OK, har lugnat ned mig tillsammans med resten av själarna i familjen. Dessutom hunnit resonera lugnt i förbannat tillstånd med den människa jag resonerar mest med i hela världen under en kort bilresa. Sen kom jag på en sång som är klok där sångaren sjunger:
Jag är rädd för ett liv som nöts bort bland detaljerna,
att jag ska blanda ihop ansvar med attiraljerna
de nya krav som följer med det man äger och har
Jag har trettioåtta år, pappa till en femåring och trettonåring och vet väldigt väl vad det är som inte funkar men letar fortfarande efter lösningen. Tills jag hittar den försöker jag använda foten-i-kläm-jajamän-prinicipen och tänka positivt.
Det gör det lättare, trots att det inte löser själva problemet.
Jag tror man väntar på att det ska bli någon sorts normaltillstånd. Men det är lika bra att inse, det blir det aldrig.