Jag hade faktiskt förväntningar. Almedalen såg sin största publik för veckan och Marit Bergman sjöng Out on the piers så fint att mina ögon fuktades. Men Mona Sahlin kom inte ut med något nytt. Jag gillar henne och vill verkligen att hennes ledarskap ska leda till något bra, men i kvällens tal kom det mest ut floskler. Som om talskrivaren ansträngt sig på helt fel sätt. Att citera en bitter bilarbetare som säger ”Hellre en bil på parkeringen än en Maud i regeringen” är bara korkad och respektlöst. Det visar att Socialdemokraterna på allvar tror att industrin ska kunna avlöna personer som gör produkter ingen vill köpa.
Det är idioti baserat på idioti.
Jag tröttnade och gick och satte mig vid havet istället. Men, efter middag gick jag tillsammans med några kollegor till domkyrkan för att lyssna på det samtal Mona Sahlin och två personer från kyrkan skulle ha sent på kvällen inför publik. Och där hände något annat. I det samtalet kom människan Mona Sahlin fram. Fick tala till punkt. Bortom flosklerna som partiet kräver är hon i mina ögon en på alla sätt beundransvärd person.
En erfaren politiker och livserfaren kvinna. Det är synd att hon leder ett parti som strävar åt ett annat håll än det jag vill.