag sedan försvarsminister i den svenska regeringen. Hennes spaning är bra, men gör mig förbannad. Har också FOKUS artikel Flykten från ansvaret i bakhuvudet från igår. Varför tror ingen på Sten Tolgfors när han säger att han avgår av familjeskäl? Att han inte orkar vara minister längre. Att granskning, smutskastning, kritik och säkert också ett och annat hot (här spekulerar jag fritt baserat på min egen erfarenhet av att arbeta nära politiker i många år – nästan alla hotas på något sätt mer eller mindre ofta) fick honom att sluta tycka att det var värt att vara minister. Hand upp alla ni förtroendevalda som aldrig tänkt tanken.
Sten Tolgfors agerande som minister och statsråd i regeringen är lätt att granska. Nästan allt är offentligt. Bara att leta och titta. Det är inte svårt för dig som vill skapa din egen uppfattning baserat på fakta att göra det. I Sverige har vi nämligen något som heter Offentlighetsprincipen. Det som inte är offentligt kommer granskas av de som kan via konstitutionsutskottet i Sveriges Riksdag. Journalister, jurister, förtroendevalda och andra kommer göra det. Har ministern gjort fel kommer ministern att åka dit. Punkt.
Alltså finns inte skäl för Sten Tolgfors att avgå, tänker jag. Annat än hans egna. Skäl som ifrågasätts hårt och skoningslöst. Han kallas både feg och ynklig. Döms av folkdomstolen. Till och med hans barn utnyttjas stenhårt av människor som anklagar deras pappa för samma sak. Det blir rundgång.
Jag tror på Sten Tolgfors. Jag tror på (och förstår) att han fick nog. Att tvingas svara på frågor som han inte kan svara på. Att reda upp i en härva som inte ens är politisk. Avtal slutna som krav på forskning, utveckling och jobb. Alltid jobben. I Sverige säljer vi vapenindustrin med jobben. Att vi behöver dem. Både för låg- och högutbildade.
På mässorna säljer vi med andra argument. Som handlar om effektivt dödande.
Det var den senaste Socialdemokratiska regeringen som slöt det aktuella avtalet. Men jag tror inte ens att det var ideologiskt motiverat. Utan krasst samhällsekonomiskt. Ett cyniskt beslut, men det är så vi bygger vårt samhälle. Vårt välstånd är något helt annat än andras. Att diktaturer använder resultatet av vårt arbete för att förtrycka andra kvinnor, män och barn spelar inte så stor roll när vi vill ha bättre skolmat. Åtminstone så länge som vi inte pratar om det. Det kanske vi får anledning att göra om granskningen fortsätter. När de som faktiskt tjänar pengarna på den här industrin granskas. De människor vi inte valt och inte kan avsätta. Tjänstemän på departement, myndigheter och i företag som är såväl privat som statligt ägda.
Men det är ett annat samtal. Tillbaka till personfrågan. Alla som dömt Sten Tolgfors. Som fördömt honom för att han utnyttjar sina barn. Varför? Vad bygger ni det på? Varför inte lita på vad han säger? Vad vet ni som jag inte vet?
Hjälp mig att förstå. Jag litar nämligen på andra.
Små företag och stora pengar
Det här med att Facebook köper Instagram för en miljard dollar. Samtidigt som biltillverkaren SAABs konkursbo börjar bli klart är ganska spännande. I SAAB har ganska många tusen anställda fått ihop skulder på 13 miljarder kronor ungefär. I Instagram har femton personer lyckats skapa ett företag som någon annan vill betala 6,5 miljarder kronor för.
I Sverige har det skrivits omätbara mängder text om SAAB. Gjorts hur många reportage som helst i både radio och TV. Analytiker har vänt ut in på det företaget. Minst sagt. Hur många av de som skrev, berättade och analyserade kände till Instagram före gårdagen?
Världen förändras. Kanske dags att intressera sig för små företag även här, tänker jag. Om vi uppmärksammar och stöttar de kreativa kvinnor och män som förverkligar sina idéer kanske nästa Instagram, Angry Birds eller twitter kommer från vårt kvarter.
Ett samtal som går att göra bättre
Läser en text. Det handlar om kreatvitet och entreprenörskap. Blir inspirerad, men också oerhört provocerad. Ännu en gång har de som pratar om (men inte gör) satt samman en skrift med fina formuleringar om andra. Svävande tyckanden om de spännande enteprenörerna som ska ta Sverige rakt in i Richard Floridas förlovade land. En modernare version rapporter och berättelser från den vite mannens upptäcksfärder i världen. Jag har läst dem om andra länder. Om bostadsområden. Om den pittoreska landsorten.
Ett gäng människor berättar. Pratar om de kreativa. Men inte med.
Att skjuta över målet. Det händer oss alla någon gång. Ofta blir vi bättre på det vi gör och träffar mål. Om inte får vi hjälp. Eller tar hjälp. Därför stör det mig att de där reklamarna, publicisterna och bilage-mogulerna hela tiden pratar om den kreativa klassen, men väldigt sällan med. Det svenska näringslivets utförare domineras helt av ensamma företagare. Men, BNP gör det det inte. Därför är vi inte så intressanta att prata med.
Många tjänar pengar på att prata om oss. Inte med oss. Okej, inget att gnälla över. Men det tråkiga är att för varje varv runt i karusellen med Bonnier- eller MTG-ägda redaktörer, departementssekreterare, börsbolagsföreträdare och fina reklamare blir samtalet allt tröttare. Snyggare? Ja. Vidare spritt? Ja. Men dessvärre också ihåligare.
För mig handlar det inte om något färgstarkt reportage, en krydda i tillvaron. Det handlar om ett sätt att leva hållbart och med tillit. Jag vill inte vara en färgklick i den gamla världens slutna rum. Det är dags att öppna upp och komma ut i den nya världen istället. Här är vi ganska många som är tacksamma för det som gjorts och ser fantastiska möjligheter i allt som kan och måste göras för att du och jag ska kunna fortsätta leva bra liv i ett land som utvecklas.
Jag läser den där skriften. Blir inspirerad. Förbannad. Planerar ett event där vi kommer prata med istället för om. Ett riktigt samtal. Viktigt. Alla får vara med. Som är beredda att lyssna först, och prata sen.
Prata med. Istället för om.
Gilla Örebro
Jag gillar Örebro. Flyttade tillbaka hit förra sommaren. Har bloggat om det på na.se sedan dess. Nu startar jag Gilla Örebro. Det handlar om en rörelse. Om att jobba för en ny Örebroanda och att de fantastiska kvinnor och män som är min stad uppmärksammas. Kreativitet, kunskap och möten. Människor. Det är personligt.
Facebook: Gilla Örebro
twitter: #gillaorebro
blogg: gillaörebro.se
Följ med. Tipsa. Inspirera.