Predikan 24 juni 2023: Midsommardagen
Tema: Skapelsen
Almby kyrka
Bibeltexterna idag vittnar om Guds skapelse. De uttrycker människans förundran och tacksamhet inför skapelsen. Så här i midsommartid gör Skapelsen stora avtryck i oss.
Människans avtryck i Skapelsen ser ut på olika sätt.
Häromdagen läste jag i lokaltidningen att det slagits världsrekord på Örebro flygplats. Engagerade människor lyckades få en extrem sportbil att accelerera från stillastående till 400 km/h och tillbaka till stillastående – på 28,81 sekunder.
Förunderligt.
Det väcker nästan lite åksjuka. Jag läste också att vi just nu tillfälligt passerat 1,5 graders global uppvärmning (pga av väderfenomenet som kallas El Nino). Det väcker också en lätt känsla av åksjuka.
Det går fort nu på flera sätt.
Samtidigt – på åkrarna runt Örebro flygplats växer säden som ska bli mjölet som ska bli brödet som ska mätta oss. Säden växer för att den skapats för att växa, för att sträcka sig mot ljuset, och genom sina rötter omvandla näringen som vattnet för med sig i sitt kretslopp genom jorden.
Växterna verkar inte behöva motivation eller bekräftelse. De bara växer.
I dagens evangelium får vi ta del av brödundret. Jesus mättar 5000 människor med fem bröd och två fiskar. När resterna samlas ihop blir tolv korgar fyllda.
Förunderligt. Trons mysterium är stort.
Och stort är också kretsloppets mysterium. Vi har kartlagt det i detalj och kan förklara HUR det händer, men inte VARFÖR det händer. Den frågan ställer oss inför Skapelsens mysterium.
I Skapelsens mysterium möter Gud våra grundläggande behov, men inte alla våra fåfänga begär.
Evangelietexten säger oss kanske något om skillnaden mellan behov och just begär. Jesus försöker dra sig undan med lärjungarna för att de ska få lite återhämtning och fördjupning, vilket de behöver. Men folket begär mer. Följer efter dem. Vill höra mer. Ha mer. Mer. Hur svarar Jesus? Med brödundret. I medlidande. Han undervisar, han tackar, han ber och mättar. Stillar ett begär genom att möta ett behov.
Jesus kunde mätta människorna genom bön och tacksägelse. Men känns det inte som att många människor har svårt att känna sig mätta eller nöjda i vår tid? Finns det inte alltid mer att begära? Snabbare, mer, bättre?
Människan har steg för steg hittat bättre och effektivare metoder för att förstå HUR saker hänger ihop i Skapelsen. Men, den stora frågan VARFÖR verkar på många sätt ha ersatts med en annan fråga:
Hur kan vi utnyttja detta mysterium?
Nästan alla djur som lever på land är idag boskap, husdjur, underhållning eller ett liv vi ska göra en produkt av. Det gäller både däggdjur och fåglar. De vilda djuren är en spillra, en väldigt liten och väldigt hotad minoritet.
Men inte lejonet från Juda som beskrivs i Första Mosebok. Inte Gud.
Det saknas inte tecken på konflikt. Våra begär kan väcka lejonet som Gud också är. Och visst morrar lejonet? I vetenskapliga rapporter om stigande temperaturer och stigande hav. Eller kanske är det så att lejonet faktiskt ryter? Lyssnar vi?
Om vi förklarar krig mot Skapelsen är vi förlorade, för då förklarar vi krig mot Gud. Gud satte människan att förvalta Skapelsen, men var vårt uppdrag att göra själva livet till en råvara?
Det finns en fin berättelse om giraffen och paraplyakacian. Paraplyakacian är ett träd som bär löv som giraffen behöver äta för att växa. Men om giraffen betar av ett helt träd kan inte trädet växa. Hur har naturen löst detta? Jo, trädet känner av när giraffen börjar beta. Då sprider den ett ämne som smakar illa och doftar illa. Då flyttar sig giraffen till nästa träd. Som också börjar producera ämnet. Men den kemiska processen i trädet tar en liten stund, så giraffen hinner äta lite.
Konsekvensen blir att giraffen kan äta sig mätt genom att äta en lagom mängd blad på varje träd. Och träden kan fortsätta att växa. Det är naturens eget brödunder. I Skapelsen finns det så att det räcker för att livets behov ska tillfredsställas.
Förunderligt.
Men, vad är giraffen eller trädet värda för oss? Kanske inget, innan vi gjort produkter av dem säger ekonomin.
Men, det är inte det enda svaret. För giraffen visar vägen.
I Skapelsen finns vägvisare överallt. Ser vi dem? Guds rike INOM OSS är buret och omfamnat av Guds rike i Skapelsen som OMGER OSS. Gud stillar både själslig och kroppslig hunger. När vi, liksom lärjungarna i evangelietexten tvivlar och ser problem… då mättar Jesus genom tacka och be.
Vi KAN vända oss till Gud med våra behov i tillit och tro. Vi KAN anpassa oss till Skapelsen.
Guds kärlek strömmar genom Skapelsen, och vill göra det genom oss också.
Om vi lyssnar uppmärksamt kanske vi uppfattar att den vänliga grönskan här utanför kyrkan sjunger till oss i vackra stämmor: Människa gläd dig.
Jag tror att Gud vill att den där grönskan ska betyda något för oss.
Han spänner sin regnbåge mellan molnen och säger: Detta är tecknet för det förbund som jag upprättar mellan mig och alla varelser på jorden. Alla varelser. Jag kommer inte att överge er.
Håller vi det förbundet?
Vi kan vara Skapelsens tjänare, istället för att tro att Skapelsen ska tjäna oss. Vi är Guds skapade medskapare och det finns nog för alla.
Den vänliga grönskans rika dräkt omsluter oss. Vi behöver inte uppfinna en jättesnabb bil. Vi behöver inte åka jättefort. Vi behöver inte ens åka jättelångt. Vi BEHÖVER inte allt vi BEGÄR. Allt vi behöver finns runtom oss. Det har alltid gjort det. Vi kan nöja oss med det om vi låter den vänliga grönskan betyda något för oss.
Vi kan fortfarande, som människorna vid sjön, vara en del av brödundret. Allt vi behöver göra är att lita på Gud och på Skapelsen.
Vi är mättade och kan mätta andra.
Även när det verkar som att brödet inte räcker. Förunderligt.
Predikan hölls i Almby kyrka, Örebro.