Om nån timme sticker jag till Göteborg. Två kvällar Springsteen väntar. Har en känsla av att det kommer bli fantastiskt. Kalasväder, utsålt och firande av fjärde juli. Dessutom kommer delar av kvällens konsert sändas direkt på Sirius Satellite Radio.
I Am Legend
Såg Will Smith i I Am Legend ikväll. Som film betraktad var den sådär. 28 dagar senare och 28 veckor senare är vansinnigt bättre på temat. Men bilderna på ett tomt och öde Manhattan var världsklass. Jag älskar när filmer visar såna bilder.
Cloverfield är dock en vansinnigt mycket bättre film på trasha-Manhattantemat.
Min diktatur: Jag litar på medborgarna
Jag litar på mina medborgare. Till skillnad från de som styr i världens demokratier så gör jag det. Därför kommer jag inte kräva att de ska fylla i intyg för att få ut det de har rätt till. Jag kommer inte läsa deras e-post, avlyssna deras telefoner eller ens följa deras rörelser.
Oavsett vem eller varifrån eller varför.
Men, men, men….. kommer inte det leda till att alla kommer utnyttja välfärden? Eller bli terrorister?
Nej, det kommer det inte. I min diktatur är alla välkomna att flytta in eller ut efter eget huvud. Att leva sina liv. Den som inte kan hantera friheten får en ömsint uppläxning eftersom inte ens jag gillar brottslingar. Men steget från det till att jag i förebyggande syfte ska detaljkontrollera mina medborgares liv och låsa in dem i små fack är alldeles för långt.
Eftersom jag litar på människor. Jag tror att de allra flesta vill sina medmänniskor och sig själva väl.
Därför kommer min diktatur vara friare än vilken demokrati som helst.
Övervakningssamhället: Tack och hej Försäkringskassan
Det här med att du och jag är fifflare och parasiter som inte går att lita på är uppenbart. Från och i måndags måste Ellas dagis intyga att hon inte varit där när hon är sjuk och Camilla eller jag måste vara hemma med henne. Eftersom vi betalar skatt och därmed gjort rätt för oss att kunna ta del av den tillfälliga föräldrapenningen som ska stötta oss ekonomiskt när vi förlorar arbetsinkomst för denna vård känns det makabert att förskolan ska tvingas lägga sina små resurser på att administrera mera. Deras pengar behövs till bättre saker.
Och jag vägrar låta mig bli behandlad som en kriminell bara för att jag vill få ut det jag har betalat för.
Så därför säger jag tack och hej till Försäkringskassan nu. Vi kommer inte ses igen. Jag tänker inte fortsätta göra ert arbete. Jag tänker inte tvinga den överbelastade personalen på min dotters förskola att göra det heller. Vi har bättre saker att göra. Ni också.
Om politikerna i vårt land inte litar på mig kommer jag heller inte förnedra mig själv.
Telia reder ut iPhonesoppan
Nu har Telia presenterat de sista priserna för iPhone och hur den kan kopplas till befintliga abonnemang. Jag är nöjd eftersom jag fick precis det jag ville, och telefonen blev billigare än jag trodde. Fortfarande är en hel massa dumstrutar bittra, men eftersom det knappast är en mänsklig rättighet att ha en iPhone börjar de kännas ganska patetiska. Jag kommer kunna använda iPhone på precis det sätt jag vill till en kostnad för 268 kronor varje månad. Med fastpris på datatrafiken.
Sweet.
Trädgårdstomte
Kryper omkring i trädgården för att hitta inspiration. Det går ganska bra.
Högt blir sent
Ella vaknar med högt blodsocker. Hennes matlust är obefintlig. Därför tar morgonrutinerna lång tid. Frukosten får vänta. Dagis får vänta. Jobbet får vänta.
Åska i luften
Klockan är halv fem. Det är kvavt och åskan hänger i luften. Huset luktar bränt efter Hannas godhjärtade bakförsök. Nu spelar hon Guitar Hero så att det dånar. Ella är gnällig och jag åker och hämtar ett paket. Har köpt lax och potatis till middagen.
Vi kan kalla det vardag.
Livet i hundraåttio ska sakta ned
Min gode vän Daniel undrar varför jag håller på med det här Springsteen-racet. Funderar en stund. I kombination med något av en kraschlandning i vardagen igen känns det så här:
Some guys they just give up living
And start dying little by little, piece by piece
Some guys come home from work and wash up
And go racin’ in the street
I mitt liv försöker jag konstant hitta nya vinklar och vrår att upptäcka. Är det inte musik eller foto så är det något annat. Det gör att mitt liv oftast går framåt i hundraåttio. Jag är liksom inte redo att börja stelna än. Men, samtidigt börjar tempot trötta ut mig. Jag tror att det kan vara så att den här veckan med Springsteen-konserter är till för att sätta punkt för massa saker. Precis som Springsteen gör det med E Street Band just nu. Och när man sätter punkt ska man göra det tydligt.
Jag har en känsla av att den jag älskar mest här i livet börjat tappa tålamodet. Att familjen behöver mig i den roll en pappa förväntas ta. Jag tror jag är redo att ta den fullt ut, men först måste jag få avsluta ett kapitel. Därför åker jag runt Skandinavien. Därför vill jag höra Bruce Springsteen sjunga den där låten.
But now there’s wrinkles around my baby’s eyes
And she cries herself to sleep at night
When I come home the house is dark
She sighs ”Baby did you make it all right”
She sits on the porch of her daddy’s house
But all her pretty dreams are torn
She stares off alone into the night
With the eyes of one who hates for just being born
For all the shut down strangers and hot rod angels
Rumbling through this promised land
Tonight my baby and me we’re gonna ride to the sea
And wash these sins off our hands
Därför känns det lagom dramatiskt göra min roadmovie nu. Att passera rakt igenom sverigebilder med glosögda människor med kamouflage-shorts, enorma bilar och pikétröjor. Att göra det med John Ajvide Lindqvists allra mörkaste betraktelser på ljudbok i bilens högtalare.
Det handlar om att längta hem. Och bort. Troligen kan du döma ut det som fyrtioårskris. Men, jag har ju levt med den fyrtioårskrisen sen jag var tillräckligt gammal för att förstå att omvärlden inte försvann bara för att jag blundade.
Den är jag.
Låååång dags färd
Fy fanken vad tid det tog. Från att ha vaknat i Köpenhamn på morgonen till att jag nu ligger i sängen hemma. Genom olidligt tråkiga delar av Sverige har vi färdats. Återkommer.