idag gjorde mitt stora barn mål igen. två stycken när hennes lag vann med 15-1. jag började matchen på bänken tillsammans med alla andra. men drog mig ned i ett hörn ganska omgående. sitter där och tar bilder med tele. dagens tanke är att fånga känslorna efter mål.
när hon gör sitt första knäpper jag tre bilder. tittar på dem i den lilla displayen. känner hur ögonen fylls upp på insidan. det är som att en liten spricka öppnas och känslor tvingar sig ut. jävelhösten 2010. hon kämpar med och mot sin egen kropp, betygshets, hormoner, vinnarskallar och den där förbannade diabetesen hela tiden. jag känner mig maktlös och energilös. som världens svagaste pappa. utan möjligheter att hjälpa, stötta och bidra med något alls egentligen.
men jag finner mig fort. lappar ihop den där sprickan och fortsätter fotografera. ensam i mitt hörn.
awh.. någon att vara stolt över indeed 🙂 särskilt när hon kämpar på.. inte världens lättaste grej, men säkert känner hon sig tacksam över din hjälp och stöd! 🙂 och du gör det lättare för henne, är jag 100% säker på.