Trettonåringen ringer från sin mobil:
Pappa, nu bara måste jag få en ny mobil.
Pappan:
Varför då, vad har hänt?
Trettonåringen:
Jo, jag satt på skåpen i skolan och när jag skulle hoppa ned tappade jag mobilen bakom skåpen. Vi fick ut den, men nu har liksom den viktigaste knappen på hela mobilen lossnat.
Pappan:
Jaja, ta hem alla delar så får vi se vad som händer.
Trettonåringen:
Okejrå. Hejrå.
Pappan:
Hejrå.
(Mind you, hon ringde från mobilen…)
Innebandypremiär
Hanna och hennes lag vinner premiären mot Tullinge på ett vackert sätt genom att vänta 0-2 till 3-2. Det är alltid lite extra kul att vinna mot Tullinge. Derbykänsla plus att de har ett ruskigt bra lag och en mycket fin organisation i sin förening. Hanna spelade bra, men hämmas lite av smärta i knän och fot. Hon ska snart till en ortoped.
Pappan, dvs jag, är stolt. Mycket stolt.
Nya frågeställningar i livet
I dagens post låg ett litet reklamkuvert som öppnar upp massa nya frågeställningar för mig och min älskling att diskutera angående vårt stora barn. Och ett tiotal nya gråa hårstrån skapades genast strax ovanför mitt högra öra.
Hannas pappa är stolt
Hanna är inne i en ganska stor och svår grej. Idag pratade vi om det. För första gången. Det har varit Camilla som fått förtroendet hittills, men idag kom jag in på arenan. Hon berättar, jag lyssnar. Jag berättar, hon lyssnar. Men efter en stund blir jag så känslosam att tårarna gör en attack bakom mina ögon. Då sluter jag mig som en mussla och vi avslutar diskussionen för den här gången. Jag känner mig svag och vill inte visa det. Nu.
Hon är så klok, omtänksam och stark mitt stora barn. En bra kompis för den som behöver det. Och en stor tjej som gör mig större. På ett sätt jag inte trodde fanns. Det finns saker i livet jag aldrig trodde jag skulle komma nära. Och nu när jag gör det är det min dotter som får mig att förstå.
Livet kan vara konstigt. Naturligt konstigt.
Tonåren har börjat
Jag är på väg in i nästa fas i livet, den som tonårsförälder. Hanna blir officiellt tonåring på sin födelsedag om tre månader, men under vintern har hon tagit ett rejält utvecklingssprång. Hon är allt mer funderande. Allt tröttare och svårare att göra glad. Jag känner igen mig själv ruskigt mycket i hennes sätt att tänka och göra saker. Det skrämmer mig. Samidigt som det gör mig trygg.
Men, jag känner mig inte redo för det här. Det känns lite läskigt. Måste hon växa så fort?
Kollar boll på Ingarö
Jag åkte ut till Ingarö ikväll för att kolla när Hanna och Stuvsta spelade cup. Laget dominerade hårt och vanna alla sina matcher klart, men i finalen blev det lite frossa och motståndarna lyckas få in en boll när det bara är tjugo sekunder kvar. Så det blir silver och ledsna miner. Men, det var inte någon tvekan om att Stuvsta var kvällens lag.
Skärgården är för övrigt Sveriges mest överprisade glesbygd. Mörkt, kallt, glest och svindyrt. Fint, men överprisat.
Allt blir fel
Alldeles nyss skällde jag ut Hanna på telefon, av helt fel anledning. Nu känner jag mig som en idiot. Jag vill stänga av. Lämna in mig till supporten och säg att jag behöver ett helt gäng med uppgraderingar. Eller skaffa en ny.
Hanna är min idol ibland
När Hanna ger sitt allt och kämpar blir jag stolt. Alldeles varm inombords och det känns som att min kropp är omgiven av en kontur i neon som blinkar ”Det där är min dotter!!!”. Då växer jag. I eftermiddagens match var det så. Då är jag övertygad om att hon kommer spela i landslaget en dag, minst. Sveriges alltså, för i mitt är hon redan en lysande stjärna.
Åtta steg för en hållbar man
Jag väger trettio kilo för mycket. Har för höga blodfetter. Stressar i vardagen. Engagerar mig i saker jag inte kan förändra eller påverka och glömmer att göra det i det borde vara viktigast. Jag är en ganska vanlig man. En sorglig stackare på väg till kardiologen, familjerådgivaren och terapeuten. Två av dem känner jag sen tidigare.
2009 tänker jag slänga det här manuset och skriva ett nytt. Sista chansen att reclaima mig själv innan det är för sent. 2009 blir starten. Jag har satt upp åtta steg jag behöver ta för att bli en hållbar man. Jag vill ta dem. Men på ett långsiktigt sätt. Därför kommer jag redovisa hur det gått i slutet av året. Troligen också under resans gång.
Hanna är med busskort
Igår fick Hanna ett efterlängtat busskort. Nu kan hon transportera sig själv. Det har hon längtat efter. Jag misstänker att hon börjar vilja göra sig fri. Det började lite gulligt med att hon missade bussen i morse eftersom hon artigt stod och väntade på att alla som kommit före henne till busshållplatsen skulle kliva på. Först när bussen gick förstod hon att de väntade på en annan buss och fick springa till skolan istället.
Skulle tro att det var första och sista gången hon var så artig.