Tog en tur med mitt stora barn, tonåringen, till Naturens hus och till Stadsparken på eftermiddagen. Försökte hitta lite inspiration. Ser att färgerna börjat rinna ur naturen. Sommaren är på väg att övergå i något annat. Något mer färglöst. Samtalet vi hade hade mer färg. Det handlade om att det ibland, tyvärr, är viktigt att markera mot andra människor vad som är okej och vad som inte är det. Som när man börjar i en helt ny klass. I nian. Och några jämnåriga inte riktigt beter sig okej. Ett fint samtal. Hoppas det hjälpte.
Kameran följde med.
Att komma igång på hemmaplan
Just nu håller jag på att avsluta min karriär som lönearbetare. De senaste tio åren har den karriären tagit mig till många spännande uppdrag och möten med spännande människor. Nu vill jag ta den erfarenheten och göra min grej. Jobba tillsammans med människor jag tror på. För att göra saker jag tror på. Samtidigt som jag packar ihop och avslutar jobbet vid skrivbordet på min gamla arbetsplats träffar jag nya spännande människor som behöver hjälp med olika saker. Den här veckan träffar jag två intressanta företag i Stockholm och lägger upp lite höstplanering med en kund till i huvudstaden. Två lunchmöten också med vänner i Örebro som jag gärna vill arbeta tillsammans med.
Men, först uppgraderar jag WordPress, ställer in några Google-kalendrar och pillar med lite annat. En måndagmorgon i allra sista augusti.
Om ett unikt och mänskligt landmärke
Vi har en fantastisk badanläggning. Det har många andra också, städer som Södertälje, Boden och Malmö exempelvis. Vi har en mycket vacker park. Det finns också på många andra platser. Liksom slott, köpcenter, restauranger, caféer och museum. Vi har hembygdsföreningar, statyer och en väldokumenterad historia.
I Örebro lider vi ingen brist på upplevelser. Men upplevelser finns överallt. Människor har olika behov och olika känslor för olika saker. Besöksnärings-, inflyttar- och etableringsstrategier i all ära. De tar oss en bit på väg men är inte jättebra på att ta fram de unika känslorna. Jag har arbetat med sådana strategier i många år nu, regionalt, nationellt och lokalt. I gränslandet mellan näringsliv och stat eller kommun. Sällan, eller aldrig, har jag mött en sådan här möjlighet.
Sedan några månader tillbaka har vi en jättestor gul kanin mitt på Örebros största torg. Den ligger liksom utslängd utanför rådhuset och stora kyrkan. Som en påminnelse om mänsklighet. Runt kaninen har det varit en ständig rörelse av små barn, stora barn, vuxna barn och pensionerade barn. Tusentals bilder har tagits med kaninen som fond. Det skrivits om staden med kaninen i nationell press. Pratats på radio. Till och med skymtat förbi på teven.
Men framför allt har den skapa bra känslor hos väldigt många människor. Människor som bor i Örebro, andra städer och andra länder. Det är något att vara stolt över. För ganska få städer i världen har en stor gul kanin som gör människor glada. Mitt på det största torget.
Det är att vara unik på riktigt. Så därför tycker jag att den där stora gula kaninen ska bli kvar i Örebro på något sätt.
I Örebro lider vi ingen brist på upplevelser. Men upplevelser finns överallt. Människor har olika behov och olika känslor för olika saker. Besöksnärings-, inflyttar- och etableringsstrategier i all ära. De tar oss en bit på väg men är inte jättebra på att ta fram de unika känslorna. Jag har arbetat med sådana strategier i många år nu, regionalt, nationellt och lokalt. I gränslandet mellan näringsliv och stat eller kommun. Sällan, eller aldrig, har jag mött en sådan här möjlighet.
Sedan några månader tillbaka har vi en jättestor gul kanin mitt på Örebros största torg. Den ligger liksom utslängd utanför rådhuset och stora kyrkan. Som en påminnelse om mänsklighet. Runt kaninen har det varit en ständig rörelse av små barn, stora barn, vuxna barn och pensionerade barn. Tusentals bilder har tagits med kaninen som fond. Det skrivits om staden med kaninen i nationell press. Pratats på radio. Till och med skymtat förbi på teven.
Men framför allt har den skapa bra känslor hos väldigt många människor. Människor som bor i Örebro, andra städer och andra länder. Det är något att vara stolt över. För ganska få städer i världen har en stor gul kanin som gör människor glada. Mitt på det största torget.
Det är att vara unik på riktigt. Så därför tycker jag att den där stora gula kaninen ska bli kvar i Örebro på något sätt.
Därför går jag inte med i din grupp
Av uppkommen anledning kommer här ett litet uttalande, en förlängning av det jag skrev om att fatta det ofattbara. De senaste veckorna har gruppsorg, grupphat och annat gruppknas förekommit i hög utsträckning i närheten av mig. På gott och ont. Mina tankar handlar också om de goda och de onda. Eller snarare om att de inte finns.
Jag är nämligen lite trött och orolig för gruppen. Ser ingen framtid i att människor sluter sig samman i grupper som pekar finger åt varandra. Eller slår varandra. Hackar ihjäl varandra med machete. Eller bombar varandra med radiostyrda flygplan. Mitt liv blir inte bättre för att jag ställer mig i en grupp som bashar Sverigedemokrater. Jag känner inte att jag bidrar till en smartare och trevligare värld genom att ställa mig i kön med alla andra som vill spotta på en tågkonduktör som i en given situation tappade huvudet och gjorde fel. Tror inte jag blir en klokare och bättre människa genom att hata männen i bandet Takida bara för att de gör musik som jag ogillar.
Det motverkar det jag egentligen vill. Därför låter jag inte någon annan ta mig som gisslan för att driva opinion, dvs åsikt i grupp. Fyrtio år gammal har jag aldrig träffat en genuint elak, ondsinnig människa. Då har jag ändå träffat ganska många och jobbat ganska nära politik i många och långa år. Onda människor finns helt enkelt inte. Lika lite som goda. Det finns människor. Människor med kunskap, erfarenhet, känslor, tankar och åsikter. Alla människor är lika mycket värda. Det står liksom fastslaget i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna.
Jag tror det är bättre att möta människor med respekt. Istället för att gå med i någon allmänmoralisk folkdomstol som dömer ut människor på löpande band. Att jag ständigt berättar berättelsen om mig själv som god människa genom att citera och hänga de jag ogillar förändrar knappast något. Jag provade det i skolan. Från förskolan upp till gymnasiet. När vi grupperade oss genom att utesluta någon eller några. Det kallas mobbing ibland. När jag var liten var det här en ganska primitiv grej. Den som var tjock eller hade glasögon fick i sin lindrigaste form inte vara med på lekarna under rasten. I sin värsta form blev han eller hon knuffad, slagen, nedstoppad i en toalett, dränkt i snö eller något annat vi barn tyckte var tillräckligt elakt. Ju äldre jag blivit desto mer sofistikerat har uteslutningsarbetet blivit. Mer psykiskt än fysiskt. Samma skit likförbannat.
Efter fyrtio år inser jag att det inte fungerat särskilt bra. Därför försöker jag förstå människor istället. Jag hoppas att det kommer göra det lättare för mig att påverka. Eftersom respekt för människans rätt till sin åsikt är något helt annat än respekt för åsikten i sig.
Jag företräder mina åsikter. Ingen annan. Det betyder inte att jag skiter i allt, dig eller de som har sämre förutsättningar än mig. Det betyder bara att jag tycker att alla har rätt att vara sig själva. Att jag accepterar att det är bättre med nio miljoner människor i ett land som gör sin grej än att en människa dikterar vad alla andra ska göra.
Mångfald behöver inte grupper. Solidaritet och sammanhållning behöver inte grupper. Det enda som behövs är människor som bottnar i sina egna liv och ges möjlighet att tänka fritt och stå för sina egna känslor och åsikter. Med tillägget att vi också respekterar allas rätt till samma möjlighet. Då blir det lättare att mötas. Att diskutera och utveckla. Tillsammans.
Därför slutar jag twittra fyndiga små kommentarer som bara sågar andra. Därför slutar jag kokettera med min egen godhet genom att bara hänga ut andra.Därför går jag inte med i din grupp. Det funkar inte för mig längre.