Jag har tagit fram en gammal CD ur en pappkasse. Mässa för ambivalenta av Tommie Sewón. Det är en skiva full av skönt lågmälda poplåtar uppbyggda kring en mässa. Här finns lovsånger, tvivelsånger och ganska mycket kärlek. För mig som inte har något direkt relation till det gudomliga utan snarast söker på avstånd efter någon slags mening i det stora oändliga fungerar den här skivan som balsam. Tommie Sewón dikterar inga villkor eller försöker sälja på mig något. Han bara delar med sig av värme och medmänsklighet och det är något jag verkligen behöver just nu.
Bäst just nu är en sprudlande låt som heter Drabba mig. Här lyckas han sätta ord på den frälsning jag är ute efter:
Jag är rädd för ett liv som nöts bort bland detaljerna,
att jag ska blanda ihop ansvar med attiraljerna
de nya krav som följer med det man äger och har
Drabba mig, gör vin av mitt vatten här
Drabba mig, blås på glöden nog finns den där
Bortom allt mitt förnuft, det jag vet
Bortom tankar om andlighet
Som tröst ur det vemodigt blå
Drabba mig, fort innan jag ångrar mig!
Drabba mig, ljuset förblindar och skrämmer mig
Bortom jakt, ambitioner och kamp
Bortom hets, positioner och kramp
Som en fisketur med pappa när fjärden låg där blank
Som första kyssen i vår trappa, min arm i hennes svank
Som tröst ur det vemodigt blå
Kan du drabba mig så?
Tommie är en lysande textförfattare och skriver sköna låtar. Jag är glad att jag upptäckt honom och hans musik. Den får mig att må bättre.