Det här är ett gammalt inlägg. Vill du veta mer om mina erfarenheter av att köra E-max? Kolla i elfordonskategorin.
E-max 110s. Nu en del av min framtid. Ett ekologiskt, ekonomiskt och roligt sätt att transportera sig själv. Hämtade upp den på eftermiddagen hos Fredrik och Per på Emission Free Bikes i Slagsta. Första prövningen de femton kilometrarna hem i nollgradig luft. Den tunga mopeden ligger stadigt på vägen. Elmotorn drar jämnt och starkt, när den slår av vid lagstiftade 45 km/h känns det snopet, som den har mer att ge. Att röra sig i trafiken kändes helt ok. Turen var lite kall, men jag lär inte åka särskilt många så här långa turer i den här temperaturen.
Emission Free Bikes ska ha beröm. De har stått för saklig information på ett jämrans trevligt sätt. Känns trygga som leverantörer. Hoppas verkligen de kommer gå bra för dem. Den typen av entreprenörer, som säljer smarta produkter, behövs. Att de lyckades få ett försäkringsbolag att förstå att farbröder som jag med ekosamvete vägrar betala försäkringspremier anpassade efter femtonåringar med racerambitioner utan trafikvana tyder på smarthet.
Så här långt är betyget för E-max högt, lika högt för EF-Bikes. Mitt också, eftersom jag faktiskt gjorde slag i saken och förenade ekologi, ekonomi och lust. Om nu bara våren kommer på riktigt när jag byter jobb om en vecka kommer detta bli en bra del av min vardag.
C.O.P.S.
På väg till jobbet, mellan Västerbroplan och Fridhemsplan kliver en myndig polis ut i vägen och vinkar in mig. Jag får visa körkortet, blåsa i den där konstiga mobiltelefonen som inte har några knappar men piper och kallprata lite om mitt nya skattemärke.
Trevligt. Chansen är en på hundratusen. Känns som en vinst.
Det våras för elfordonen i Stockholm
Efter att regeringen, Volvo och Vattenfall presenterat sin satsning på elbilar och laddningsplatser för dessa följer fler efter. Nu har även Stockholms stad och Fortum presenterat en satsning på utbyggd infrastruktur för den som väljer att åka med fordon som drivs av elmotorer.
Jag tror väldigt hårt på den här tekniken. Det kommer göra det möjligt för människor att färdas på sitt sätt utan att behöva välja mellan kollektivtrafiken för ekonomins och miljöns skull eller flexibiliteten med att åka eget fordon.
Moppeågren
Jag har liksom bestämt mig. Att jag när jag byter jobb om ett par veckor jag också ska byta liv. Slut på onödig förbrukning av fossila bränslen. Slut på onödiga bilresor. Dessutom slut på rökning och dåliga kostvanor. Hej då stress. Hej harmoni.
Jag har också liksom bestämt mig för att köpa en elmoped för att transportera mig själv på. Den är ganska dyr, men hållbar. Försäkringsbolagens offerter är ett hån (jag är en farbror som vill leva hållbart, inte en femtonåring som vill leka Blixt Gordon). Men värst av allt är min partner direkt avvisande och negativ till mina tankar.
Hon liksom många andra säger: Cykla då! Det är gratis och det behöver du.
Visst. Men ingen av dem tänker på att jag inte vill stånka mig fram på cykel när jag har måste-tider att passa. Till dagis. Från dagis. Ingen av dem vet eller bryr sig om att jag behöver vara rörlig i mitt nya arbete, men att jag inte vill vara beroende av en bil för att ta mig till olika möten och uppgifter. Att jag vill visa för mig själv och omvärlden hur mycket onödiga bilresor vi gör.
Ta cykeln, eller fortsätt åka bil är min närmaste omgivnings uppfattning. Vilket också betyder ”gör som alla andra”.
De har fel. Det är bara jag som vet vad jag behöver. Men konsensusnarkomanen i mig vill fatta beslutet utan onödiga intressekonflikter. Goddamn, att det ska vara så svårt att göra det rätta.
Måndag, som f-n.
Svårt att vakna. Tokmycket trafik på väg in till stan. Detta kombination med en trasig bil i vänsterfilen gör att det tar fyrtio minuter att åka den dryga kilometern mellan Västberga och Hornstull. Regnet faller. När jag köper lunch på ICA får jag en möglig pirog. Enligt Yahoo:s väder kommer veckan se likadan ut.
Saker som händer en lördag
Vaknar, somnar om. Vaknar igen, somnar om lite till. Vaknar för sista gången går upp och gör en latte. Äter frukost. Sen åker Hanna och jag till Emission Free Bikes i Slagsta och provkör E-max 90s och E-max 110s. Jag kör, hon sitter med. Sen hem via ICA Maxi för att fika med Eriks pappa samtidigt som Ella och Erik leker. Efter att Erik tröttnat och vill hem tar jag lite bilder på barnen för ett uppdrag där jag ska illustrera ”Från förskola till forskning” i en bild som ska ingå i en kampanj i kollektivtrafiken.
Nu, ganska trött. Därför ska det snart micras pizza. Sen väntar Andra Chansen innan jag hoppas på någon bra film. En vampyrfilm ligger och väntar på en DVD.
Framtiden är eldriven och tvåhjulig
På väg hem från jobbet stannar jag i Gubbängen och provar en eldriven moped. Där ligger den långsiktigt hållbara utvecklingen för mig och mina transporter i närområdet, vilket är nittio procent av mina transporter. Utsläppsfritt, ekonomiskt och skönt. Att susa fram i fyrtiofem kilometer i timmen utan motorljud kändes väldigt bra, och väldigt 2008.
Vår familj behöver inte två bilar.
På väg upp på Essingeleden
Strax efter halv åtta på morgonen. På väg upp på Essingeleden. Ett tvivelaktigt nöje i tjugo knyck. Men mitt i strömmen bland alla gråa sitter jag och livar upp stämningen i min röda fuskpalestinasjal och spegelpilotbrillor.
I öronen: Miss Kittin’
I ögonen: Stark morgonsol
En särskild plats
Det finns en särskild plats i helvetet för dig som parkerar in andras bilar. Där kommer det vara förbannat trångt. Du kommer bara kunna röra dig några centimeter framåt och några centimeter bakåt.
Och känna dig jävligt instängd.
Alla dessa bilar
Trots att det var första riktiga arbetsdagen efter helgerna var trafiken lugnare än vanligt. Kanske beroende på att Ella och jag var rejält långsamma i starten den här morgonen. Men även relativt o-köiga dagar som den här är det alldeles för många bilar i rörelse. Bilar med ensamma människor i. Som avgasar ned luften jag och mina barn ska andas i. Jag bidrar själv till avgaserna, trots att jag kör etanolbil.
Därför vill jag köpa en elbil.