Det ljusnar igen. Inspirationen börjar komma tillbaka. Har tagit mig igenom några riktiga surdegar och känner att det mentala taket blir högre igen. Här är några riktigt bra anledningar.
Den trasiga moppen är bytt mot en ny. Full satsning framåt på utsläppsfritt åkande. Dock inte på isiga och smala stuvstavägar som idag… fick dessutom finfint förtroende för E-max igen efter de trista turerna med förra moppen. Tjohoo!
iShoot – ett extremt underhållande och beroendeframkallande spel till iPhone/iPod. En uppdaterad version av simpla Scorched Earth som jag och mina bröder satt hemma på mammas PC i Örebro och spelade järnet för femton år sedan. Hjärnavkoppling bättre än Tetris. Mamma lär också gilla det.
Jag har varit med mina kollegor på salsa. En timmas snabbkurs och sen middag. Det svängde och var sjukt mycket roligare än jag kunnat drömma om. Jag är ju trots allt den svartklädde killen som står i baren och kedjeröker samtidigt som jag pratar realpolitik eller konspirationsteorier.
Och så musiken. Nya finfina skivor med Springsteen, Laleh, Antony & The Johnsons, John Frusciante. Jag njuter av att bara lyssna och inte recensera. Blir varm i hela kroppen när jag hör att Springsteen kommer till Stockholm i sommar. Två kvällar på Stadion. Trots att jag inte har råd med biljetter den här gången känns det som att det kan bli finfina kvällar på i allén på Valhallavägen.
Men bäst av allt, nu är det klart att Perssons Pack släpper sin nya skiva Öster om Heden 18 februari. Det gör mig nästan exalterad. Kan bara bli skitbra. Ingen skriver så osentimentala men ändå berörande texter som Sverige än Per Persson. Och ingen spelar dragspel om Magnus Lind.
Nu känner jag mig piggare och kan börja prata med mig själv igen.
Håller käft
Just nu präglas dialogen med mig själv av tystnad. Jag koncentrerar mig just nu på att ta mig ur tunneln jag körde in i för någon vecka sedan och kommer inte prata med mig själv förrän jag har något inspirerande att säga.
Uppgivenhet vs. att börja om
Det här är en av Hannas favoritlåtar. ”What I’ve Done” med Linkin Park. Den säger egentligen allt just nu. Därför är den också min favoritlåt idag, medan jag försöker få ordning på räkenskaper, saker som ligger överallt och smutsiga kläder.
So let mercy come
And wash away
What I’ve done
I’ll face myself
To cross out
What I’ve become
Erase myself
And let go of
What I’ve done
For what I’ve done
I’ll start again
And whatever thing
May come
Today this ends
I’m forgiving
What I’ve done
Rinner iväg
Dagen har lämnat mig som en blöt fläck. Nu ska jag rinna ned i något hål nånstans.
Uppgiven?
Min vän Daniel skickar ett SMS: Uppgivenhet är det nya 2009 (han syftar på mitt uppgivna moppeinlägg från 12 januari). Jag svarar: Självkännedom genom lidande.
Det känns rätt uppgivet just nu. Åtminstone när det gäller ekonomi och ekologi. Känner mig inmurad i ett betonblock som ingen ens tänker kasta i sjön. Socialt känns allt bra dock, jag vet att jag har människor i min närhet jag kan lita på och som tycker om mig lika mycket som jag tycker om dem. Men det kommer inte göra mina räkningar färre eller min lön högre dessvärre.
Så jag står kvar i mitt betongblock ett tag till och funderar. Då och då skriver jag någon uppgiven blogg. Det är 2009, just nu.
Förlåt mig, men nu kommer lite mer gnäll
Jag måste ha syndat, för nu är det gudomliga på straffhumör så att det sjunger om det. Ikväll när jag började trimma mitt hår, dvs raka mig på skallen dog trimmern. När jag försökte skruva isär den och lösa problemet dog verktyget. När jag sen skyndat till Coop och köpt rakhyvlar är varmvattnet borta. Så nu ser chanserna ut så här: Antingen går jag till jobbet med 25 procent rakat huvud och ser ut som en frontalkrock som luktar svett, eller så kommer varmvattnet tillbaka och jag kan ägna någon timme åt att raka huvud och ansikte och se ut som griversionen av Globen när jag kommer till jobbet.
Happy thoughts.
Imorgon ska Ella och jag gå till dagis. Sen ska jag gå till jobbet. Till fots alltså. Nånting säger mig att marken eller åtminstone mina skor kommer gå sönder.