fredrik welander i ett långt samtal
Har precis skickat upp svaren på min första tenta som teologistudent. Fantastiskt fint och intressant att svara på frågorna. Inget trist kunskapstest, utan utmanande och verkligt lärande frågor.
Är väldigt tacksam för att den här vägen öppnat sig. Fortsätter gå på den.
Är i Göteborg. Fick en fråga om jag ville leda ett samtal mellan två författare på Bokmässan. Det ville jag. Och det var ett fint samtal med två författare som skrivit böcker som berört mig. Maria Küchen, Jonas Gren och jag fick mötas i tankar och känslor om livet, döden, existensen, klimatet, framtiden, jorden, skidvalla och mycket annat.
Bokmässan är digital. Så för övrigt ligger jag på mitt hotellrum och tittar på andra samtal och seminarier. Har lyssnat på Yuval Harari, Marilynne Robinson, Gianis Varoufakis, KG Hammar, Joel Halldorf, Antje Jackelén och andra. Hört många kloka och viktiga saker sägas.
Det är fint att få vara med på ett litet hörn.
Lördag. Sitter och läser ikapp litteratur och försöker slutföra den första inlämningsuppgifter på Teologprogrammet. Drabbas av en stark känsla av tacksamhet. Det är så skönt att få ta sig in i en kultur – ett mänskligt sammanhang – där tron existerar. Tron på människans möten och frågor, snarare än svaren och reglerna. För mig så är det den starkaste känslan av teologin.
Svaret är inte viktigt. Frågan är viktig. De tolkningar vi gör och samtalar om. Känslorna som skapas mellan oss. Det är min tro. Texterna i Bibeln och om Bibeln. Texterna de andra heliga skrifterna och idégodsen. I de olika kulturella kanon som skapats av människor på alla kontinenter sedan länge.
Var inte rädd. Våga tro. Jag tror inte att det viktigaste är vad vi tror på. Utan att vi tror på något. Något verkligt. Som andra människor, djur och levande varelser. Det goda och kärleksfulla. Världen och verkligheten.
Den finns där fortfarande. Bortom vår tids prestationer, hastigheter och multitasking. För det är jag djupt tacksam.
Just nu sysselsätter jag mig med att hjälpa två kommuner att skriva strategier för näringslivsutveckling, en region att formulera hållbara idéer för kommunikation av omställning av näringsliv i en mer hållbar riktning, försöka hjälpa olika entreprenörer i rådgivning och övningskör med två människor som bett mig om hjälp i sin vilja att lära sig att behärska bilkörningens konst. Jag förbereder också författarsamtal till Bokmässan i Göteborg. Dessutom ska jag lämna in en uppgift till min kursansvarige på teologprogrammet vid Umeå universitet om drygt en vecka. En liten uppgift som handlar om att svara på två frågor. Den första handlar om hur jag ser på mig själv den akademiska kontexten för tolkningar inom Exegetik och teologi: Betyder detta en förändring av hur jag förhåller mig till bibliska eller andra religiösa texter? Kommer jag att studera texter från olika religioner på andra sätt? Vilka utmaningar och möjligheter ser jag för att studera i detta akademiska sammanhang? Den andra uppgiften handlar om att reflektera över frågan om Jesus var vegan (jo, det är en fråga som diskuteras en del av människor).
Livet. Ganska gott ändå. Trots att jag oroar mig djupt för samhällets utveckling. Det är så uppenbart för mig att så länge jag ser livet som en tävling så kommer jag att förlora. Jag tror att livet just nu handlar om att kliva av det där loppet.
Jag ska studera teologi i tre år på distans. Antagen vid Umeå universitet. Får en del frågor om det här. Ska du bli präst nu? Varför teologi? För några är det svårare att förklara, för andra lättare. För mig själv är det ganska glasklart.
Något drar i mig. Den stora frågan. Någon slags djup längtan efter att våga vara i det större sammanhanget av verklighet som historiskt kallas Gud av många. Det har känts tydligt i hela kroppen ganska länge. Men, jag har inte förstått. Inte vågat släppa taget om allt det innebär av rädsla att framstå som stollig, galen eller så. Jag har aldrig varit i sammanhang med människor som tror. Åtminstone inte öppet.
Jag tror på den där verkligheten. Det där oändligt mystiska som människan inte hittat på. Det där vi alla är en del av. Det där enorma sammanhängande ekosystemet som plötsligt en dag uppstod ur intet. Där energin aldrig kan försvinna utan bara hittar nya vägar. Där alla de små byggstenarna av kolatomer inte kan försvinna utan hittar nya former. För mig säger naturvetenskapen och teologin ungefär samma sak som alla de stora livsåskådningar. Nu vill jag titta på världen med en djupare blick. Efter årtionden av kamp och kramp i samhällsbyggande och entreprenörskap. I byråkrati och politik. Jag saknar något. En djupare känsla av tillit och sammanhang. Som jag känner i kyrkan. I djupa och ostrukturerade samtal om allt och inget mellan människor som litar på varandra. Där det är gott att göra gott, helt enkelt.
Vill jag bli präst? Det vet jag inte. Till en sådan framtid är det en lång väg. Det skulle vara en ära att få utföra det som en präst utför. Men jag går in i den här utbildningen utan mål. Det som händer, det händer.
Jag tror inte att Gud är en Herre. Jag vet inte vad Gud är, men för mig känns Gud som verkligheten och allt som vi delar med alla andra levande varelser. Summan av oss och roten till vår existens. Allt är Gud, liksom Gud är allt. Budskapet i religionernas heliga skrifter är ungefär detsamma som de stora filosofernas olika praktverk. Ungefär så här:
Var snäll. Allt kommer att bli bra då. Våga lita på andra. Hjälp andra, och be om hjälp. Vi hör ihop. Alla och allt som lever.
Något varmt och skönt att våga vara i och lita på. Vi kommer från samma källa och ska tillbaka dit. Som vattendroppar i floden kommer vi ännu en gång att vara så tätt tillsammans att vi inte går att skilja åt. I nuet faller vi fritt som enskilda droppar. Ibland är det förvirrat, ibland inte.
Susanne Dahl är universitetspräst i Umeå. Hon gör fina morgonandakter i P1. De brukar avslutas ungefär så här:
Välsigna oss Gud
Med solens ljus ovan oss
Med jordens kraft under oss
Med vänners omsorg runtomkring oss
Med din avbild djupt inom oss
Med din framtid framför oss
Amen
Det är bara att gå ned i den där floden och ta emot det som kommer flytande. Jag kan inte styra den. Men jag kan stå i den och se vad som händer. I ett helt liv har jag stått och sneglat på avstånd. Inte vågat gå ned i vattnet. Av rädsla för att någon ska tänka att jag är dum i hela huvudet. Nu släpper jag taget om den fåfängan. Något mycket starkare kallar och det känns fint i hela kroppen.
Var inte rädd.
Allt är som det ska.
Det bästa har inte hänt än.
Antagen och tacksam. I höst börjar jag på teologprogrammet vid Umeå universitet. Kommer att läsa tre år heltid på distans. Samtidigt som jag fortsätter att arbeta i mitt eget företag. Det kommer att bli fint och jag är så tacksam. En ny väg har öppnat sig och jag vågar prova den. Jag har sökt något hela mitt liv. Många (och även jag ibland) har tolkat det som rastlöshet eller något lätt maniskt. Det handlar mer om rötter tror jag. Sedan en tid har det varit klart för mig hur viktigt det är att tro på något. Och eftersom jag tror att universum, världen, ekosystemen, livet är större än mig själv så känns det obönhörliga kallet till de här studierna ganska självklara. Det var inte självklart att jag skulle bli antagen. Men det blev jag. Så vägen är öppen.
Först tre år, sedan får vi se vart vägen leder.
Den dyker upp i mina hörlurar när vi nästan är hemma igen. Vi har varit på morgonens promenad. Hon har gjort sitt, tuggat lite på några pinnar. Rullar runt i gräset. Jag har lyssnat på morgonen. Fåglarna, bilarna, människorna. På förskolegården var det sångstund och det lät levande och varmt.
Sista biten lyssnar jag på en gammal spellista. Då kommer den. Psalmen Innan gryningen. Orden är Ylva Eggehorns. Tonerna är Benny Anderssons. Ja, han från ABBA. 1999 skrevs den. I mina lurar sjungs den av Storkyrkokören. Den här morgonen fyller rösterna mitt bröst. Det är så vackert. Jag stannar upp. Det är som en meditation. Känner intensiv tacksamhet.
Livet. Kan också vara i en psalm.
”Så kom du då till sist, du var en främling,
en mytgestalt som jag hört tals om.
Så många hade målat dina bilder
men det var bortom bilderna du kom.
Vi trodde du var användbar, till salu,
vi skrev ditt namn på våra stridsbanér
vi byggde katedraler högt mot himlen
men du gick hela tiden längre ner.
Du är ett barn som ligger på ett jordgolv
du fryser om vi inte griper in.
Du rör vi kroppar, hatar orättvisor.
du bjuder älskade på moget vin.
Du stiger ut ur alla tomma gravar
du är en vind som säger: det blir vår.
Du kommer som en flyktig över bergen
du följer oss dit ingen annan når.
Du är den sång om livet som jag glömde
den sanning jag förråde dag för dag.
Jag svek mig själv: den spegel som jag gömde
bär dina bråddjup, dina anletsdrag.
Kom närmare, bli kvar hos mig.
Det mörknar och kanske ljusnar det på nytt igen.
Ditt liv ska bära mig; jag hör en koltrast som
sjunger timmen innan gryningen.”
Läser en text om skogen. Om det där mänskliga misstaget att bara se värdet av träd när vi avverkar dem och använder dem. Eller när vi aktivt njuter av att vara i skogen. För mig handlar den här psalmen inte bara om en mytisk gestalt vi kallar Jesus. För mig handlar om det där värdet. Att livet finns runt oss hela tiden. Att allt har ett värde i sig självt. Ett träd har ett levande värde hela tiden. Precis som allt liv.
Det är min tro. Jag är tacksam över att få vara levande.
Födelsedagsmorgon. Femtio. Jag ägnar den efter en stund åt att ställa in alla mina planer. Eftersom jag umgåtts med någon som är bekräftat COVID-bärande. Så det lilla minimalistiska firande jag planerat är inställt.
Det är som det är. Får bli lite Zoom-häng med mina barn och de närmaste. Torftigt? Ja, men helt rimligt i enlighet med hur just den här tiden i livet verkar utspela sig. Nu är jag verkligen i öknen. I frysboxen. Jag ska inte föra smittan vidare.
Mitt på dagen ringer en person och ursäktar sig. Undrar om någon begått ett misstag och om jag vill att en sak tas bort. Jag tittar. Blir tårögd av glädje och tacksamhet. Några ungdomar läser en text jag har skrivit. Tillsammans med någon. En text som blev en del av en morgonbön. Just den här morgonen. Om du känner mig tillräckligt väl, så vet du. Varför jag blev uppringd. Och också varför det känns så fint att just den här texten fick den här formen just den här morgonen.
Slumpen.
Eller nej. Snarare meningen.