Kategori: Kärlek

Tanken var att vi skulle strypa tillgången på julklappar i år. Vi har nämligen dränkt våra barn i paket tidigare år. Inte nödvändigtvis dyra klappar, men många. Liten familj, många klappar. Får se om det lyckats i år. Återkommer med svaret när jag vet. Vi måste slå in klapparna först.
Dock kämpar jag med en inre konflikt här. Mitt intellekt säger mig att jag behöver lära mina barn att konsumtion inte leder till lycka. Även mig själv. Men samtidigt vill jag skämma bort mina barn. Jag vill att de ska ha tillgång till de nödvändiga saker de vill ha. Att deras liv ska vara en mångfald av upplevelser. Även nöjen. Det lutherska tänkandet att det ska vara vadmal och kottdjur är inte riktigt min melodi. Framför allt drabbas jag den här tiden på året av den stora sentimentala tanken om att min stackars barn som får försaka många av julens smakupplevelser förtjänar lite extra klappar.
Jag är en bortskämmare. Mina barn ska få lika många prylar som de får kärlek. Men, inga onödiga krimskramsprylar.

Igår kväll säger Camilla de magiska orden, igen. Orden som är som en kniv rakt in i mjukdelarna. Det sätter igång en rad tankar i mig. Jag har en lång åtgärdslista att ta itu med igen. Samma lista som jag haft de senaste åren. Förändrar jag inte mitt sätt att leva så blir det inte bra. Jag kommer sluta som hjärtpatient om några år. Eller blir psykpatient på heltid. I värsta fall en psykpatient med kärlkramp. Därför är det dags att ännu en gång konstatera att:

• Jag måste lägga om min kost eftersom jag äter för mycket och för dålig mat (börjar bli beredd att ta vego-steget).
• Jag måste arbeta på ett annat sätt. Lägger alldeles för mycket energi på min tre huvudsysslor. Det står inte i rimlig relation till vad jag får tillbaka i energi.
• Jag måste börja röra på mig. Hitta ett sätt att motionera som passar mig. Kanske måste jag hitta en badminton-kompis. Eller börja spela korpfotboll. Eller skaffa hund så jag måste promenera långt och ofta.
• Jag måste hitta tillbaka till livet i nuet, och inte planera för framtiden hela tiden.

Det är egentligen inte så svårt. Men jag har begåvats med en själ som hela tiden styr mig åt andra håll. Det gör att jag förkortar mitt liv varje dag, helt i onödan.
Vad det var Camilla sa?

Du vet att barnen inte är ett jobb, va? Ibland behöver de bara tröst och lite närvaro.

En av mina favoritartister, Per Persson, skrev en låt om det här en gång. Den heter ”Det liv jag älskar” och har en bärande strof:

Det liv jag älskar tar långsamt livet av mig