El, vatten och lite utsikt. Ett litet torp eller en stuga vi kan kalla vår egen för en tid. En längre tid. Detta är en efterlysning. Efter det där vi vill kunna kalla Landet.
Jag har letat. Och letat. Efter att vi flyttade till Örebro från Stockholm sommaren 2011 och löste våra lån har livet steg för steg blivit bättre. Mindre stress och vardagsfriktion. Mer promenader och cykelturer. Tid att träffa andra människor. Jag har tid att utveckla mitt företag och träffar hela tiden nya spännande människor att göra saker tillsammans med i Örebro och Stockholm. Livet har blivit så mycket bättre efter att vi flyttade till Örebro.
Men, jag saknar lite fri luft över huvudet. Det gör vi alla. Alla dessa år i villa gör att vi saknar något. Det är jätteskönt att bo i lägenhet mitt i stan och det kommer vi nog alltid göra, men det börjar kännas allt mer angeläget att hitta ett sommarställe. En stuga, ett torp eller något mittemellan. Kanske inte bara ett sommarställe heller, utan också ett vår- och höst ställe. Varför inte vinter?
Vi letar efter ett krypin utanför staden. En plats där vi kan dra oss undan då och då. Där vi kan njuta av lediga dagar, men också jobba i lugn och ro när det behövs. En plats där jag kan skriva när jag behöver. Ett ställe där vi och våra barn kan göra allt det där andra vi inte hinner med eller glömmer bort hemma i lägenheten. Det där baravarandet. Vi har letat ihjäl oss efter lämpligt objekt att hyra. Långtidshyra. Kontaktar storgodsägare. Men inget är ledigt. Kollar Hemnet, men hittar inget som känns rätt. Vill dessutom fortfarande hellre hyra än köpa, men eftersom det känns som att vi vill ha något klart till vårvärmen är vi nog beredda att tänka om.
Men, vi ber om hjälp. Alla tips är välkomna. Eftersom barnen har diabetes behöver vi tre saker: Vatten, el och mobiltäckning. Dessutom behöver vi utsikt, vyer. Över vatten, slätt eller böljande landskap. Sovplatser för fyra. Inte längre en timmes resa från Örebro. Vi är ju inte direkt händiga, så alltför avancerade renoveringsprojekt känns inte lockande. Vi letar i Örebro län, östra Värmland och runt Hjälmaren.
Tipsa, dela och sprid gärna. Alla kontakter är välkomna. Om inte annat så hjälper du oss att hitta ett ställe dit vi kan bjuda dig för mat, prat och häng.
Vi som letar heter Fredrik och Camilla. Våra barn heter Hanna och Ella. I april utökas familjen med en liten ännu inte namngiven hundvalp också. Vi är snälla, skötsamma och pålitliga.
fredrik@fredrikwelander.se
facebook.com/fredrikwelander
twitter.com/fredrikwelander
Det här med nyhetsflödet
Provprenumererar på lokaltidningen. Den är ny, omgjord och fräsch. Nedbantad och åderlåten. Efter tre dagar känner jag mig redo att konvertera till att enbart läsa public service, The Local och utländska nyheter. Tyvärr. Jag älskar att leva i en stad som kan bära en tidning. En riktig tidning. Men nu har min lokaltidning reducerats till en tunn och ytlig produkt full med klyschiga snuttiga texter där reportrar och nyhetschefer uppmanar oss att komma med tips samtidigt som de fyller tidningen med sport och köpta artiklar från nyhetsbyråer. Eller hårt skruvade/vinklade reportage som gör att jag inte känner igen staden jag bor i. Tre månader är provperioden. Efter tre dagar känns det inte jättebra. Jag hoppas jag ska ändra mig. Att redaktionens form vänder uppåt. Men, här är tre tankar:
1. Någon borde göra en innehållsanalys av tidningen utifrån ett mångfaldsperspektiv. Vem skriver för vem?
2. Public Service och utländska nyheter borde jag nöja mig med att läsa/lyssna på/titta på
3. The Local.
Det här med Örebro
Idag har jag fått en inspirationsinfarkt. Det handlar om Örebro och hur glad jag är över att vi flyttade hit förra året. Det händer mycket bra här. Jag har skrivit om dagens glädjeämnen på Gilla Örebro och min firmablogg. Känns bra.
En dag på isen
Vi gick ut på isen. Tillsammans med hundratals andra. Himlen var lite blå i det grå idag och ibland tittade till och med solen fram. Då är det fint att vara på Hemfjärdens is. Jag älskar Hjälmaren lite. Här vill jag vara oftare. Dags att skaffa skridskor, och sommarställe med båt.
Det blev bilder på Gilla Örebro också.
Prata om det
Apropå den här lokalnyheten om området Markbacken i mitt förra inlägg. En man, John Johansson, reagerade före mig. Kollade källan, funderade och skrev sina tankar på Facebook. Ringde sedan upp skribenten. Nu har NA rättat och berätta om detta. Jag är glad. Över Johns engagemang i den här frågan och dialogen. Det går att rätta saker som blir fel. När vi pratar om det.
Samtalet är det viktigaste. Att vi lyssnar och pratar. Det handlar inte om att trycka ned, hänga ut eller håna. Det handlar om att vi lär oss något hela tiden. Jag var arg, ledsem och frustrerad imorse. Nu till lunch känns det mycket bättre. Det blev en bra diskussion. Om någon vill prata mer om de här nidbilderna och kanske till och med våga närma sig sina egna fördomar om Rosengård så är jag gärna med i samtalet.
När 17 ungdomar och ett par journalister skapar Sveriges näst farligaste område
Nu pekas Markbacken ut som ett farligt område, eller åtminstone ett av de områden i Sverige där det bor flest ungdomar som är lagförda för brott. Det beror på att några journalister misstolkat statistik, såvitt jag förstår och tolkar statistiken. I Örebro pratar vi traditionellt och fördomsfullt om dessa stadsdelar (sällan baserat på kunskap eller erfarenhet eftersom de flesta av oss som berättar sanningar om Markbacken, Varberga, Oxhagen, Vivalla och Barnobackarna inte bor där eller aldrig har gjort det). Det är liksom en del av vår egen historia. Att dissa de här stadsdelarna och människorna som bor där gör ju liksom oss själva lite mer framgångsrika och välartade. Ett klassiskt sociologiskt dilemma.
Så nu läser några okunniga, stressade och kanske också lite effektivt minsta motståndets lag-jobbande journalister statistik och målar ut Markbacken som ett nytt Rosengård (noterar också att Rosengård fortfarande stenhårt har fått stämpeln av hela Sverige – återigen av människor som aldrig är eller har varit där – som referenspunkten för helvetet). Det intressanta är dock att ingen av de lokala redaktionerna som följer upp nyheten reflekterar över att två stadsdelar i centrala Örebro, alltså mina kvarter, har ännu högre siffror.
Så alla ni som läser den här statistiken idag och förfasar er över de västra stadsdelarna av staden. Du som kanske får anledningar att känna dig otrygg när du rör dig i dessa områden, eller kanske gör att du fortsätter att hålla dig därifrån… fundera över varför det inte skrivs om att ett par kvarter i södercity har ännu högre siffror och därmed enligt lokaltidningens rubriksättning är drabbade av Sveriges tätaste population av ungdomsbrottslingar?
När okunnighet möter statistik och publicitet bekräftas fördomar. Om och om igen. Men, gå till källan och titta. Lär dig något själv. Det handlar om SVT:s kartläggning. Fundera också på vad det är för typ av brott som begåtts. Framkommer det?
17 ungdomar i Markbacken har lagförts för brott. Det är vad det handlar om den här gången. Bakom rubriken ”Markbackens ungdomsbrottslighet näst högst i Sverige”. Jag påminner mig själv om min gamla B-uppsats om Bilden av etniska minoriteter i svenska TV-nyheter och om min ofärdiga C-uppsats om den svenska journalistkårens representativitet. När människor berättar om andra genom andra då blir det så här. När människorna som bor, lever och gör saker inte själva får komma till tals utan deras berättelse skapas genom uttalanden av tjänstemän, politiker, poliser och andra. Lika söker lika. Den första statsmakten granskar sig själv genom den tredje.
Nittiotalet är tillbaka. Människor blir lite räddare helt i onödan. Sverigedemokraterna jublar och mitt land riskerar att bli ännu lite mer världsfrånvänt och självvalt isolerat. Varför?
17 ungdomar handlar det om den här gången.
Fotbollspappa igen
Fotbollscup i Odensbacken. Tre intensiva matcher. Hårda motståndare i IFK Kumla, KIF Örebro och Hampetorp Odenbacken IF. Lite sur stämning i omklädningsrummet efter sista förlusten, men mungiporna åkte uppåt igen när priserna delades ut. Det här gänget ÖSK-spelare kommer bjuda på många känslor under året som kommer.
Jag är så glad över att vara fotbollspappa igen. Och sportfotograf.
Mathias Lilja
Mathias Lilja. Ett namn att lägga på minnet. Skriver fina låtar. Sjunger, larmar och gör sig till i The Maharajas, men gör mer lågmäld musik i eget namn.
En kvällspromenad när allt liksom känns fint
Det är två dagar före julafton. Har gjort julgodis och gjort några sista inköp. Jag går till stationen för att möta en balettakademistudent som ska fira jul hemma i Örebro, men innan han gör det ska han sälja en recyclad julklapp till mig. Passerar Järntorget. Människor åker skridsko, stora och lätta snöflingor dalar sakta sakta ned genom det vita ljuset mot marken. Snart ska jag vända hem till en lägenhet där barnen sitter och myser med den inneboende katten och hon som kallar mig sin man och jag ska öppna SVT Play och titta på På Spåret och Tack för musiken från igår som vi missade när vi åt julbord med fina vänner.
Just nu känns allt fint. En bra känsla.
En julkonsert med Rytmus
Jag har varit på julkonsert på Kulturhuset i Örebro. Det var Rytmus som arrangerade och deras elever hade tillsammans med sina fantastiska lärare satt ihop en nästan tre timmar lång show som fick mig att rysa mest hela tiden. Rösterna, musikaliteten, talangen. Live på scen är de här 16-17-åringarna helt makalösa. Många känns redan färdiga i sitt uttryck.
Ibland sjunger de så vackert att det gör ont att lyssna. Och mest av allt är jag så stolt och tacksam över att mitt stora barn är en av dem. Att hon går på den här fantastiska skolan med de här fina lärarna och stimuleras i sin kreativitet.
Det är nästan så att jag måste nypa mig i armen. Tack mångfalden. Tack Rytmus. Tack Anna, Blomman, Daniel, Monica, Jonas, Philip, Simon och alla andra.
Ni gör något väldigt fint.