Alla dessa APT:n. Eller andra möten där vi inte behövs. Där vi beslutar om alla dessa uppgifter och deadlines som stressar oss att jobba hårt för resultat som ingen kommer ihåg bara några månader senare.
Det är tiden vi aldrig får tillbaka.
Vecka 40
Sammanfattar veckan som gått i en graf.
Hjärtat
Hjärtat började rusa igår kväll. Sedan dess har jag svårt att få ned pulsen. Dåligt. Sov nästan inget inatt. Måste få sova inatt. Så snälla kroppen, lugna dig.
Att inte veta
Hur ska jag kunna berätta för någon annan vad jag behöver när jag inte vet det? När hela mitt liv gått ut på att bidra till att andra får vad de behöver och jag själv aldrig hunnit stanna upp och fundera på vad som får mig att må bra? När jag hela tiden är känslig för vad andra människor har för behov och det tar upp all min uppmärksamhet och energi?
Det finns några människor just nu som vill veta. Som vill att jag är tydlig. Jag är nog själv en av dem.
Ge mig ett liv
Jag är så fruktansvärt trött på att vara så här känslig som jag är. Att jag inte klarar av att hålla saker borta. Saker som jag inte har råd att ta in. Det öppnar avgrunder mellan mig och människor jag älskar. Människor som jag behöver. Ge mig medicin. En drog. En operation. Vad som helst.
Den här jäkla ökenvandringen måste få ett slut.
Måndagen vecka 39
Eller nej förresten.
Ledmotivet
Ledmotivet just nu. Golven sjunger igen.
Kom låt oss gå härifrån
Låt oss resa någonstans
Resa långt härifrån
Låt oss bli dom som försvann
Kameran glider över guldgula fält
Ja, vi vet du behöver hjälp
Den här stan gör mig galen ikväll
Du kommer aldrig mer hitta hem
Vill ge dig allting ikväll
Du kommer aldrig mer bli dig själv
Du kommer aldrig mer bli dig själv
Du kommer aldrig mer bli dig själv
Du kommer aldrig mer bli dig själv
Kameran glider över guldgula fält
Ja, vi vet du behöver hjälp
Den här stan gör mig galen igen
Du kommer aldrig mer bli dig själv
Och jag tror minsann min själ dör av svält
Man blir trött på ditt jävla gnäll
Man blir trött på ditt jävla gnäll
Man blir trött på ditt jävla gnäll
Man blir trött på ditt jävla gnäll
Man blir trött på ditt jävla gnäll
Man blir trött på ditt jävla gnäll
Man blir trött på ditt jävla gnäll
Lördag
Försökte ta en promenad och ett samtal med en för att försöka förstå och bli förstådd. För att försöka redan ut något. Det gick inte så bra. Blev trött och ledsen. Kollade Facebook. Insåg att en annans behov av rörelse framåt hämmats av att jag inte hunnit/orkat ta tag i en liten detalj. Blev stressad. Pulsen gick upp högt och stannade där. Jag kände ett obehagligt tryck över bröstet och en stark trötthet. Försökte hantera det resten av dagen. Utan framgång. Pulsen stadigt över hundra. Gick sen för att träffa Någon på torget. För att fiska upp ett par nycklar, men kanske mest för att få en kram och en puss. För att få se henne. Gick dit i tid, satte mig på en bänk för att försöka jobba upp ett lugn och inte låta min stress märkas. Längtade efter en kort stunds närhet och ville inte låta något stå emellan. Såg ett par personer i ögonvrån som fick mig att fly från torget. Med hjärtklappning. Skickar meddelande till Någon om varför jag inte är på torget. Får till svar att jag måste sett i syne. Går tillbaka. Träffar Någon. Men allt var förstört. Kunde inte dölja något. Men, det fanns inte tid att förklara. Så jag gjorde ett taffligt försök att styra bort från Någons fråga om hur jag mår. Det blev en stunds spänt kallprat om något helt annat. Allt blev bara stelt, fel och dumt. Sen skildes vi åt igen.
Skit.
Håll mitt hjärta
Håll mitt hjärta
Håll min själ
Lägg mitt huvud i ditt knä
Säg att du menar
och vill mig väl
Håll mitt hjärta
Håll min själSom jag väntat alla år
Du kan läka mina sår
Ta mina händer och gör mig hel
Ta mitt hjärta
Ta min själHåll mitt hjärta
Håll min själ
Låt mig bara stanna här
Så allt jag ber dig allt jag begär
Håll mitt hjärta
Håll min själ
Håll min själ
Jag är så fruktansvärt trött. Det känns som att jag aldrig kommer att vakna igen, om jag somnar.
Skit
Lämnar in papper till tingsrätten. Meddelande om fullföljande av äktenskapsskillnad. Två personbevis och några korta rader på ett A4. Men, bara en underskrift. Ett litet byråkratiskt steg. Som ändå får mig att känna mig som en usling. Jag vill aldrig mer känna så här. Aldrig.